Tekniskt fel. Closed for vacation.

Tekniken är inte riktigt med. Ingen bild i dag. Mac och PC. Filändelser. Kompatibilitet. Jobbar med det. Ingen PC i sikte. Kanske när vi återvänder till Paris om nån vecka. 

https://www.facebook.com/100001118408029/posts/1870129323034330/

(Man kan komma runt det när man har en liten glugg i internetvärlden. Den franska landsbygdendär vi befinner oss nu är ofta befriande ouppkopplad från nätet.
Även om detta är en bild som föreställer en gata är det inte ett gatufoto. Trots en man som står och röker. Detta är en beskrivande bild som kräver sin text. Inget annat. Bon appetit.)

Huvudet rätt

Den här bilden är tagen 1981. I Rom. Jag minns att jag var rätt nöjd över att jag fick in romarens huvud i hjulhuset på en japansk turistbuss. Antagligen tyckte jag att jag ”fått till det”. Om jag varit lite mer behärskad i framkallningsprocessen...nja då hade det nog varit i kategorien ”strax över normalbild". ( Förutsatt att läsaren förstått bildens antagligen något dunkla undermening. Konnotation som man också kan säga.) Och är då detta en bild med lång eller kort livslängd? För att förstå när bilden är tagen, utifrån det som syns i bilden, finns det få denotationer som indikerar tidpunkt. En Opel i högra hörnet av äldre modell skulle kunna vara en sådan. Men för att placera i tid behövs fler tecken. En fotografisk kunnig skulle kanske, utifrån korn, kontrast sluta sig till tidpunkt. Det här är en relativt neutral bild. Det finns inget privat i den som likt ett släktfoto kan placera fotograferingen i tid.
Det verkar som att för att kunna avgöra lång eller kort livslängd behövs en hel del information i bilden. Den information som ger oss pusselbitarna för att sätta igång en läsning. Och hur blir det då med utpräglat estetiska bilder? Grästrån, gräslök i motljus, kossor och trädsiluetter? Har de bilderna generellt kort eller lång livslängd? Och vad avgör i så fall det? Något att grunna på...

(Nikon F1.  28mm)

Ny bekantskap

I går träffade jag en ny bekantskap. Awni från Syrien. En syrisk fotograf och tecknare som kom hit till Sverige för snart tre år sedan. Vi har mycket att prata om. Men vi spar en del till nästa gång vi ses. Det här kommer att bli spännande. Hur vi kommer att närma oss varandra.

(Konsten att delta är ett projekt som syftar till att underlätta för utlandsfödda bild- och formskapare, nyanlända och de som varit en längre tid i landet att bli en del av den svenska bild- och formbranschen. )

Containerfynd!

Ibland har man lite tur! Om man är bokälskare. Bibliofil som det heter. Den här, En bok om Stig Lindberg Rabén &Sjögren Stockholm 1962. Stig Lindberg var en framgångsrik formgivare i femtio och sextiotalens Sverige. Knuten till Gustavsberg. Finns det någon svensk som inte har sett eller har en relation till Stig Lindberg?
En liten bok med Bernt Klyvares utomordentliga foto, Charles G. Behrens form och, naturligtvis, tryckt hos Nordisk Rotogravyr. En bok med allt. Omväxlande papper i inlagan. Inklistrade färgbilder. Och satsen i boktryck, Baskerville. Man kan gå igång förr mindre.

( Nu hinns det inte med nåt fotografiskt finlir. Rätt ut ur mobbfånen.)

I köket möts världen

Jag har en god vän som förutom att han är en lysande accordeonist dessutom har att dras med en svårbehandlad blodcancer, så kallat myelom. Nu jobbar han med en skiva som handlar olika minnen, bland annat minnet av hans mor. Och i detta dyker också hans mormors sopprecept upp. Och nu tänker att vi är i Rovanemi mitten av femtiotal. Kålrot är en väsentlig ingrediens. Vi provlagar och uttalar oss om. Receptet ska finnas med i den booklet som kommer att hänga med skivan. Mat är viktig. Mat kan vara gemenskap. Mat är gränsöverskridande.
( Vem mer än jag hade inte  lite svårt att hålla sig för skratt när en partiledare härförleden hyllade pizza med rätt mycket kebab i en intervju, och i en annat sammanhang gafflade något om svenskhet, Ja, ni vet historien. Och se där! Blev det inte lite politik där också.)