Om nutidens pictorialism. Reflektion.

Tänker man på pictorialism är det väl 1800-talets fotografiska  försök att ernå samma betydelse och status som stafflimåleriet.

Finns det pictorialistiska synsättet på fotografi än idag. Ja, sannolikt även om dagens fotobilder jämförs  på ett annat sätt. Inte med konstmåleriets form och utförande, utan mer som i konstmåleriets förväntade innehåll och berättelse. Eller egentligen i sin egen form– den högupplösta knasterskarpa bilden som bara tillåter en läsning. Och då är det alltså inte avantgardets uttryck utan mer, det lite oförargliga berättandet som finner sin form. (Det här inlägget har stått i skafferiet ett tag om uttrycket tillåts.)
  Så tänkte  jag alltså när jag tittade på SM i fotografis resultatbilder. (se länk på FS huvudsida.) Normen tycks vara det vackra, det högupplösta knasterskarpa. Det sentimentala eller det allmänt sett väldigt emotionella.  Så ser dagens bildberättelse ut i den mån bilderna inte är rent sakligt redovisande. Ganska nära den verklighet vi lever i och läser om men som vore de i ett helt annan berättelse. Det finns som sagt en hel del undantag, men mainstream är kanske ett uttryck för den ibland, i vissa kretsar omhuldade tanken om någon specifik svensk melankoli som genomsyrar bildkonst i synnerhet och kultur i allmänhet. Då är det dags att lite smått frondera. I de här frågorna är vi farligt nära den punkt där en oförarglig nationalromantik övergår i en nationalromantik med bestämda mål och syften, inte sällan av mörkbrun karaktär.
   Bortsett från en sådan irriterande politisk synpunkt, finns kanske en annan bäring här. Den digitala pictorialismen som den uttrycker sig idag, och lite avlägset, också i samklang med de  ofta lite krystade diskussionerna om hur man bäst kalibrerar, profilerar, etc, etc kameror, skrivare, skärmar, ja bara fantasin kan sätta hinder för vad som behövs skruvas på för att få ett resultat bättre än någon annat. Teknikaliteter krokar arm med berättelsen skulle man också kunna säga.  Så kan man tolka dagens superexakta exponeringar.

Nu kan det här så klart låta lite gnälligt. Man gör väl de bilder man vill. Skapar det man skapar. Men så kommer den där lilla jävulen in, publiceringen. Och det är då den privata bilden med sina tankar görs till någon annans. Och vi vet inte alltid vilka mekanismer och syften som ligger bakom en publicering. Är det möjligen det basala; att bli sedd. Eller är det att bli uppskattad lite mera, på en kommersiell arena där att bli sedd är lika med en inbetalning på bankkontot. Inget fel i det, inte på något sätt. Men visst är det bra om vi är öppna med vad som sker. Och vilka syften vi har och vad som kan rymmas  inne i den lilla ruta som kallas bildutsnitt.

(Bild. Inte dagens mainstreamskärpa. Nikon F Photomic  24/2.8. Fomapan 200 i D76. Inläst som rawfil. Därefter omsorgsfullt rådbråkad och plågad i Photoshop.)

2024-01-05 19:09   Benganbus

En gnista kan tända en präriebrand! ;) Det här tål att tänkas på! Återkommer!
/B

2024-01-05 19:12   syntax

Numera kan ju alla publicera sig - till exempel här på FS. Förr fanns det ett svårt tröskelvärde, ett tröskelvärde som hette REDAKTÖRN. Han slängde obönhörligen skiten i papperskorgen, så att andra slapp den. Till och med saker av mörkbrun karaktär, som du ständigt återkommer till.

Svar från mombasa 2024-01-06 12:38

Jag är nog inte helt med på din tolkning av redaktörens roll. Redaktören fungerar ju som samordnare och ansvarig för det redaktionella arbetet. Man kan se redaktören som en Gatekeeper som godkänner eller refuserar. Redaktören har nästan alltid ett ägardirektiv att förhålla sig till och dessutom en ansvarig utgivare bakom ryggen.
Fotosidan har en redaktör och redaktion och ansvarig utgivare så periodisk tidskrift den är. FS tillhandahåller bloggtjänster till sina prenumeranter där prenumeranten/bloggaren är personligt ansvarig för innehållet. Användarreglerna skiljer sig inte nämnvärt från bloggtjänster i allmänhet.
Jag återkommer då och då till saker av mörkbrun karaktär och särskilt när blått och brunt drar åt samma håll fast med olika syften särskilt vad gäller kultursektorn där fotografer i allmänhet lever och verkar. Jag tycker att det är en viktig fråga eftersom det handlar om var och hur fotografer har möjligheter att publicera, men också i fall av yrkesverksamhet kan finna utkomst för sitt arbete.
/Gunnar S

syntax 2024-01-06 19:27

Visst - redaktörer hade olika politisk färg, olika ägardirektiv, och så vidare. Ändå fanns det en minsta gemensam nämnare om vad som var publicerbart. Om man inte kom över det sträcket med sina texter eller bilder så kunde man helt enkelt inte publicera. Man var inte bra nog. Det var nog en vila för andra att det materialet inte kunde publiceras - vilket är en lyx som vi inte beskärs med i dagens samhälle
Det var en radikalt annorlunda situation gentemot dagens.

Då jag själv har varit yrkesfotograf med egen större ateljé under 1970-talet känner jag villkoren dåförtiden i grund. Man måste göra bilder som var så bra att kunden ville betala för dom - annars blev det tomt i kassan.
Kulturellt snömos, ursäkta, betalades inte - annat än via konstgjord andning.

2024-01-05 20:26   morgondotter

publicera sig - din bild blir någon annans
eget val är det ju - att våga

vilka syften ligger bakom din/min publicering
vilka behov fylls hos den enskilda kan man ju undra, seriositet mm
hunger eller annat

intressant
om jag tänker på det jag förstått med FS´s syfte, så är det att via andra få kritik - ge kritik - diskutera - lära sig
i min grupp är syftet att arbeta sig fram genom just kritik och att se andras bilder
experimentera på de sätt man finner intressanta

i min grupp är det nu för tiden dåligt med kritik, diskussioner
och
det känns trist för en som mig som ständigt experimenterar
sällan tittas på, sällan får kommentarer
det verkar vara den där tummen som är den viktigaste
jag skiter i den

tävlingar om vem som lämnat flest kommentarer, lagt in flest bilder osv

ett rent tävlingsfocus

jag vill inte vara bäst, tittas på mest mm
det är inte mitt syfte

jag upplever mer att mitt syfte blir att arbeta bilden färdigt
tills jag tycker den håller
sedan ögonblicket då jag vill publicera den i min grupp
jag publicerar
och kan se den på skärmen med andras bilder
jag tror det är just här, i detta ögonblick jag ser min bild
när den visas tillsammans med andras bilder

det magiska ögonblicket, för mig, är just när jag ser den bland andras bilder

vissa vill kalibrera, testa lins eller kamera
mer tekniskt intresserade
andra fotograferar fåglar, natur mm
en del är bara medlemmar för bloggens skull

att FS skulle vara en gemensam plattform känns inte möjligt
men för mig den enda jag känner till och som känns bra

jag söker inte, tittar inte på bilder/foton utanför FS
det känns som en invasion i själ och psyke
jag gör bilder för att försöka uttrycka något

utställningar är bra
tid att se och se
försöka förstå fotografens buskap eller tankar, känslor mm

bra intressant skrivet av dig
/inger

Svar från mombasa 2024-01-06 12:55

Hej och tack. Jag håller med om att mycket av fotografi handlar om mycket teknik. Kan vara intressant om den prickar rätt in i ens egen kameraväska så att säga.
Det publiceras otroligt mycket bilder till och med på en relativt begränsad yta som FS och mäktar man knappt med att uppmärksamma en bråkdel. Jag menar att verkligen se bilderna, kanske kommentera. Och ute på nätet med alla FB-grupper och Instagram-konton där bilder dessutom återkommer eftersom många fotografer länkar ihop flödena. Det blir för mycket. Hur sålla och uppehålla intresset? Jag håller mig till bloggarna. Går med regelbundenhet in och bläddrar i Gatufotogruppen där jag är (mycket inaktiv) medlem. Det får räcka.
Gilla-kulturen och tävlingsdelen i fotografi är knepiga uttryck för behovet av att bli uppmärksammad. Men så ser verkligheten dessvärre ut.
Ha det gott/Gunnar S

2024-01-05 22:11   Benganbus

Mycket intressanta, tänkvärda och analyserande tankar! Tack för dom! /Bengan

Svar från mombasa 2024-01-06 12:56

Tack och bock. Jag lär återkomma, som det heter.
/Gunnar S

2024-01-06 16:39   Vibybo

Svartvitt - få detaljer - mycket stämning - en sorts bilder jag gillar.

Svar från mombasa 2024-01-07 16:49

Tack och bock. Ibland är det roligt att gå väldigt när gränsen där fotografiet upphör att vara regelrätt foto utan istället mer av reproduktion. Man lägger till en process till.
/Gunnar S

2024-01-07 16:05   Bjarne

Det ligger mycket i det du skriver. Jakten på perfektion blir ofta viktigare än känslan och budskapet i bilderna, och det är synd att det är så. Din bild är ett ypperligt exempel på att en tekniskt imperfekt bild kan vara mycket vacker och väcka mycket känslor.

Underblåser vi omedvetet vissa politiska strömningar utan att förstå det? Jag vet ärligt talat inte, men det är förstås viktigt ur många synvinklar att vi tillåter ett mångfald av uttryck och ha vår frihet att välja hur vi vill föra fram vår bildkonst. Ja, inte bara bildkonsten, men det är ju det som fotobloggen främst handlar om.

Hälsningar, Bjarne

Svar från mombasa 2024-01-08 15:17

Hej. Jag blev lite inspirerad av en bild som du nyligen publicerade och som jag också kommenterade. Det här lite mer ruffiga kopieringssättet var väl vanligare för några decennier sedan. En bläddring i gamla årgångar av Fotografisk årsbok ger syn för sägen. Där fotografiet närmar sig gränsen där andra reproducerande tekniker tar vid. Den typen av bilder syns mindre av nuförtiden. Det är kanske så att den tekniska utvecklingen på den digitala fronten fortfarande rusar på och hänförelsen inför möjligheterna fortfarande lever? Det är nog en fråga som måste stötas lite mera. Såna frågor diskuterades också för några decennier sedan, det är inget nytt.
Vi vill ju gärna se ett mångfald av uttryck dels för att kunna föra fram våra bilder behövs flera olika ytor eller arenor som man ibland kallar det, men också för att se andras verk och bilder. Kultur får inte kosta något, samtidigt som den där armlängden inte alltid är närvarande.
Ha det gott
/Gunnar S