Skärgårdstur

Det brukar bli en tur ut till ytterskärgårdarna varje år. Numer oftast som gastar på goda vänners båtar. Ibland räcker inte vinden till så långt, men det är trevligt ändå. Här har vi kommit till Rammskär innanför Söderarm.

Vi seglar med Primrose, en Reimersritad  kustkryssare byggd 1938 i mestadels mahogny. Ett trivsamt flytetyg från fordom. Och lite aftonbestyr med matlagning och annat gastronomiskt pyssel.
Kvällen kommer med en rätt magnifik solnedgång. Ett sånt här fenomen, vad det nu kan vara vet jag inte om jag sett förut. Det verkar som om det är något bortanför horisonten som skuggar solen. Nån som vet.
Hur som helst sjunger sälarna hela natten och långt in på morgonen.

Med morgonen kommer algerna. Sol och varmt då blommar algerna. Och de är snabbare igång nu än för ett antal år sedan. Människans inhopp i kväve och fosforcirkulationen. Gamla och nya synder kan man säga. Undrar om vi får höra uppgifter om att algerna i Östersjön minskar och vårt innanhav är på bättringsvägen under vår livstid? Hoppas barnbarnen i alla fall kan få bada med sina barn i ett renare hav.  

Bedrägligt lugn i juli. (Inte gatufoto.)

Vikskobbarna i Lillskärgården söder om Svartlöga är favoriter för dagsutflykter med bad och strandliv som huvudsysselsättning. Här är oftast ganska lugnt. Så icke denna lördag mitt i semestern. Till vänster utanför bild ett par väldigt lösgående hundar. Ägaren har kanske dispens från koppeltvånget som råder från april och framåt. Vad vet jag. Till höger en vattenskoter som snurrar runt, runt till förarens oförställda glädje. Han ser väldigt ung ut för att vara femton år fyllda. På väg hem ser vi en person som ägnar sig åt så kallad ”rafting”, det vill säga att man står och paddlar på en surfingbrädsliknande tingest. Det är en mycket modern företeelse ( minst tjugotusen år gammal.) Som kanske var vanligare i skyddade vatten än ute på en fjärd. Men utvecklingen har sin gång. Själv paddlade jag en gång i tiden i en kajak med träspant och  spänd bomullsduk. Spännlack, minns ni den? Numer ägnar man sig åt ”Canoing”. Helst i något hi-tech i kolfiberarmerad plast. Och underställ i lycra. Nej, fel. Nu är det merinoull som gäller. Helst ekologisk.
I denna kroppens aktivitetshets, jagets ständiga jakt efter nya kickar. Finns det inte något ängsligt inbakat i det?
Själva ligger vi i halvskuggan under en ask, ömsom slumrar, ömsom läser några rader. Stefan Zweig och Joseph Roth gäller just nu. Lite processfoto blir det också.

Inte alltid till sin fördel. Gatufoto...

Om man nu väljer att se personer i en bild som något slags figuranter i ett av fotografen iscensatt drama kan man med viss fog även fundera lite över vad det är som egentligen händer på riktigt. Men först, gatufoto verkar efter en tids tittande sönderfalla i olika undergenrer. En del skulle nog kalla det för stilar, att hitta sin stil, andra kanske vill kalla det för manér. Man kanske prövar sig fram till något som senare blir en stil eller rent av ett uttrycksmedel. Lägg märke till valörskillnaden mellan stil och uttrycksmedel. Stil som ett utanverk och uttrycksmedel som en aktiv handling.
Kvinnan på bilden är som synes fångad i ett ögonblick av mindre smickrande utseende. Exakt varför och vad hon gör med anletsdragen får vi aldrig veta. Vad hon har gjort kan vi se och förstå genom bildens denotationer. En läskburk, ett kvitto, en text till vänster som indikerar miljön. Hon går från mörker till ljus, något som vi tolkar som att gå ut från något. ( Det finns en möjlighet att hon faktiskt fortfarande befinner sig inomhus men att ljusförhållandena spelar oss ett spratt.) Kvinnan bär ett linne med en text. Satt med ett antikvatypsnitt. Sånt brukar indikera att det är något lite mer tänkvärt som uttrycks. Åtminstone i populärtypografin. Så, hur kan man då tolka detta? Vardaglighet. Rörelse, den lutande horisontlinjen. Kroppens riktning åt vänster = tillbaka, huvudets riktning höger = framåt. Kvittot indikerar att något har hänt. Blicken framåt höger att något ska hända. Samma med rörelsen från mörker till ljus. Mot detta står texten på linnet. Eftertänksamhet, tankar eller något sånt.

Man kan se bilder på olika sätt, utifrån olika infallsvinklar. Komposition, kontraster, teknisk briljans och som sagt i försök att förstå vad bilders berättelser går ut på. I fallet med denna bild kommer de flesta berättelser att vara efterhandskonstruktioner. 
Som sagt, figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel. Som läsaren får tolka efter vad som erbjuds att finna i bilden. Men vad som egentligen händer får vi aldrig veta. Och vi kanske inte behöver den upplösningen heller vad skeendet gäller.

Under vårt magiska träd, den sjustammiga lönnen är det svalt. Den fungerar lite grann som en fläkt som drar in luft för att sen sakta skicka upp den genom kronans fotosyntes. Det är mycket behagligt. Jag ser att molnkanten rullar upp sig inåt land. Det är lite sjöbris i alla fall. Det betyder att viken nog är rätt full med alger. Algerna kom tidigt i år, trots rätt låg vattentemperatur.

Om höftskott och strax ovanför. Gatufotorelaterat kanske...

Gatufoto på nåt sätt. Solglasögon är coolt. Inga lustifikationer eller annat tycks förekomma i denna bild. Men har inte fotografen ögonkontakt ändå. Något kan hända.

Sommardagarna går sin gilla gång. Det är typisk svensk sommar. Lite regn, inte allt för varmt. Det växer så det knakar. Och det finns få saker att uppröras över. Att ligga i gräset och titta på humlorna i kryddlandet är alltid ett memento om att vara lite mer flitig. Flitig med kameran då, tänker jag. Processfoto som det kallas. Fotografering för fotograferingens egen skull.
Funderar lite på det här med gatufoto och höftskott. Att det finns ett slags koncensus att bra gatufoto ska vara taget med kameran i ögonhöjd. Men hur gör man om man är lite kort i rocken? Eller mot förmodan använder en bladare eller Rolleiflex eller sånt. Det gör man så klart inte så ofta numer men Vivian Mayer tog massor med fina gatufotobilder i något som  åtminstone är navelhöjd. 
Eller om man nu praktiserar det där gamla fotografknepet att böja på knäna? Eller är det normallång man som gäller som norm? Sånt kan man också fundera över. Eller om det att böja på knäna eller motsvarande för att därigenom hamna i ”ögonhöjd” med motivet. Om man nu är väldigt lång. Typ, basketspelare. För hur ska man läsa bilder som är tagna i fågelperspektiv? Och om den fotografiske basketspelaren dessutom följer en annan gammal gatufotonorm, den om 35mm som den ultimata brännvidden. Det kan bli väldigt mycket von oben då. Och är man då dessutom en bit bort från huvudmotivet, då blir det mycket rum. Sett liksom lite från ovan. Där fortsättningen heter drönare...
Ja men visst är det knepigt.

På eftermiddagen kommer regnet igen.

Gloet. En tanke i skogen. Och William Eggleston.

Passerar gloet i skogen. I år är gloet vattenfyllt och skvallrar om att de små vattenmagasinen i grannskapet förmodligen är hyfsat fyllda. Det inger en viss trygghet, precis som en välfylld vedbod. Att vedboden är mer än fylld är stormen Alfridas förtjänst, vilket skaver lite grann.Om den korrekta benämningen är ett glo, vet jag inte. Det är kanske dialektalt. Finns kanske nån därute som vet.
Jag funderade lite runt hur man bearbetar den här sortens bilder. Rätt fula bilder, utan direkt finess. Som en Egglestonbild fast i skogen. Det är kanske mycket korn och svärta som gäller här. Fast, visst, ska det vara Eggleston ska det nog vara färg. Alldeles oavsett, det är ett möjligt bildspråk som kanske kan fungera i just det här sammanhanget. Som kopierat på extra hårt papper. Kanske ett pressat negativ. Allt det där går att åstadkomma i datorn. Nästintill. Men det verkar finnas en avgörande skillnads-parameter i den här analog-digitaljämförelsen och det är den slutliga bildens storlek. Om jag har ett tänkt negativ med en viss täthet, ett visst korn kopierat och uppförstorat på ett visst papper i en viss kemi kommer jag få ett resultat som är helt avhängigt av de faktorerna. Men i en digital värld, en bild på skärmen, där finns egentligen inte de begränsningarna. Skärmen har egentligen ingen slutstorlek. Eller, ja, jo det har den visst...För visst har storleken betydelse. Först där kan man avgöra bildens egentliga kvalitet. I det korn, i den skärpa eller oskärpa som blir. Och så ska man hela tiden komma i håg att skärpor, korn, svartvitt eller färg (bildspråkets adjektiv) med mera är bildens grammatik.

Jag gillar fula bilder.