Kom att tänka på Harry Martinsson

Men det gör jag nästan alltid när jag närmar mig en korgblommig. En umbellat. Tror att den finns i ”Utsikt från en grästuva”. Harry Martinsson känns rätt ”off”. Bortsett från ett nyvaknat intresse för Aniara. J0, kanske lever vi i den yttersta av tider.
Hur som helst, umbellater lär finnas i många miljoner år till. Och dess inbyggare också. Såna som lever  ett enkelt symbiotiskt liv. Fridsamt. Skötsamt. Där finns en hel del att lära.

En spansk körvel. Myrris oddorata. Som jag lyckades fröså för några år sedan. Fröna erövrade från Lilla Hyttnäs, Carl Larsongården, en rolig helg, ganska blöt om man får säga, men mycket kreativ. Ja, en våt natt i Karin Larssons kök. Nu sprider den sig i min trädgård. Men det gör inte så mycket. Den är vacker och dessutom basen för vårens första gröna soppor.

(Nikon D800 Nikkor 55 macro. En rätt trevlig kombo.)

Att vara människa

I Olof Hellströms ateljé. Olof ägnade mycket tid till att gestalta det där att vara människa om jag förstått saken rätt. Det blev många skisser i det arbetet. Att skissa tredimensionellt är lite mer skrymmande än att skissa på papper.
Skissandet, tänkandet i bildarbetet ska inte negligeras. Inte för fotografen heller. Det är kanske inte materielvård i första hand. Kanske något mer av tankeverksamhet. Att prova bildlösningar. Låta idéer sjunka in. Är det kanske fler än jag som har ett vaxdukshäfte med anteckningar, skisser, små utskrifter av foton. Kom-i-håger och anteckningar från fototillfällen. Lite mer fysiskt och långsamt än alla metadata och sparade inställningar.

(Bilderna tagna med en Fuji X10. Bra att ha i fickan. Annars mindre bra.)

Är man en alarmist,eller?

Häromdagen råkade jag Onkel Aage. Vi kan kalla honom så. Onkel Aage är släkt men på behörigt avstånd och helt utanför arvsmässiga tvister och liknande. Onkel Aage är en rätt besvärlig typ, en sån där sunt förnuft-farbror så man får hålla tand för tunga när man hamnar i kaffe och avec-perioden av en bättre släktmiddag. Att vi har klart divergerande åsikter om klimat, väder, koldioxid, storlekar, forskningen är inte enig, termodynamikens andra lag, Joules lag och lite annat tankegods, är så klart. Fattas bara annat. Men jag lär ha ett gott hjärta enligt den senaste läkarundersökningen, och anses vara diplomatiskt lagd. Det tyckte i alla fall min kära moster. Så ungefär så här.

Sverige är ett litet land och kan inte göra något åt klimatet. De flesta länder i världen är små. Om man sätter gränsen vid 20 miljoner invånare är 137 länder små länder. Då ingår i och för sig några löjligt små länder som San Marino och några pyttesmå stater i Stilla Havet. ( Fast de kan man nog räkna bort ändå om några decennier...) Om man räknar länder som är mindre än Sverige blir det 100, och då har jag medvetet räknat bort Vatikanstaten.

Klimatet har alltid varierat. Ja. Annars hade vi väl varit kvar i karbontiden...Nja, skämt åsido men här dyker en märklighet upp. Det verkar som om klimatbejakarna ofta vägrar ta in att forskarvärlden har otroliga mängder av mätdata, borrkärnor etc. nog för att skapa den evidens som vetenskapen kräver. Jag skriver klimatbejakare eftersom onkel Aage tydligen gillar rådande klimat. Att all denna evidens finns verkar inte bekymra min onkel särskilt mycket.

Sverige är ett litet land och det spelar ingen roll vad vi gör. Nja, konsumtionsmässigt är vi helt plötsligt 40-50 miljoner ( och alltså ett ganska stort land, som Uganda ungefär, med den skillnaden att Ugandeserna lever lite snålare än vi och har kanske inte fler konsumtionsinvånare än Senegal som bara är 15 miljoner. Vilka i sig kanske inte är fler än 7 miljoner konsumtionsinvånare. 

Och förresten blir de arktiska haven kallare. Jo. Det blir groggen på sommarverandan också, när isen smälter.

Koldioxid är en förutsättning för liv. Ja du onkel Aage, jag sov inte på biologilektionerna. 

 Ett litet axplock från en soffadiskussion. Sen får jag väl vänta på svaret varför det skulle vara sunt förnuft att lita på 2 procent av forskarvärlden och inte 98%. Får kanske tillfälle att återkomma till det. Och till dess får jag väl vara alarmist. Som en av gässen på Roms murar.

Och jag som hade tänkt att skriva ett par rader om det är så att vi använder oss av samma avkodning när vi läser kommersiella bilder som när vi läser bilder i olika sociala medier. Men det får bli en annan gång.

Konsten att se

Jag återkommer ibland  till John Berger och "Ways of seeing". Många hävdar att foto inte ska handla om bildens efterföljande  seende, allså det som sker när betraktaren träder in på arenan. Kan det vara ett slags litet missförstånd av vad HCB menade med "the decisive moment- Le Sauvette". Att tänka bort betraktaren, mottagaren är förvisso inte helt ovanligt, och det kan säkert vara så att den tänkta läsaren inte alls hjälper fotografen i konceptionsögonblicket. Sannolikt inte. Men det är inte samma sak att fotografera som att publicera en bild. I publiceringen gör bilden ett kvalitativt språng. Den blir till en tolkning. I bästa fall. Börjar jag bli tjatig?
I skärgårn går det lagom fort. Det blir faktiskt ett mellan hägg och syren. Man hinner se när det händer. 

(Bilden har inte så särskilt mycket med texten att göra, bortsett från att mottagaren kan vara anonym och att det nu finns många olika sätt att se.)

Gatufoto och långsamhetens lov

En öl i Prag. Inte direkt gatufoto precis. Men en bild.

Jag tror att Joakim K E Johansson i sin blogg här på FS är inne på ett bra spår om gatufotots lilla problem. Läs den. Joakim refererar till Cartier-Bresson, med all rätt för det HCB hävdar är att fotografi måste få ta sin tid. Och han beskriver detta att röra sig långsamt, uppmärksamt, stanna till och ge sig tid till att avvakta. Att vänta in ögonblicket, och att vara beredd. 

Det är ungefär samma sak för en tecknare, målare eller annan bildkonstnär. Det tar tid. Man snyter inte fram en bild på en minut. Vilket kan tyckas konstigt för en fotograf som tänker i exponeringstider kortare än en blinkning. Men foto är förberedelser, inväntande, närvaro, koncentration, och efterarbetet i mörkrum eller i datorn. Det kanske är svårt att göra jämförelsen - idé, skiss, utförande, värdering, korrigering som man gör inför en målning eller teckning. Men likheten finns.

Men idag har vi en omedelbarhetens filosofi. Snabbt. Omedelbar behovstillfredställelse. En bildkultur som åtminstone i det fotografiska tillåter direkt publicerande. Och förmodligen också ett snabbt gillande från när och fjärran. Finns det tid för eftertanke? Värderingen av en bild? I hela kedjan.

Det är möjligt att det här är något av en generationsfråga. Om man som de gamla rävarna har levt i det analoga fotograferandet med framkallningsritualer och mörkrumsseanser är det kanske svårt att förstå det här - tryck och publicera. För oss var det en lång väg innan en sällsynt lyckad och värderad bild blev publik. Så är det inte idag. Och kanske, den tidsrymd som kan behövas för att avgöra om en bild verkligen håller för att exponeras publikt har därigenom blivit  lite för kort.

Att publicera innebär att göra bilden publik. Här! Se mig. Tyd mig. Läs mig. I det ögonblicket gör bilden ett kvalitativt språng. Från att vara fotografens, sändarens egen juvel, till att bli allmänt tillgänglig och, i bästa fall sedd, medvetet sedd av en mottagare. 

Återkommer i detta.

Nya bryggan och hemslöjdad soffa. Tjockan rullar in. Mistlurarna skär genom verkligheten.

Vaknar 8.00 Springrunda. Mulet och lite disigt. Lite trög i benen. Lugnt på ön. Plockar med växthuset. Skruvar fast nocken. Åker och handlar på ICA. Handlar lite mer som behövs på brädgården. Hämtar propellern på Borgö. Gör färdigt soffan och tar ner den till bryggan. Det har regnat i dag. Lite skurar. Ett par millimeter. Fortsätter på växthuset. Det verkar fungera som jag tänkt, även om det finns ett och annat mätfel. Kvällen kommer och dimman rullar in. Skärgårdsvår.