Utställningsdags

En utställningsperiod går mot sitt slut.Teckningar– en metod. Fint gensvar hos besökarna. Nöjd med hängningen. Dagarna har flutit på bra. Papper och penna. kan inte bli så mycket enklare. Ett slags storyboard för betraktaren att hitta på sin egen berättelse.

Bilder som alla har en beröringspunkt med fotografi, utan att vara kopior. Kameran som ett verktyg och hjälmedel.
En teckning sammansatt av skisser, fotografier av detaljer. Blyerts på papper 420x150 cm.
I morgon är det finissage och jag kan plocka ner grejerna, spackla spikhålen, städa. Och sätta igång med nya projekt. Det finns idéer.
(Kameran på fickan.)

Lugnet

Tisdag morgon. Lugnt i huset. Flocken har dragit vidare på nya äventyr. Morgonens springrunda och sen morgondoppet. Idag inbjuder temperaturen äntligen till ett flertal simtag. Man sitter och torkar, nattens tankar rinner ut och ersätts av horisont. På alla sätt behagligt.

(kameran på fickan) 

Lite mer om optik och hur man egentligen ser saker

Såna här sällsynta högtrycksryggar med 21 grader i badvattnet och en stillsam sjöbris nån dag efter midsommarhelgen lockar väl vem som helst ut till ytterskären. Särskilt då man vet att de flesta löneslavar åkte hem till grottekvarnen i går kväll. Men med ett barnbarn som kompanjon utforskar vi en (mycket välbekant) liten ö. Familjen svan, en labyrint, badvatten med tångruskor (”hötter” på roslagsmål) och spigg. Det är en unge som sakta men säkert gör sig bekväm i det här hörnet av världen. Och lär sig ro en båt så snart fyllda sex år som man är, och andra nyttigheter.

  Bilden visar Svartlögafjärden i Stockholms skärgård och vid horisonten förtonar sig Ljusterös siluett. Vad en observatör från vår utsiktspunkt inte ser, knappt ens med en fältkikare 10x42 är två stycken vindkraftverk med totalhöjden 150 meter (navhöjd 95 meter och rotordiameter 110 meter.) Förutom vindsnurrorna kan en skarpögd observatör, helst då alltså med fältkikare urskilja inte mindre än fem mobilmaster utmed horisonten. Avståndet mellan vår observationsplats (cirka 4 meter över havsytan) och kraftverken är ungefär 23 kilometer, sikten ca 20-50 km enligt SMHI:s observation. Bilden är tagen med 23mm objektiv för aps-c. Ett lite snävare utsnitt vore kanske mer rättvisande om man jämför med ögats aktiva synfält ( ja det är det där med tappar och stavar och hur synapparaten egentligen fungerar) och observationen tar ingen som helst hänsyn till observatörens förväntningar på vad denne egentligen ser, eller förväntar sig se, för om nu observatören befunnit sig i riksdagshusets plenisal ser denne ingenting av detta.

det finns mycket värt att observera en solig dag.
  

Septembermelankoli

September är alltid ett inneboende avslut och avsked. Så tänker jag på både Sven Barthel, och Göran Brunius som även han beskrev skärgården i text och bild. Sven Barthel fick ju hjälp av Roland Svenson som bildskapare, och den duon har nog satt prägel på hur stockholmarna upplever sin skärgård än i dag. Trots att Barthels texter hämtar sig i förra seklets tidigare del.
   Brunius epistlar sträcker sig fram till in på sjuttiotalets första hälft, naturlyrik sett från sittbrunnen i Anders Zorns gamla klipper Mejt, Som faktiskt finns kvar om än fullständigt förbyggd. Rorkulten är det som återstår av originalet. Sånt kan räcka för den som vill. En liten parentes. Brunius böcker gavs ut på Gebers förlag i inlageformatet 120x200 ett numera rätt ovanligt format men som medger en radlängd om 55-60 tecken och ändå ett luftigt marginalförhållande vilket passar Brunius texter såväl som illustrationer. Inbundna, kartonnage och skyddsomslag med en typografi som skulle kunna leda till minst sagt nördiga utvikningar om typsnittsval och tillriktning. Vilket härmed besparas i från.
  Nu är det heller inte det första jag tänker på med stäven mot varvet och båtupptagning. En sydlig kuling med horisontellt regn har övergått i en smårivig och  bitig västsydväst. Men den ger det jag är ute efter, någorlunda sjölä. Väl rundat vid Askören blir det snart vind i aktern, kurs innanför Blåbärsholmen och in i Blidösundet känns igen som alltid, hur många gånger jag seglat, snurrat eller rott i det vattnet. Och hemma i kvällen. Mörker. Stjärnklart. Man anar Vintergatan. Man plockar ihop.
   Det där att känna igen sig i ett landskap, att hitta vägen. En process som uppstår omärkligt.
(Bild:landskäret, Hägnadklippan som den heter, dagen innan. Nordostlig och styv till hård bris. Fuji xpro2 med kitzoomen.
Lite pyssel i CR.) 

Om vidvinklar och hur mycket som ryms i en fotoblogg.

Något som är bra och en styrka med fora som FS bloggar är att åsikter om ditt och datt tillåts att blomma upp vad det än gäller. Oavsett innehåll, såväl obsoleta objektivkonstruktioner eller tankar runt nästintill rent existensiella frågor runt miljö och det däromkring. (Om du bara visste Jean Paul Sartre… :-)) så fyller öppna forum sin funktion. Där finns också styrkan. Intressen som förenar skapar också ytor för andra diskussioner. Det finns förmodligen en inbyggd tillit i sådana fora. Det finns flera intressanta studier angående hur människor uppfattar gemenskap med andra individer. Det visar sig, inte så förvånande, att vare sig kön, etnicitet, social tillhörighet och liknande parametrar trumfar fritidsintresse. Det som låg näst närmast var yrkesroll.
Onekligen intressant. Och jag drar mig till minnes en situation strax utanför San Francisco vid Stilla Havet. Blått, klippor skummande bränningar. Jag tar ett par pliktskyldiga bilder. Så dyker från ingenstans en annan fotograf upp. ”Hello, you use a Nikon F. What lens do you have? Aha. Do you want try my 24mm wide angle? It makes a great perspective…”och så vidare. Och jo visst, det gjorde skillnad. Sen lite mer småprat.
Det händer att jag då och då funderar över vem denna afroamerikan var, han med Nikon och vidvinkeln.

Inte Stilla Havet. Fjärden här utanför. En bild som just nu sakta transformeras till en teckning. En slags framkallningsprocess det också. Originalet taget med Nikon D800 och 28-70 2.8.