Septembermelankoli

September är alltid ett inneboende avslut och avsked. Så tänker jag på både Sven Barthel, och Göran Brunius som även han beskrev skärgården i text och bild. Sven Barthel fick ju hjälp av Roland Svenson som bildskapare, och den duon har nog satt prägel på hur stockholmarna upplever sin skärgård än i dag. Trots att Barthels texter hämtar sig i förra seklets tidigare del.
   Brunius epistlar sträcker sig fram till in på sjuttiotalets första hälft, naturlyrik sett från sittbrunnen i Anders Zorns gamla klipper Mejt, Som faktiskt finns kvar om än fullständigt förbyggd. Rorkulten är det som återstår av originalet. Sånt kan räcka för den som vill. En liten parentes. Brunius böcker gavs ut på Gebers förlag i inlageformatet 120x200 ett numera rätt ovanligt format men som medger en radlängd om 55-60 tecken och ändå ett luftigt marginalförhållande vilket passar Brunius texter såväl som illustrationer. Inbundna, kartonnage och skyddsomslag med en typografi som skulle kunna leda till minst sagt nördiga utvikningar om typsnittsval och tillriktning. Vilket härmed besparas i från.
  Nu är det heller inte det första jag tänker på med stäven mot varvet och båtupptagning. En sydlig kuling med horisontellt regn har övergått i en smårivig och  bitig västsydväst. Men den ger det jag är ute efter, någorlunda sjölä. Väl rundat vid Askören blir det snart vind i aktern, kurs innanför Blåbärsholmen och in i Blidösundet känns igen som alltid, hur många gånger jag seglat, snurrat eller rott i det vattnet. Och hemma i kvällen. Mörker. Stjärnklart. Man anar Vintergatan. Man plockar ihop.
   Det där att känna igen sig i ett landskap, att hitta vägen. En process som uppstår omärkligt.
(Bild:landskäret, Hägnadklippan som den heter, dagen innan. Nordostlig och styv till hård bris. Fuji xpro2 med kitzoomen.
Lite pyssel i CR.) 

Sommarfötter och om att vara barnfota.

Jag tycker om att gå barnfota. Vem gör inte det. Man summerar en sommar, torr, mycket sol, mycket barnbarn. Mycket bad och ungar som testar simgränserna på djupt vatten. 
   I skärgården är det fortfarande sensommar och lär förbli ytterligare några veckor.

(Det här är tydligen det sjuhundrade inlägget från den här sändaren. Fortfarande en bit kvar till jämnt tusen. En får gneta på .)

Om vidvinklar och hur mycket som ryms i en fotoblogg.

Något som är bra och en styrka med fora som FS bloggar är att åsikter om ditt och datt tillåts att blomma upp vad det än gäller. Oavsett innehåll, såväl obsoleta objektivkonstruktioner eller tankar runt nästintill rent existensiella frågor runt miljö och det däromkring. (Om du bara visste Jean Paul Sartre… :-)) så fyller öppna forum sin funktion. Där finns också styrkan. Intressen som förenar skapar också ytor för andra diskussioner. Det finns förmodligen en inbyggd tillit i sådana fora. Det finns flera intressanta studier angående hur människor uppfattar gemenskap med andra individer. Det visar sig, inte så förvånande, att vare sig kön, etnicitet, social tillhörighet och liknande parametrar trumfar fritidsintresse. Det som låg näst närmast var yrkesroll.
Onekligen intressant. Och jag drar mig till minnes en situation strax utanför San Francisco vid Stilla Havet. Blått, klippor skummande bränningar. Jag tar ett par pliktskyldiga bilder. Så dyker från ingenstans en annan fotograf upp. ”Hello, you use a Nikon F. What lens do you have? Aha. Do you want try my 24mm wide angle? It makes a great perspective…”och så vidare. Och jo visst, det gjorde skillnad. Sen lite mer småprat.
Det händer att jag då och då funderar över vem denna afroamerikan var, han med Nikon och vidvinkeln.

Inte Stilla Havet. Fjärden här utanför. En bild som just nu sakta transformeras till en teckning. En slags framkallningsprocess det också. Originalet taget med Nikon D800 och 28-70 2.8.

Klimat och väder.

Väder är ett samtalsämne eller hur? Och väder och klimat är inte riktigt samma sak. Vädret rör sig liksom inom klimatets ramar. Men eftersom klimat är genomsnittet av väder under en överenskommen period händer det då och då att klimatet ändras. Vilket just nu händer rätt ordentligt och påtagligt. Därför blir det en nyhet. Det ständigt pågående är sällan en nyhet. Avvikelser är alltid nyheter. Det är nyhetens logik och följaktligen också nyhetsmedias logik. Just nu ändras klimatet till lite mer besvärligt, åtminstone om man tänkt sig leva ett bekymmerslöst liv i det bästa av hörnen i den bästa av världar. Om man lever i ett annat hörn blir det dessvärre j-ligt bökigt. Vilket det kanske var redan innan.
    I skuggan under vår sjustammiga lönn. Den sänker temperaturen med ett par grader. Till ett annat klimat just där. Det är mycket skönt att sitta under den och äta lunch. Eller nåt annat.
  Vi toppade +32,9⁰ i förrgår vilket nog är rekord härute på ön. Vilket har ett visst nyhetsvärde i sig. Vi ligger oftast tre fyra grader under inlandet.
   Och länken här ovan, ”How is the weather in Paris?” Soundtracket till  Jacques Tati: Semestersabotören. Snitsig låt, kompositör Alain Romans. En låt som hängt i örat hela sommaren. Öronmask kallas det. Apropos väder och klimat. Ett kärt samtalsämne…

Rapport från skärgår´n

220717

Värmeböljan övergick till ett mer normalt sommarväder, läs omväxlande. Det tråkiga är att vi inte har nåt bra facit för hur det ska vara. Vi gissar oss till nån slags medelväder och ser inte de stora övergripande förändringarna.

Blidösund ska ut på lusttur till Brunnskär och anlöper vår brygga. Fuji Xpro2 Meike 12/2.0)

   Jag har plåtat med det nya 12mm vidvinkeln. Och jag finner det gott. Man ställer det hyperfokalt efter rådande situation och sen är det bara att köra. Trevligt. Som i gamla tider. Visst blir det rätt mycket nackar. Men det tecknar skarpt, så skarpt som behövs. Och distortionen är måttlig beroende på hur man riktar objektivet. Eller också köper man distortionen. Det fanns en tid när man utnyttjade distortionen som ett kreativt verktyg.  
    Har objektivet någon påverkan på färgåtergivning? Kanske, men absolut inte mer än valet av arbetsfärgrymd  eller valet mellan raw eller jpg.
    Vi är nu  i mitten av juli. Skärgårdssommaren som ligger lite granna efter sommaren i inlandet. Trastarna envisas fortfarande om än lite förstrött. De andra har stängt pipan nu. Fast det är faktiskt bara ett par dagar sen den sista talgoxen slog på sitt städ, tit-u, tit-u. Sånt hör februarivåren till. Och nog drog inte morkullan över taknocken i förrgår. Är tiden ur led?
   Så sitter jag i köket och en efterlängtad regnskur ligger som en dunkel fond på det alldeles nya plåttaket som är husets nya. Dyrt. Ja det är bara förnamnet. Men nu behöver inte jag, möjligen nästnästa generation bry sig om husets tak. Vem det nu är. Är bara taket helt är det lugnt. Jag gillar regn. På tak, eller presseningar. Eller på kojor. Man känner en slags trygghet i det.
   Förra veckan fick vi faktiskt fått över åtta millimeter regn, i två omgångar. Det är vi glada för. Våra odlingar klarar sig nog i år. För det växer så det knakar. Och vi har vatten i våra tunnor så vi klarar ett par veckors torka. Men om grundvattnet är det en annan historia.

I går kväll var vi och lyssnade på Drottningholms Barockensemble i Blidö kyrka. Kompetent. Inlevelsefullt. Sällsynt bra. Tio fullblodsmusiker med specialitet spelar ute i regionens ytterkanter. Det är kultur när det är som bäst.
(Och i kväll blir det Billie Holliday, John Coltrane eller Newport Jazz Festival på SVTplay. Ordningen är inte riktigt förhandlad ännu.)