Intresse, motivation, talang och så vidare.

Eller hur man nu blir en duktig fotograf

Att bli duktig på något är en intressant och ofta uppkommande diskussion. Den ligger dessutom snubblande nära diskussioner om svensk skola och skolans resultat. Alla har ett recept, men få gör nåt åt det.

Men först, ska egenskapen leda till att man blir en duktig fotograf i termer av yrkesmässighet? Eller en skicklig fritidsfotograf? Det går så klart inte att svara på. Det vet man först senare. Intresset kittlas väl oftast av en inneboende nyfikenhet. Att lära sig det tekniska blir då en relativt enkel process. I bästa fall ska man kanske säga. Det finns många stenar att snubbla på även i detta till synes enkla kunskapsinhämtande. Bara för att man själv såg det som ett lappri betyder ju inte att alla kommer att göra det.
Att sedan lära sig elementa om ljus och komposition är en annan sak. Det är inte alltid helt lätt att förklara, även om man får förutsätta att adepten har en hel del hum om vad ljus och skugga innebär. Och vad poängen med komposition ligger. Men fortfarande kan nyfikenheten vara själva motorn. Det finns en viss likhet mellan att fotografera och att köra bil. Det är inte så många spakar och pedaler att hålla reda på  men det behövs en del inlevelseförmåga för att planera körning och förutse det oväntade, precis som i fotograferandet.
Jag undviker ordet talang eller begåvning. För vad betyder de orden? Vad är en talang? Hur har den uppstått? Finns det en särskild avdelning för talangegenskaper i DNA-spiralen? Låter frågan vara obesvarad.

Och här nånstans kommer också tanken om "grit", uthållighet ibland uttryckt som hängivenhet, in i bilden. Begrepp som jag personligen vänder mig lite mot. Det är förvisso ett bekvämt sätt att uttrycka något som egentligen är ganska diffust. För vad är egentligen uthållighetens smörjmedel? Hur orkar man vara uthållig?
Att besitta uthållighet är inte enbart förmågan att kunna visualisera sitt mål utan också ha så mycket på fötterna att målet också blir möjligt. Rimligt genomförbart. Och det är där som den praktiska kunskapen, pedalerna och spakarna är själva basen. Som man kan bygga hängivenheten på. 

Om det är en yrkeskarriär som hägrar krävs nog ett visst mått av social kompetens. Därmed inte sagt att man måste vara social för att bli en framgångsrik fotograf. Framgång stavas inte enbart yrke. Framgång kan också bero på i vilken genre man är verksam.
Och hängivenhet? Är den kanske sprungen ur den säkerhet och tillit man känner inför sin förmåga att lösa en uppgift.

Och sen får man inte glömma bort den andra sidan av bild och foto. Mottagaren, läsaren. Den som tolkar fotografens möda. För att vara en bra fotograf är också att ha en publik som avkodar, läser bilderna, förstår berättelsen och då helst på ett i fotografens perspektiv, positivt sätt.

( Det här bloggavsnittet är skrivet efter läsning av en välbesökt och mycket intressant blogg här på FS. Men istället för att fylla på en tråd kan man diskutera i sin egen blogg. Bilder från en provkörning av nya kameran. Xpro2. Fuji 23/1.4. Här nånstans får nog utrustningskontot stanna. Jag anser mig för övrigt inte vara gatufotograf. Genren är förvisso intressant, den har så många uttolkare och är så sammansatt. Men mörkt och regn är ju en bra testbana för utrustning, om inte annat.)

När man nu inte har nåt annat för sig på dagarna

kan man ju pyssla lite grann med bilder från augusti. Chili som numera ligger i ett skåp ovanför köksfläkten, väsentligt torrare och skrynkligare. Det är trevligt med motiv som är still och gör som man säger. Så man får hålla på med inställningar i fred. Och greja lite i datorn.  Med den här bilden utgick jag från färgrymden ProPhoto som jag sällan har större anledning att använda. Men på vägen mot den mindre färgrymden sRGB för att närma mig webbstandard så blir det lite problem med skuggorna särskilt i den röda chilin, i den övre högra ingröpningen. Så då får det bli lite lagermask med en kontrastrikare kurva som sedan går att sudda fram lite försiktigt, och det gör jag när bilden är konverterad till sRGB. Lagermasker är ett bra sätt att lösa problem med.
Ett bra sätt att ta hand om torkad chili är att mortla den tillsammans med salt. Då har man chili att strössla på lite här och där i matlagningen.

Sen är det alltid lite roligt att se vad som händer när man gör grönsakslådan i gråskala. Fortfarande fascinerad av att se hur uttrycket ändras när man plockar bort färg. Hur mycket vi associerar vissa företeelser med färgen. Och hur formen får bära hela tolkningen av bilden. Som Edward Westons "världens mest berömda" paprika. Som man kan läsa om i en essay av Sara Danius i boken Husmoderns död och andra texter.

Och där förflöt en onsdagseftermiddag rätt behändigt. 

Undrar om Tolvskillingsoperan är ok?

För den där Brecht, han var väl kommunist eller nånstans ditåt, och den där Weill skrev ju helknäpp musik. Modernt typ, har jag minsann hört...

Tolvskillingsoperan på Folkteatern. Utsålt. Klart se och hörvärd. Dessvärre sista dagen på lördag och utsålt då också. Men de kanske sätter upp den i Sölvesborg. Nja. Bortsett från att Sölvesborg saknar en scen så kanske denna burleska, depraverade opera inte helt faller i smaken. Sånt vet man inget om. Möjligen  handlar smak om vilken dagsform som råder i ortens styre. Som ett exempel. Eller den goda smaken som det ibland heter. Den som man helst ska ha under uppsikt. Fast man kanske inte behöver vara orolig, Tolvskillingsoperan är ett av de mest uppsatta operastyckena i musikhistorien och har spelats otaliga gånger sen premiären 1928. Inte utan att tankarna går till Cabaret som också spelats otaliga gånger. Och det är väl en hel del paralleller mellan idag och den tiden, i brottet mellan Weimarrepubliken och det nazistiska maktövertagandet 1933. Så illa behöver det inte gå nu men det gäller att passa sig. Det  börjas gärna med konst, teater, litteratur och media. Såna angrepp kostar dessutom inga pengar. Gratispolitik har jag hört det benämnas som.

(Bilden har inte så mycket med saken att göra, egentligen inget alls. Förutom en avlägsen och mycket svag vibb till Saul Leiter som gnager i bakhuvudet.)

Important people

Important people. NY. Gatufoto,typ.

(Något möte med en oliktänkande blev inte av. Min matchning hörde inte av sig. Oklart varför, även om jag har mina dubier. Glömde bort, hade inte tid, nåt annat mer intressant lockade den lördagen. Men projektet är intressant. Hoppas SVT fortsätter.)

Att se en bild och vad vi inte vet.

I de mest alldagliga bilder kan något gömma sig. En indexbild, en ikon, en avsiktlig eller oavsiktlig avkodning. I vissa bilder dyker facit upp senare. I vissa bilder är facit allmängiltigt, i vissa andra är facit privat. En bild är ett påstående där läsningen inte är allom given eller självklar. Det är inte ens klart att fotografen i alla lägen vet vad hen ser eller vad som rör sig. Men en förhandsinfo, om det nu vore möjligt, men det är det inte, därför att bilden alltid är ett ögonblick.

Om ett par timmar kommer han att fria till henne. Och, jodå, han får ett ja.

( Den här bilden lägger jag in i kategorin bröllopsbilder. För så är det nog, även om bilden är ljusår från det vi egentligen menar med bröllopsfoton.)