Paris, mon amour

Lite granna småsugen på att hoppa på tåget till Paris. Eller hoppa på och hoppa på, lite mer planering kanske behövs. Men det där med att sedan kliva av tåget på Gare du Nord en frisk förmiddag och känn puls och doft av en storstad med mungiporna upp. Ta pendeln ut till Saint Maur de Fosses. Gå på marknaden, Marche Adamville om det är onsdag eller lördag.  Åk in till la Cité. Titta på folk. Plåta. En lunch på nåt ställe i trakterna av Boulevard St Germain. Strosa. Kanske en bit mat på Bistro du Théâtre om andan faller på.

Och tänka på alla fotografer som gjort Paris till sitt. Från Tore Jonsson till Robert Frank och alla de andra, fransoserna själva inte minst. Paris där vart och varannat fotografi blir till gatufoto. Rent av en flöjtspelande ryggtavla vid Rive Gauche, tur han har någorlunda franskt randig tröja. Lägg märke till svanen.

Rosenlundare, genrer och sånt.

Exempel på diskbänksrealism eller bakgårdsromantik. NY.

Oftast är det fotograferna själva som placerar sig i genrer eller nån slags gemensamt utformade bildstilar och det är också i sådana forum man publicerar sig. Som bildläsare förstår jag då att fotografens intention är att den publicerade bilden ska ses i ett sånt kontext. Gatufoto, till exempel. En genre och kontext skapad av gruppen själv med sin egen bildmanual att förhålla sig till. Det här är inget konstigt eller nytt, bildhistorien ända från renässansens ikonografier har gett läsaren riktlinjer om hur bild ska läsas, och tolkas.
   Fotokurser, fotolitteratur, läroböcker, diskussioner i fotoklubbar med mera sysslar inte med annat än just att, förutom rent tekniska spörsmål, placera, analysera och tala om hur bilder generellt ska läsas.
   Det finns parallellt med tanken om att försöka förstå bildens budskap och mening, en idé om en slags oskuldsfullhet i betraktandet av bild, att stanna vid maggropen, känslan och konstaterandet att man tycker om bilden, eller inte. Där stannar det. men jag vill gärna förstå varför jag känner som jag gör inför bilden. Ungefär som jag med mer kunskap säkert skulle förstå en fotbollsmatch egentligen fungerar. Bollens långa väg mot mål men hur och varför, den kunskapen saknar jag, men jag är övertygad om att med den skulle fotbollsupplevelsen bli betydligt mer spännande och sammansatt. 
   Men vad rosenlunderiet anbelangar. Varför ett ålderdomshem i Stockholm blev synonymt med en viss typ av fotografi kan vi hoppa över här, även om den har sin enkla förklaring. Bengt Björkblom har en tydlig poäng i ett blogginlägg härförleden. Han förespråkar ju ett Straight Photography, nånting som bekant ligger en bit ifrån rosenlunderiet, och, pictorialismen.
   I dag borde vi som sagt kanske tala om den nya digitala pictorialismen som ganska oblygt lanseras av mjukvarumakarna och fotobranschen i sin helhet. För vem vill inte ta en bra bild som gillas av alla. Och vad gillas? Ja, idag är det inte bakgårdar och diskbänkar. Kom nu ihåg att digitalt foto är kvantitativt oändligt större än den lilla bildvärld som syns på FS. Det fina vackra gillas. Provokationer och andra konstigheter gillas förvisso av en liten intresserad grupp bildläsare och utövare, men massan, massbilden talar om något helt annat.
   Slut för den här gången med en fotografisk tolkning i ungefär samma anda som "Svan på lugnt vatten". Oljemålning av artisten Eugen A:son Renard (hämtad i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes. En mycket trevlig svensk roman.)

Från sällskapslivet

Det lilla sällskapslivet...

Några tankar runt ett gatufoto

Mottagning i röntgenbussen. Harald Broander. (Ronehamn Gotland augusti 1943. Rolleiflex 1/50 f 5.6. Årets bilder-Svenska turistföreningen 1943.)

Om den här bilden är ett gatufoto eller ett dokumentärt foto är sannolikt en definitionsfråga. Bilder på människor som av en eller annan anledning står i kö är ett ganska vanligt motiv, jag tänker lite osökt på en av de mest berömda köfotografierna, MargarethBourke Whites välkända bild. Men det finns fler. Nånting speciellt med köer som motiv måste finnas. Vad berättar de om? Varför står folk i kö? Nånting ska hända, nånting fattas dem. Utsatthet, utsållning. Något gemensamt. Berättelsen ligger helt enkelt nära och tillgänglig för läsaren. Kanske är det kontexten som är ingången, en rubrik, en tydlighet i bilden, eller en polarisering som i MBW:s berömda bild.
   När Harald Broander tog bilden var kanske hans syfte att dokumentera en händelse, skärmbildsbussen i Ronehamn var väl en stor sak i sig och Roneborna har säkert gått man ur huse för att bli skärmbildade. Tuberkulosen är fortfarande en realitet i landet. Hur många här på FS har för övrigt fått sina lungor röntgade i sjukvårdens jakt på tuberkulos? Kan bildens första syfte vara att hamna i Gotlands Allehanda? Och därefter skickats in till Turistföreningens årsboksredaktion. Och där vunnit intresse, som en spegling av tillståndet i Sverige 1943.
  Men visst uppfyller bilden gatufotots regelverk. Handen på hjärtat, något mästarskott är den inte även om det går att utläsa en hel del om samhället i stort och i smått i bilden. Den är idag ett  tidsdokument. Vilket är nog så viktigt och inte är att förakta. 

Om objektiv och bildutsnitt, plånböcker...och lite Indien.

När jag mer och mer började fotografera med Fuji X kom det också att bli mer och mer med fasta objektiv, eller fast bestämda utsnitt kan man också säga. Även om jag använt mycket zoomobjektiv, och gör det i min Nikonvärld har jag alltid föreställt mig att mina zoomobjektiv haft liksom fasta klickstopp på de brännvidder som är mest förekommande. En mental rulle eltejp för att vid behov låsa objektiven så att säga.
   De flesta systemkameror säljs med ett så kallat kit-objektiv. Smaka på ordet, kit, låter inte det som lite billigt, lite sekunda, lite plast så där. Men vad som oftast gäller brännviddsomfånget  är att det följer det den gängse brännviddsnomenklaturen. Mitt Nikkor 24-70mm 2.8G ED befinner sig inom normalzoomens, och följaktligen kit-objektivens värld. Eller? ( Nja, jag vill väl inte påstå att 24-70:an är något billigt eller plastigt, snarare gediget som en pansarvagn.) Och vad behöver en fritidsfotograf som i huvudsak publicerar sig på webben och dessutom i de flesta fall hänger sig åt lite skorrigt svartvitt fotografi? Här nånstans dyker samtalet mellan "vill ha" och plånboken återigen upp som så ofta när det gäller penningen och verklighetens trivialiteter. Eller för att precisera det inre samtalet. Stor bländaröppning och ett bildutsnitt som beskrivs i termen kort porträtttele. Hur ofta har jag ett behov av dessa, föralldel delikata parametrarna? Ganska sällan är nog närmast sanningen. Jag är mer ute efter möjligheten ett kort tele för dokumentärt foto, ungefär så som man ofta fotograferade för fyrtio femtio år sedan, innan det här vidvinkelkorta påträngande utsnittet blev allenarådande, och nu pratar jag Full Frame. 28-35mm som ofta framhålls av gatufotografer. 
Men då tänker jag så här. 70mm, som ett exempel, är betraktarens bildutsnitt, 35mm är utsnittet som är nära men ändå inte inne, på gränsen till armlängds avstånd. Den där oönskade tittaren. Men det finns också bildutsnitt ännu närmare, 21-24mm då gränssnittet börjar prata om att bilden-ögat är inne i händelsen, är en del av händelsen. En deltagare. Här blir också skillnaden mellan fönsterbild och spegelbild tydlig
   Så hur ska man tänka. Om jag vill fotografera knasterskärpa i genren hemma i trädgården och spenaten i största allmänhet då har jag min Nikon-utrustning som även om den har ett antal år på nacken fortfarande levererar som man säger. Och skulle något inte vara tillfyllest vad gäller skärpa och kontrast finns ju alltid Topaz och annan AI att tillgå.
   Men om jag vill fotografera i nuet, människor, händelser, porträtt, reportage och sånt. I de situationerna är kanske en normal så kallad kitzoom, och en rulle eltejp modellen?

Vägtransporter.

 Från Sirsi i Karnataka till Agonda i Goa, en minnesvärd färd, alldenstund som den skedde i nån slags taxiliknande fordon till stor del  i indisk natt. Indisk natt är väldigt mörk. Alltså svartare än svart.  En färd i lite granna onödigt hög fart på väg mot gryning och morgon.Vårt syfte är nu att få en veckas avkoppling på en strandort. Ligga i en solstol under palmerna och läsa romaner, äta och dricka Kingfisher. Bada i Indiska oceanen. Vegetera. 

Gästarbetare från Nepal. Säsongsarbetar i turistbranschen. Vi fick lite kontakt ch en del svar på frågor om arbetsförhållandena.
Södra Goa är lugnare, mer avspänt och med en genuin landsbygd ett par hundra meter bort från stranden än vad den gängse bilden av Goa säger. Goa som ett slags Indien-light. Ja, det kanske gäller Goastränderna norr om Pajani, regionshuvudstaden i Goa. Turistboenden i södra Goa eller vad man nu ska kalla dem är enkla hyddor som dessutom måste plockas ner inför monsunsäsongen, dels för att inga turister, vare sig indier själva eller utrikes komna besöker stränderna i monsunregn. Men också för att det inte är tillåtet att bygga permanenta byggnader. Ja, det finns ett miljötänk även i Indien, trot eller ej.  Vad gäller Goas indiska genuinitet kan sägas att det går alldeles utmärkt att dra på sig en typisk indisk artontimmars magrevolution även där. Kan intygas(!).

Lite julstämning i "taxin".

Såna här resor görs inte längre. Jag bojkottar flyg, det är slutfluget. Och tåg till Indien, ja varför inte, kanske nån gång i framtiden om man får vara med.