Vad vi tror oss se och lite annat

Härom veckan gjorde jag en upptäckt. Den kan tyckas obetydlig och oviktig men har något med hur vårt seende är påverkat och ofta  förutfattat.

   Titta på den här bilden och en tallkrona, Ser ni hur den liksom stretar mot norr, bufflar sig, värjer sig och attackerar nordanvinden med armbågen, om liknelsen förstås. Men så är det inte. Det är tvärtom. Vad furan gör är att den vänder sina grenar mot söder vinklar upp dem i en bra vinkel mot solen och gör just det en gren och tall ska göra. Fånga solenergin och ägna sig åt fotosyntes. I denna insikt försvinner stretandet och omvandlas till en mjuk och tillåtande rörelse. Vackert tänkt.
  Så varifrån kommer bilden av det stretande? Kanske från omslaget till "Sjung svenska folk". Stamsångerna som jag är tillräckligt gammal för att sjungit i skolan. Från bilder av det karga nord, skäggiga nord och skrynkliga pannor och ögonbryn, liksom delar ur nationalismens visuella verktygslåda.
Det här är nog också en bildtradition som även odlas i de fotografiska teknikerna. Artonhundratalets romantik uppskruvad till det tidiga nittonhundratalets nationalromantik. Senast i ett parti  åt höger till, med tydlig fotografisk visualitet; röda stugor , vita  knutar. Blå himmel. Nån slags Bullerbybild. (Bullerbyn som skapades av en författare ljusår ifrån allt vad nationalkonservativ ideologi heter.)
   Om sånt här ska man  inte knysta så mycket om på FS bloggar.  Men, är det något som handlar om bild och fotografi så är det just detta. Och i vetskapen om att den romantiserade bilden av ett falurött Sverige är ett tacksamt motiv för allt vad AI och konventionellt bildspråk heter.
( Vi målar våra hus med falurött, den ljusa varianten, den som fransmän och italienare kallar terra di Pouzzoli.)

Jag paddlar en röd kajak och himlen är himmelsblå. Dottern tar mobilbilden.(En typisk massbild med kort bäst-före-datum. Lägg särskilt märke till den lutande horisonten.) Glada barnbarn är uppnått. Jollesegling ännu inte. Strömmingen har inte riktigt gått till som den borde.

Bilden som ritual

Är man i huvudstaden vid rätt tidpunkt är ett besök i Kungsträdgården nödvändigt. Antalet selfies och bilder på blommande körsbär skullle kunna få alla inkommande servrar att koka torrt. Ett av massbildens högtidsstunder. Ett exempel på bilden som kommunikativ process. Jag fotograferar, fotograferas alltså finns jag.
   Vi fotograferar mer människor mer än blom.

Vissa foton fordra färg. Pride till exempel.

Som sagt, den mest inbitne svartvitpuristen får stryka flagg inför en prideparad. Det går liksom inte att tänka svartvitt. (Jodå, det går så klart att fotografera färg i svartvitt, men pride är färg. Och gärna mycket.) Man blir befriande glad av såna här kärleksfulla manifestationer, ja det är svårt att undvika.

Att vara förryttare för ett helt tåg av människor och gränsla en sån här maskin är väl rätt avundsvärt. Be proud!

En mild och varm septembersol. 29 grader varmt. Say no more.

Prideflaggor gör sig bäst i motljus.

Och man kan passa på att addera något extra. 

Så finns det såklart en orm även här. Den här farbrorn är jättearg, milt sagt osammanhängande och man kan undra om han inte för eller senare tappar rösten eller åtminstone blir hes. Men icke då. Och det kristna kärleksbudskapet verkar ha gått honom förbi. Han får bli svartvit. Ungefär som hans själ kanske.

Det är kul när det händer saker på stan. Prideparader är väl ett av få tillfällen där en gatufotograf kan härja fritt, ja det är som om det vilar en tydlig uppmaning i luften .

Om hård skärpa och mjuk skärpa

Att åstadkomma hård skärpa är inte så svårt. Skärpa är oftast ett resultat av kontrast. Om den är generell eller på pixelnivå kan man låta vara osagt så länge. Men hur åstadkommer  man en mjuk skärpa, en som kanske lämpar sig för offset? Att bilder publicerade på skärm sällan drabbas av synlig sotning, för mycket svart i det svarta och ingen teckning är en sak, men sotning i offset är något annat. Blacka ytor i det svarta som oftast avslöjar sig när man betraktar bilden i snett sidoljus.
   Och hur mycket gör man i kameran och hur mycket i mörkrummet? Fotograferar man i rawformat är det ingenting man gör i kameran, så är åtminstone tanken med raw-formatet. Det görs i mörkrummet, läs mjukvaran.

ursprungsfilen

Ibland när jag läser inlägg i tekniska spörsmål frapperas jag över att inläggen ofta bortser från bildteknik i relation till den reproducerande teknik som är för handen. En bild som ska till offset bör ha färgrymden AdobeRGB gärna med en lätt s-kurva vilket är lika med lite extra skjuts i kontrasten. En bild som ska publiceras på skärmar ställs in som sRGB och en aning omvänd s-kurva. Så långt allt väl.
   Men. Offset handlar om tryckpressar och deras egenheter, tryckeriernas val av ICC-profiler och där inbegripet papperskvaliteter. Skärmpublicering handlar om ett otal ickekalibrerade skärmar ute i världen, av olika fabrikat, skick och fason. Så även paddor, och smartphones (såna som förmodligen skulle kunna ge AdobeRGB full rättvisa).
   Korrekt färgåtergivning är med andra ord inte helt lätt.

S-kurva.

Mjuk, omvänd s-kurva.

Hur ska man resonera? Man kan så klart stödja sig på Fritjof Nilsson-Piraten: En bra historia blir inte sämre för att man förbättrar den (läs: lite mer yvighet och dramatik är oftast inte fel). Som amatör har man sällan full rådighet över hela kedjan, från ax till limpa så att säga. Och man kan fundera över om man skulle bli lyckligare av det.  Om man däremot printar sina bilder själv infinner sig så klart det slutliga ansvaret. Men, publicerar vi oss för vår egen skull eller för mottagaren? 

En rötmånadsfundering i nådens (?) år 2024.

Om färg och digitalt svartvitt. Brunt är granne med blått.

Att brunt är granne med blått är förvisso ett känt fenomen men om vi nu håller oss strikt till vad som händer i färgrymder och översättningen av digitala färgbilder till svartvitt eller hellre gråskala så dyker intressanta saker upp.
  Färger eller nyanser som i en färgbild är klart åtskilda, som till exempel blått och brunt visar sig ofta vara grannar i luminiscens eller ljushet. Alltså i princip lika. 
  Nedanstående laboration är gjord i Photoshop men det går att göra i alla möjliga bildredigeringsprogram. Man använder RGB och tänker additiv färgblandning, vi jobbar alltså med ljus. Och nu kan man invända med att om man sätter blått som går att frambringa som en rgb-färgrymdens tre grundfärger mot brunt som involverar alla rgb-färgerna ien blandning som ser, ja just brun ut.

Jag skapar en ny tom bildyta. Markerar ungefär hälften. Pytsar i en i mitt tycke rätt brun nyans. Skapar ett nytt lager, markerar högra delen och väljer en blå nyans som jag tror passar. Väl medveten om att jag nog får justera den ett par gånger. Lägger på en justering och finner att det bruna fältet är i princip detsamma som det blå. (Inte utan viss stolthet noterar jag att jag prickade rätt på en gång.) 

(Resultatet i gråskala. Se även lagerfönstret i föregående bild där man kan se hur lagren ligger. Observera att ”bilderna” fortfarande ligger i rgb, additiv färgrymd.)

Och vad får det för konsekvenser för en färgbild där det finns många till synes åtskilda nyanser? Jo, så klart de kan komma att se rätt lika ut, bruna eller blå. Och hur kommer man till rätta med det? Eftersom jag mestadels fotograferar i raw förhandsgranskar jag bilden i gråskaleläge. Där avslöjar sig ofta just de här problemen. Till exempel är hudtoner i skugga ofta i det här bruna segmentet och hamnar då ofta i närheten av olika blå partier. Och då blir det ju lite svårt att förstå om något är blått eller brunt. Ögat får nöja sig med informationen i vad bildelementen tycks föreställa.
  Det finns flera mediciner mot detta, till exempel kurvverktyget. Att dra in svartpunkten ett eller två steg och samma med vitpunkten ger bilden bättre kontrast och kontrasten hjälper till att släcka ut den här nyanslikheten. En svag S-kurva hjälper till än mer. Och att justera röd, grön, blå separat i egna kurvor blir ännu bättre men då på gränsen till överkurs. :-)
   Att brunt är granne med blått må se ut som en tanke…
Återkommer med mera om detta tänker jag.