Nytt i spenaten

Det är dags nu för Rosa Alba att göra entré. Vit, skör, fragil och står sig i bästa fall några dagar. I år tog hon stryk redan innan blomning av ett intensivt regnande, 38 mm enligt de som mäter här ute på ön. Idag är det besök av en guldbagge. Som obekymrat klänger om kring och gluffar i sig frömjöl och andra godsaker. Ja hen rumsterar verkligen omkring. Noterbart är att hen har en liten rosa tunga om man får kall den för så. Lite gulligt på nåt sätt och nåt jag aldrig sett förut. Men här syns den. En liten pussmun . Finns säkert någon entomolog som har en invändning om detta.

Om hårt ljus och annat

Nu ska jag berätta lite om en bild. 
Den här bilden är tagen vid ett övergångsställe i min stad. Personens klädsel stämmer kanske inte riktigt överens med +25 grader i skuggan. Och det är väldigt lite som överhuvudtaget stämmer överens. Den här mannen är i sitt sammanhang och i sin värld sannolikt väl identifierad. För min del är det ingen jag känner eller ens har sett tidigare, tror jag. Men jag funderar vidare. En bild på en udda kuf, det är vad bilden berättar. Hårt ljus från sidan, en plus-x simulering och en liten kurva som arbetar i motsatt riktning mot simuleringen. Billigt, billigt, billigt. Bilden är dessutom inte speciellt bra. I gatufotovärlden är den sannolikt rätt medioker. Men ger jag mig tid att titta hittar jag ändå nånslags bildmässig kvalitet .Det kan vara så enkelt att bilden triggar ett personligt avlägset bildminne. Att låta en bild skava mot bildminnet. Prova på det ni.  Jag saknar dock svar på den frågan. 
Och här nånstans hamnar jag i ett val. Jag borde kunna söka upp honom. Lära känna. Kanske, säg kanske göra ett reportage. Om en udda kuf. Eller en människa. Alla är vi människor.

RGB, men vad är det som händer? (redigerad blogg)

På den tiden jag undervisade i ämnena fotografisk bild och grafisk kommunikation var ett av mina främsta mantra i ”katedern” att fastna inte så mycket på det du ser på skärmen utan försök i stället att tolka det. För det är precis som så, i funderingarna runt olika färgrymder och annat slikt. Man kan fråga, varför? Varför ser det ut om det gör? (Nåja, det är inte längre sedan jag blev friherre och kan fortfarande känna ledighetens behag.)

Om man tittar noga så ser man att den övre bilden (sRGB) har lite mer blåton och är en aning mörkare i skuggdagrarna. Det gula i pionens ståndare är också aningen mer brunaktiga i den övre, alltså lite mer rött och lite mer blått. Det är ytterst små skillnader, både numeriskt i inställningarna och i det som vi faktiskt ser, men tillräckligt ändå. Den undre bilden är i AdobeRGB. Och i det sammanhanget, hade vi sysslat med trycksaker hade denna minimala skillnad faktiskt betytt mer för slutresultatet. Webben och skärmar är förlåtande.

Och vad är då en färgrymd? En färgrymd är en slags visualisering av vad ögat eller en dator förmår att urskilja eller i datorns fall förmå att räkna ut och sedan ge en förhandsvisning av. I bilden nedan kan man se hur olika färgrymder överlappar varandra. Den hästskoformade färgrymden underst visar det mänskliga ögats förmåga. Och vi kan se hur Adobe RGB är väsentligt större än sRGB, den som förordas vid bildpublicering på webben. Intressant är kanske att Pro Photo är en påtagligt större färgrymd än det som ögat bör kunna urskilja.

Men låt oss säga att vi arbetat med bilden i AdobeRGB och vill konvertera färgrymden till den mindre sRGB. Vart tar nyanserna som inte ryms i sRGB vägen? Jo, det beror på vilken metod man använder för att konvertera till den nya färgrymden. Perceptuell eller kolorimetrisk? Med perceptuell minskas alla nyanser, de intensiva som ligger utanför sRGB minskas mer för att hamna innanför sRGB:s gränser och de som redan ligger där innanför backar snällt och solidariskt inåt. Resultatet kommer då att bli att man uppfattar bilden ungefär som förut, kanske med den skillnaden att blå och magentatoner förändras lite mer eftersom de nyanserna har flyttat in lite mer för att grannarna utanför ska få plats. Och minskar vi totalt på blått magenta kommer gult rött att öka, vilket leder till att röda toner får lite mer blått i sig det vill säga att de upplevs lite mer brunaktiga. Bilden kommer dock sannolikt att behålla samma kontrastförhållande. ( Kontrast är subtila saker och upplevs bäst om man har något att jämföra med.)
Om man i stället använder kolorimetrisk metod kommer de nyanser snällt att välkomnas in i färgrymden, men de som redan fanns där behåller sina positioner. Resultatet blir att bilden upplevs som att den har mindre kontrast eftersom skillnaden mellan de nyanser som borde vara längst ut på kontrastskalan nu ligger ganska nära de nyanser de borde kontrastera mot. Bilden upplevs som mjukare i tonen och som sagt överlag med mindre kontrast.
Nu ska sägas att det här är ingen exakt vetenskap, åtminstone inte på det här stadiet, eftersom våra ögon är sällsynt individuella, mer sällan kalibrerade och väldigt ofta utsatta för olika kontrastfenomen, bild i förhållande till omgivande miljö. Men allt det där vet vi väl redan.
Så kontentan av detta är väl att antingen sköter man profileringen själv eller låter en webbläsare göra det. Alldeles oavsett, nu förstår man kanske varför man förundras.

Överlevnadsstrategi

Läste nånstans att många träd och växter blev stressade under förra årets torka. De "tänkte" helt enkelt; ok är det dags att dö nu. Vad gör jag? Jo. Sätt massor med frön. Och för det behövs en riklig blomning. Nu jobbar visserligen oxeln ihop med all sköns bin, humlor och andra pollinatörer. Det är ett veritabelt teamwork, så alla måste vara med på tåget. Lite riskabelt är det här ute i den pågående evolutionen. Men vackert är det med skyar av oxelblomsmolntussar. Fast det tänker nog inte oxeln. I den mån den överhuvudtaget tänker.

Vad aklejorna på IngMaris äng tänker har jag heller ingen aning om. Men nog är det så att en del blommor förtjänar lite oskärpa. Precis som ett porträtt ibland mår bra av lite oskärpa. Lite kort skärpedjup, så där. Lite mjukhet i efterbehandlingen. Inte den vanliga s-kurvan utan man plockar in en nod till i kurvan så att skuggdagrarna mjukas upp lite. Och en aningens, aning klarhet som jag parerar med en pytteliten mättnadssänkning. Ungefär så.
I morgon har nog min Rosa Alba satt igång också. Eller min och min. Den lever väl sitt eget fria liv.

Oh! Du ljuva bilder av fädernesland.

Eller mödernesland.  Man vandrar liksom i en fotobok. Typ ”Wonderful Sweden, a rapsody in full colour”. Ja det är nästan onödigt vackert som vi brukar säga. Och det är alltså på riktigt. 
Och jag läser ett och annat inlägg i sociala medier om rädslan för att det ska kunna upprättas ett muslimskt kalifat i Sverige. Minareter och böneutrop är tydligen ett av de första tecknen på en begynnande kalifatisering (egetpåhittat ord). Om det är någon fråga som jag känner mig minst oroad över så är det just detta eventuella blågula kalifat. En sån utveckling torde vara sociologiskt, kulturellt, och statistiskt matematiskt osannolik. Sånt kan man också fundera på emellanåt. Medans hagtornet utanför verandafönstret står i sin allra skiraste blom.

Och då tänker man förstås att nu ska det vara en bild på just det blommande hagtornet, men se den bilden får var och en själv tänka fram.  
Adam och Eva däremot, skärgårdens vårorchidé, på strandängen ner mot viken har blommat ut. Det är en sån där växt där alla både kommer och vissnar samtidigt. Undrar vilken strategi som ligger bakom det? Men för en vecka sedan blommade de. Och då såg de ut så här. De flesta är rödlila men en del är vita. Därav namnet.