Bästa kamera liksom

Kan man undra över och det görs i en tråd signerad Mikael Good här på FS. Det är en trevlig läsning många inlägg, och många, många tankar. Önskemålet verkar vara en kamera som i princip bara gör det den behöver göra (vilket naturligtvis är en svår fråga i sig). Allt för många finesser är av ondo är den allmänna meningen. Och ampra påpekanden att det är just det som håller ner priset på grunkorna.
Men man skulle kanske kunna tänka att en kamera må ha en massa funktioner och man får aktivera dem allt efter som man behöver dem eller finner ett visst nöje i att ha dem. Somliga vill filma andra behöver kanske gaffling, byta AFmetod eller vad det nu kan vara. Man får liksom komponera sin egen kamera med de ingredienser som finns till buds. I stället för att stänga av dem. Lite grann som en PC. Man fyller på den allt efter som man behöver.

Jag skulle vilja ha zoomobjektiv med tydliga klicklås på de vanligaste brännvidderna. Jag önskar en ESR som har Pentax spotmatics tumgrepp för ljusmätare, läs aktivering. Jag skulle vilja ha min Nikon F med samma funktioner som den hade då. Jag skulle vilja ha en strippad, avskalad Fuji Xpro2. 
Frågan är dock om man blir en bättre fotograf för det?

(Jo, nog börjar Coronaförsiktigheten gå lite granna på nerverna, även om vi inte är i riskgrupp. Naturen här omkring känns lite uttömd. En vill gärna ta sig in till en stad och se och vara 24mm-nära folk. Det får bli nåt från arkivet.)

I snickarbon

Draken

Ibland, faktiskt rätt ofta hittar jag former som sätter igång ett tänk. Något visuellt. Som draken till exempel. Den kommunicerar väldigt mycket med Torsten Renkvist skulpturer tycker jag. Och en gång på det tidiga sjuttiotalet strövade jag på Moderna Museet i Stockholm. Just då höll Torsten Renkvist på att hänga sin stora retrospektiv. Med måleri, grafik och framför allt skulpturerna. Jag fick väl byta några ord. Utan att då  förstå att Renkvists konstnärskap skulle komma att hänga kvar som en ständig retning i mitt bildseende. Oklart hur egentligen. Och skulptur har nog inte varit mitt medium alls. Men en och annan fågelliknande sak har kommit ut ur snickarboa. Ett slags förenklingar, lite grann inspirerade av de ställningar man gjorde  vettar av en gång i tiden. Vettar, såna som man la ut för att locka till sig sjöfågel under vårjakten här ute i skärgårn. Mest handlar det kanske om hur mycket man kan förenkla och ändå behålla en trovärdighet i uttrycket. Och översätt gärna det till ett fotografiskt sammanhang.

Nån slags fågel

( Jag har en slags ateljé på verandan. Bakgrunder. Diffuserat ljus går lätt att ordna. Stativ och ett lite väl gammalt macro-objektiv, Nikkor 55 2.0 funkar bra med en D800. Nånstans i nån mapp har jag en bild på en sån där ställning för vettar. Jag får återkomma till det. Om jag inte missminner mig helt har AnnaKarin Boode, keramikern och skulptören några sådana i sin sjöbod. Och jag har foton på dem. Nåt jag får återkomma till vid tillfälle.)

Om det som möjligen skaver

Att det finns något som så att säga skaver i en bild brukar ibland dyka upp i den fotografiska diskussionen. Och vad själva skavet är finns det nog lika många definitioner på som det finns betraktare. Skavet kan så klart höra i hop med det av Roland Barthes definierade ”punctum” men har  säkert en eller flera dimensioner därutöver.
Så kan till exempel stunder när en banal bild hamnar i ett annorlunda kontext vara orsaken till att skav uppstår. Eller när 1+1 blir 3. Något mer uppstår i betraktarens öga än det man kan se i själva bilden. En upplevelse av ett aha. Men skavet i bilder har därutöver  nog fler möjliga betydelser. Det är inte en rebus som blir löst och belöningen är betraktarens tillfredställelse över det. Skavet är kanske mer av något i bilden som inte medger en sådan lösning. Nåt i bilden som inte är möjligt att tolka. En bildens inneboende hemlighet, en kameleontegenskap kanske. Att aldrig riktigt avslöja sig. 

Skavet är nog väldigt mycket en individuell upplevelse. Svår att beskriva men lätt att enas kring. En liten gnutta entropi.

Slutet på juli

Det är något speciellt med slutet på juli eller som nu, början på augusti. Det är som om sommaren rinner ut. Fast, jag vet ju att sommaren är hela augusti och en bra bit in i september här ute i skärgården. Och oktober är min aning av höst. Jag flyttar nog in till stan och civilisation nån gång i november. Coronan hjälper till att förhala.
Sitter på verandan. Ateljéverandan. Regnet kom punktligt klockan 16.00. Här kan man skriva. Skissa. Och få till ett eller annat tecknat eller målat. Eller redigera en eller annan bild. Om jag nöjer mig med min laptop eller ipad. Det går för det mesta om det nu inte gäller lite kinkigare färgarbeten. Fast så mycket sådant görs inte nu. Bildlivet är ett semester och fritidsprojekt. Åtminstone ett par månader framåt.
( Den här bilden fotograferad med den lilla lynniga Fuji X10 uppvisar tydliga brister i kontrast. Och det låter sig inte avhjälpas ens med den mest omilda behandlingen i PS. Jodå, de finns en möjlighet men jag avstår i nån slags omsorg om den ursprungliga bildens intention.)

Tankar om skärpa och hur man tittar på den.

Det finns en gräns för vad man kan begära av en bilds skärpa. All mätbar teknik hamnar för eller senare vid den fotografiska pärleporten. Har tekniken tillfört något? Man kan om man vill dra till med ett ”sharpness is a bourgeoise thing” eller också gilla bilder med rejäl oskärpa. Där oskärpan blir till ett uttrycksmedel. Eller är skärpa det man håller högst här i livet. För att skärpan tillför bilden och bildens berättelse något? Eller för att man bara och helt enkelt gillar skärpa. Det är helt ok att gilla skärpa oavsett anledning.
Eller oskärpa. Jag gillar oskärpa. Gärna i kombination med skärpa. Därför brukar jag pilla dit lite skärpa i eventuella ögonvrår på tacksamma modeller. Inte mycket, bara lite, lite. (En lagermask och högpass klart ljus och sen försiktigtvis måla fram lite skärpa där det behövs. De som använder annan programvara än Adobe kan säkert hitta någon liknande metod. Själv nöter jag PS så länge det går, av olika skäl.)
På den här bilden slumpade det sig så att modellen viftar till lite med handen och då kan man kontrastera den oskärpan med, som sagt lite, lite mer skärpa just i ögonvrån.
(Coronasäkrad tillvaro. Vi har nu varit i närhet med varandra i över två veckor och någon tänkbar införsel av virusar har  veterligen inte skett. Munskydd dissar vi. Och bilden gick faktiskt en liten sväng i Efex och en Acros-simulering ovanpå allt. Xpro2 och 23/1.4)