September 17

Spenörten. I september. Går ner till bryggan i sista ljuset. Det är här i den här lilla strandskogen, det lilla makroklimatet som årens första blåsippor dyker upp. Nån gång i mars brukar det vara. Alltid lika hoppfullt.

Det enkla livet

Den klotrunda zuccinin har lite mer smak än den mörkgröna köpesquashen. Lite nötigare som man ofta säger. Plantorna har gett bra i år. Idog vattning trots torkan har gett resultat. Bönorna är en ganska gammal sort med mycket smak och textur ( sånt vi normalt kallar tuggmotstånd tror jag.) Så rullas odlingarna sakta ihop. Skördetid. Häromdagen kom den första lilla höstkänslan hit ut. Skärgården ligger en eller ett par veckor efter. Man går och plockar. Gör ett par knop. Det enkla livet.

Något saknas

Vad då? Jag tar en sväng ut på fjärden. Ljuset är påtagligt mjukt. Milt skulle man kunna säga. Men vad är det som saknas? Kondensstrimmorna från flygtrafiken in mot Arlanda. Eller bortifrån. Det här råkar vara en tillfällighet. Jag kollar på flightspotting. och, jo nog är det en hel del kärror i gång däruppe. Men just vid detta tillfälle är det märkvärdigt lugnt.
Och senare. Det blev en svart natt. Men lika fullt lyser stjärnorna.

(Norröran, Sundaskären i Svartlögafjärden. D800 24mm. Jag tycker fortfarande att det är kul att ta vidvinkelbilder med antingen väldigt låg, eller hög horisont.)

Prag. Requiem, melencholia.

Jag vandrar på Prags gator. Lite obeslutsamt. Ibland i förorten. Öststatsbetong. Ibland i centrum. Jag hittar spår. Slinker in på en secondhand-butik. Musik. CD. Och hittar den här. Charlie Haden. Inte direkt för musiken, utan mer för omslagsbilden. Den anonyma fotografen. Bilden från krigslutet. En ytterligt reproducerad bild.( Har sett den som muralmålning i New York. Och på en hel del andra ställen.)
Det är sen oktober. Jag har sett Therezienstadt för vilken gång i ordningen. Jag vandrar längs Seifertova upp till mitt nattlogi. Det blir kanske en Kruzoviche på den lokala ölkällaren. Vem vet. Luften andas melankoli.

(Under några år hade jag förmånen att regelbundet besöka Tjeckien och Prag. Fotografiskt kunde det blivit mer. Men så är det när man lever i nuet. Tanken kommer efteråt.)

Får i rad

På söndag smäller det. Man kan undra om hur många som inte har alla hästar inne röstat enligt övertygelse. Tja, en femtedel i värsta fall. Förhoppningsvis kommer rätt många känna eftertänksamhetens kranka blekhet när de inser sin egen dumhet skratta i ansiktet. Vill man vara ett får? Fårskalle.
Ingen skugga faller över dessa får. Värmlandsfår kallas rasen. Just dessa  individer lär vara lite rymningsbenägna. De är vad de är.
(Kinnekulle är ett semestermål värt namnet. I sommarens hetta får man nypa sig i armen för att inte tro sig vara på Gotland eller Sydfrankrike.)