Kanske ett vykort

2018. En badplats i Sverige. En av många. Jag får en flash på Elliord Mattsson, fotografen från Spillersboda. Det svartvita vykortets okrönte mästare. Intet gick honom förbi. Allt syntes lika viktigt. Och allt redovisades. Igenkänningen var naturligtvis viktig, poängen med ett vykort är att platsen ska helst gå att identifiera. Elliord är också en mästare i den tråkiga intetsägande bilden. Det neutrala redovisandet. Det är inte tendensiöst, det saknas alltid ett punctum ( poängen uppstår fyrtio år senare). Det är bara ett bildens konstaterande, så här ser det ut.
Elliord var främst verksam på Ostkusten, särskilt Roslagen. ( Finns det ett vägskäl mellan Öregrund och Norrtälje som Elliord inte dokumenterat? Gärna med en Borgward Isabella i bildens periferi.)

( Den här bilden är tagen i Västsverige. Marks kommun. Lite kontrastlös, precis som Elliords bilder också ofta är. Det är den tidens förkärlek för det mjuka. Elliord hade nog kopierat in en sommarhimmel med lätta cumulus och en blekblå himmel. Sånt är alldeles ok på ett vykort.)

2018 Oskärpans år. Och gdpr.

Hade så när glömt bort att jag självutnämnt 2018 till oskärpans år. Så då får det bli nåt oskarpt igensotat och alldeles fel. Blir förövrigt om inte påhoppad så åtminstone nåt ditåt av två valarbetare, det är bevars valstugor i faggorna. Av alla schatteringar. Sånt kan ju vara värt att dokumentera.Två valarbetare från mittfältet dyker upp och  lite för påträngande för min smak börjar fråga fotografen om vem, varför, syfte och etcetera. Då reser sig borsten lite grann på fotografen och då anfall som bekant är bästa försvar blir det en snabbföreläsning om gpdr, om allmän plats, om tryckfrihet, om undantagen i gpdr när det gäller fotografi. Och lite till. Och avslutar med tanken att det kanske är rätt trevligt att vi har ett offentligt rum, och att det är möjligt att dokumentera livet i staden. Då. Den ene valarbetaren tycker inte det. Och då undrar jag om hen  kanske borde stå i en valstuga borta på högra kanten istället. Fast det säger jag inte. 
(Valstugebilderna höll för övrigt inte måttet. hade inte ens rätta oskärpan. Sorti i papperskorgen med andra ord.)

En liten juvel

hittad vid bryggorna i Grebbestad. En GKSS-eka. Ship shape and Bristol fashioned kan man nog säga. Jag har en jag också, men den har "fått gå i hagen", som man brukar säga om hästar när de tjänat ut. 

( och den här får bli i färg.)

Och vad kan man göra?

Tja, vad gäller klimat och framtid. Människan är uppfinningsrik och med sin stora hjärna kommer hon att fixa det här också. Det kommer inte att bli lätt. Apokalypsen får dock de religiösa syssla med. Vi behöver en massa altruism och empatiskt tänkande. Och en j-la massa förnuft. Det kanske är vettigare att se den mänskliga påverkansdelen av klimatförändringen som en fördelningspolitisk fråga. Vi som lever som om vi hade tre, fyra jordklot att leva på.
Själv målar jag på i sommarateljén. Lite skalövningar. Har det ganska bra, även om gräsmattan är svedd sen en månad tillbaka. 

( i ren lathet får det bli en oredigerad bild direkt ur telefonen.)

mer klimatfunderingar

Sen förväller jag strandkål, plockad på västkusten, västra stranden. Steker den i olivolja, lite vitlök, lite koreansk chili, lite salt och en skvätt grädde. Brorsonen inflikar via sociala media att en skvätt vitt vin inte är fel det heller. Det goda och inte allt för miljö och klimatbelastande livet. ( Ja, jag gillar mat. Det enkla köket. Fortsättning följer.)