God morgon världen

Vi vaknar till en ny dag. En regndag. När det ska till att regna så görs det med besked. 45 mm på ett knappt dygn. Vattning är överflödig i år. Det växer så det knakar. Jämfört med för ett år sedan då vi sparade varenda droppe.

Då kan det vara skönt med en tupplur.

Sen är det dags att vakna.

Och se om det har hänt nåt kul sen sist.

Har ni föresten tänkt på att färg är bildspråkets adjektiv?

Sommartankar vid vattnet.

Man borde kanske bara njuta stilla på kvällsbryggan och låta tankarna vila. Men havsytan är en svårhanterlig referens, något som de flesta klimatforskare verkar vara överens om. Dels är den ytterligt elastisk, och dess elasticitet påverkas av ett flertal faktorer. Detta känner forskningen till och tar med i beräkningen. Alltså inte bara det att isar smälter, utan även de allra kortaste periodiska cyklerna som kallas tidvatten till de längre cyklerna som har med den naturligt skiftande variansen i jordytans temperatur. Däremellan finns så klart all den varians som skiftande väder och väder fenomen ställer till med. Till råga på allt tar varmt vatten mer plats än kallt. Så när isarna smälter blir vattnet kallare och tar därmed mindre plats tills det blir varmare och tar mer plats. Och att varm luft binder mer vatten än kall luft. Så ökar temperaturen i atmosfären binder den mer vatten som annars skulle hamna i havet vars yta i så fall skulle stiga. Och att luft och vattenströmmar stökar till beräkningarna. Allt detta är känt av forskningen och kommer inte som nån direkt nyhet. Det finns helt enkelt enorma mängder mätdata över detta. Havsytan må se platt ut, men globalt sett varierar den högst väsentligt. Ungefär så fick jag och ett nittiotal gymnasister det berättat för oss under en föreläsning i en av min dåvarande arbetsplats anordnade naturvetarveckor.

98 procent av forskarvärlden känner till detta. Man utgår alltså ifrån och gör beräkningarna utifrån dessa naturliga variationer. Men det finns något som avviker. Den stora höjningen av koldioxid i atmosfären, mätdata som visar på en förhöjd temperatur och det i förhållande till uttaget av fossilt kol.

Klimatförnekare eller klimatskeptiker, bägge titlarna klingar lite fel, behöver man nog, i stället för att hävda den naturliga variationens allenarådande i stället sikta in sig på att förklara de tre kurvornas samstämmighet. Och visst är det lite lustigt att de ofta på ett lite grötmyndigt (vilket härligt ord)  minsann hävdar är klimat är komplicerade saker, lille vän. I stället för att ta ungdomens oro på allvar.  

Det kan också vara passligt att försöka ge en vettig förklaring till varför cirka två procent av forskarvärlden inte håller med. En god vän, professor emeritus som tråkigt nog gick bort rätt nyligen hade en insiktsfull förklaring, och kanske delvis självupplevd. De flesta av de två procenten är emeriti. De flesta har och brinner fortfarande för sin forskning i synnerhet och för forskning i allmänhet. De är förvisso engagerade men har av ålder och tid hamnat utanför banan. De får helt enkelt vara inte med längre. Och om motvallsåsikterna beror på personlig bitterhet, eller oavslutade forskningsprojekt lät min vän vara osagt. Nåt ligger det i det i varje fall.

För varför ska vi i vår generation, vi geronter som vandrar i tredje akten läxa upp våra barn. Vi har helt enkelt slutat vandra på jorden när de problem som våra barn ska ta hand om är i full gång. Vi har helt enkelt vare sig rätt eller makt att forma den sorts framtid som våra barn ska leva i. Klimatproblemet är helt enkelt inte vår fråga, annat än att vi ska se till att lämna över det bästa arvet till våra barn. Och ber de då om en drägligare klimatvärld så ska vi lyssna på dem och göra vad vi kan. Eller ska vi spela bort deras arvslott?

Regnig dag och vad man kan pyssla med då

Jag såg en Cadillac Deville, tror jag bestämt att det var. Årsmodell, törs man gissa på en 69:a Så det blev en bild. Med JH Engströms bild på en Volvo 244 bakom en piskställning som dök upp i bakhuvudet. Mjukt exponerad och murrigt kontrastlös. Redan i fotoögonblicket tänkte jag på den bilden. Inte som epigon, utan mer för att jag såg en möjlighet att prova ett slags bildtänk. Den här mycket mjuka, ofta omättade, ibland lite murriga stilen var rätt i ropet för runt tio år sedan. Väsensskild från Tunbjörks blixtljuskontrast. För att inte tala om Martin Parr. Det är på något sätt en eftersinnande bildstil, med mycket berättelse och en ansenlig portion poesi. 

Genom att undersöka en bild, inte bara själva bildberättandet utan också undersöka bildens tekniska uppbyggnad tycker jag mig få en större förståelse. Och att det är ganska svårt att nå den där exceptionella mjukheten, en mjukhet som definitivt tillför något även om det förvisso finns flera sätt att åstadkomma det. 

Det fanns också, i min exponering en hel del text i form av skyltar och annat, sånt som gör bilden både daterad men också fäster den vid en plats. (Och därigenom tar bort bildens allmängiltighet.) Men att retuschera så att bilden fortfar att fungera visar sig vara inte alldeles enkelt. 

En Cadillac Deville, en cabriolet dessutom, från sent sextiotal, tidigt sjuttiotal är en anakronism. Ett par ton plåt vars huvudsakliga syfte är att manifestera sin ägares betydelse. Man förknippar väl annars gärna amerikanska bilar, jänkare, med en mer svulstigt elegans. Fenor, kromdetaljer, mullrande V8:a ska det så klart vara. Rattväxel på amerikanskt manér eller automatlådor. Och en futuristisk hitte-på estetik som bottnar i någon slags Blixt Gordon-strömlinjeform.  Det där med form och funktion är väldigt avlägset. Men en sån här årgång av Cadillac har blivit mer av en anonym yta. Det är en form som inte direkt blickar framåt på futuristiskt manér utan den är och beskriver den tid den är. Inte för inte lär den ha kallats ”one acre with weels”, en yta. Kan ägandet makten beskrivas bättre än med just en yta, en inmutning, det här är min del av vägen. Desto större, desto mer betydelse.

Idag är dessa plåtschabrak en utdöd art. Från en tid när fossila bränslen var lycka och framtid. När en bränsleförbrukning på ett par liter milen var högst försumbar. En slags dinosaurier. En passerad epok. Är de vackra, tja, en del. De lever i sin egen estetik. I sin egen subkultur. Men de hör nog numera hemma på muséer. Ett urval som illustrerar en knasig epok.

Men till bilden.

Att bara försöka minska kontrasten räcker nog inte. I den mån det går att efterlikna något som borde vara underexponerad negativ färgfilm. Man får nog lov att vrida lite på kurvorna också, särskilt den gröna. Eller med nyans/mättnadsverktyget minska lite på cyan och magenta. Jag har inte tagit reda på om JH Engströms bild är analog, men efter vad jag kan förstå är den det. Jag försöker återskapa med hjälp av den digitala verktygslådan. Mycket går att göra digitalt. Men inte allt. Sen är det väl också det att bilder på nätet är som MacDonalds. Printade bilder är det som gäller om man vill avgöra kvaliteten. Gärna rätt stora.

Det är roligt att experimentera, lära sig något. Även bildstilar jag nog inte kommer att praktisera själv, de ligger ibland lite för långt från vad jag är uppfödd med. Däremot läser jag JH Engströms bilder med stor glädje. Och andra liknande fotografer.

Till saken hör också att jag dessutom fick en flash till sextiotalets amerikanska superrealistiska  måleri med namn som Ralph Goings, Chuck Close med flera. Målningar som föreställer fotografier som föreställer en (ofta) banal amerikansk vardag.

Piondags och andra väsentliga händelser i trädgården

Pionen är en historia för sig. Låt den passera i all sin prakt. En bild kan man väl ändå offra på denna bombastiska utvikning i rosa, rött och  vitt. Själv är jag nog mer för att botanisera i kryddlandet. Än så länge är det bara salvian och en variant av timjan som har gått i blom. Timjan är en stapelvarar i kryddskåpet. Färsk, naturligtvis alltid ett strå vassare. Vi odlar fyra sorter. Och nu är det så att kryddorna inte ska gå i blom för tidigt, då mister de en hel del av sin kryddighet.

Salvian är lite knepigare även om den dansar bra med kyckling, ungtupp och annat fjäderfä. Enligt utsago går den bra med falukorv också ( även om falukorv mer sällan flyger, vilket är en definition av fjäderfä). Men prova gärna att hastigt steka blad av salvia i lite olivolja. Blanda med pasta och servera direkt. Gärna med en nyriven parmesan.

Det går långsamt fram i landet. Men de kommer en efter en. Till gommens fröjd och inte minst för alla humlor, bin, fjärilar och alla andra kräk och fän som är satta att sköta om den viktiga pollinationen. Och de gör det så gärna. För så har evolutionen bestämt.

postrodd

Till årets postrodd mellan Grisslehamn och Eckerö på Åland fick jag uppdraget att för Postnord teckna poststämpeln för årets tävling. Tävlingen avlöpte den 15:e juni. Mer om detta kan du läsa om här.
Själv har jag nog mest seglat över Ålands Hav. Både hit och dit.