Om varför svensk press inte publicerar så mycket svartvitt kan man grunna över.

Varför publiceras så lite svartvitt fotografi i magasin och tidningar i Sverige? Finns det något särskiljande i svensk bildjournalistik som skiljer sig från övriga världen? Och det här är en lite senkommen reflektion på en blogg av Mikael Good här på FS bloggar. När det gäller dagspress kan det möjligen vara så att rätt många tidningar i andra länder fortfarande trycker i svartvitt. Full fyrfärg i alla sidor är i många länder fortfarande en ouppnåelig lyx. Det gäller inte bara Indien och många länder i Asien, Afrika och Latinamerika,  även en del US- amerikansk dagspress kör fortfarande svartvitt (möjligen en extra färgplåt för tidningshuvudet). Gäller det magasin så har väl färgbilden däremot varit med rätt många år. Vi som minns Life i tidigt sextiotal. Problemet med färg var väl på den tiden reproduktionstekniken. Att åstadkomma det som görs nu idag var helt enkelt inte görligt. Det har hänt så otroligt mycket i den grafiska branschen med digitala flöden, effektivare pressar, finare raster, bättre papper och bättre tryckfärger. Och kanske det att tryckmedia paradoxalt åker lite snålskjuts på etermedia, televisionen skapade ett naturligt och nödvändigt förhållningssätt till bilden som del av berättelsen. Från diskret illustration till påtaglig nödvändighet.
Men tillbaks till den ursprungliga frågan.
Idag är det alltså inget tekniskt problem med vare sig svartvitt eller färg. Skillnaden har alltså i stället för att vara en teknikalitet blivit en fråga om uttryck, gestaltning och tilltal. Där tilltalets utformning styrs av läsarens preferenser. Vad läser mottagaren in i en svartvit bild? 

I en tid när färgbilden är vardag blir det svartvita helgdag. Något därutöver, och är färgen dokumenterande blir svartvit gestaltandet. Det banala bildseendet är färg, just för att verkligheten är i färg och det banala bildseendet vill inte se annat än det som redan är sett. Där varje bild, varje synintryck är bekräftelsen på att allt är rätt och riktigt. Världen gungar inte, allt är lugnt och tryggt.

Och svartvitt som alltså var den förhärskande bildtekniken för väldigt länge sedan, ja färgen kom in i kameran för rätt länge sedan den också. Nån som funderat på när färgbilden blev lika med den banala bilden? ( tips. Kodak Instamatic introducerades för så där en sjuttio år sedan.) 
Att svartvitt har blivit ett uttrycksmedel mer än en möjlig teknisk  begränsning torde vara oomkullrunkeligt. En dialekt, kanske ett helt eget språk. Ett språk som närmar sig poesin, lyriken. Att svartvitt har blivit det som skaver.
(To be continued.)

Inte svartvit bild som inte har så mycket med texten att göra. Men när får man tillfälle att utnyttja en hårt skruvad bild?)

Om matfotografiets fröjder.

Det börjar röra sig lite grann i växthus och odlingar. Zuccinin är på gång. Och då är det dags för en Tian. En provencalsk grönsaksrätt som kan varieras på många sätt. Lite granna att man tager det som står till buds. Jag gör den lite mer åt pajhållet, alltså med ett degskal och lite ägg och riven ost i fyllningen. Pajdegen gör jag på allra enklaste sätt. 3dl vetemjöl och en halv tesked salt läggs i en vid bunke så att det blir till ett litet berg. Fujiyama, typ. Så tar man ett normaltjockt pekfinger och gör ett hål ner till botten och utvidgar det liksom lite lagom. Häll raps eller solrosolja i hålet så att det svämmar över likt en vulkan. Knåda ihop hastigt och häll på lite mer än en halv deciliter kallt vatten och knåda ihop snabbt och beslutsamt. Då ska du ha en deg som efter en timme i kylen är mjuk, smidig och lättkavlad.
Sen gäller det att löken ska stekas långsamt och länge och att vitlöken som gärna får vara frikostig läggs i på slutet. Alla ingredienser steks, gärna med olivolja. Krydda med chili, jag använder ofta koreansk, en hel del timjan och salt. Lite ströbröd kan man gärna hälla i eftersom grönsakerna saftar sig rätt mycket. Toppa med ett lager tomatskivor. Grädda en timme på inte alltför hög ugnsvärme. Om du googlar på Tian hittar du mängder av olika recept men sannolikt inte något liknande detta.

Det färdiga resultatet som det kan se ut. Jovisstja. Det ska vara riven ost i smeten. Ostkanter finns det gott om i kylskåpet men blanda gärna i en dl nyriven parmesan också. Bon appetit!

(Spontanfoto i matlagningsbestyren. Att hitta det där rätta skärpedjupet är en grannlaga uppgift. Här finns det utrymme för en del eftertanke och vässat handlag. Fuji Xpro2 och 23/1.4. Även om det möjliga korta skärpedjupet inte kom till användning den här gången. Ytterst lite handpåläggning i CR.)

Är trivialbilder dokumenterande eller gestaltande?

Är en fråga som kan fånga ett visst intresse regniga lågtrycksdagar då västvinden ger frånlandsvind och bad och morgondopp ligger långt bort i listan.

Nu kan man så klart med viss fog fråga sig om frågeställningen i sig är relevant på nåt sätt. Har detta någon betydelse?
Ja och jo, men frågan dyker först upp när bilden publiceras och nått fram till en mottagare, läsaren-uttolkaren, hävdar någon. Andra menar att det är fotografens intention som avgör. Och hur vet man det? Och som sagt har det någon betydelse?
 Ja, om bild är ett språk så ligger det mycket kommunikation i begreppet. Bilder är sålunda till för att läsas. Eller går vi ensamma och talar i skogen, för vårt eget öra? Ja, det är kanske så trivialbilden kan definieras. Det är min röst för mitt öga. Eller åtminstone för de allra närmaste ögonen.
   Trivialbilden är väl nästan alltid gestaltande. Den gestaltande bilden har alltid någon form av tillrättaläggande i sig. Komposition, ljussättning om än i sin alldeles mest basala form, och nån slags regi. Syftet med trivialbilden är nästan alltid att vara vacker, om än inte insmickrande så i alla fall med ett positivt anslag. Den dokumenterande bilden är, om inte motsatsen så åtminstone en kommunikation om vad man faktiskt ser. Ett registrerande. (Sen kan naturligtvis en dokumenterande bild få andra kvaliteter än just de registrerande, men det är fortsättning på resonemanget.)
Resonemanget i stort haltar förmodligen något. Och kommer  så att göra tills det är så utrett som det kan tänkas bli. Allt blir inte klart och färdigt.  men det är en viktig tankerörelse i allt fotograferande.

(Barnbarn skrubbar potatis, ritar=gestaltar något. Fuji Xpro2 23/1.4.)

Om att frysa.

Går ut i buskarna. Så där vid halvfyratiden när kroppen säger till. Det är molnfritt och kyligt på ett fuktigt sätt. Och jag nära nog kastas tillbaka till en natt för rätt många år sedan.  I mitten av sjuttiotalet.  Jag ligger längst inne i Kyrkviken på Möja, Stockholms skärgård. Det är natt och fruktansvärt kallt, inte minus men mycket fuktigt. Jag seglade några somrar  i en stjärnbåt. Ett trangiakök, en sån där grön bomullssovsäck ni vet, en luftmadrass. Ett bomtält håller natten ute. Ett litet bibliotek, Mezz Messrow, dans till svart pipa minns jag, och säkert Väinö Linna. Men denna  morgon i mitten av sjuttiotalet. Jag vaknar och fryser, outhärdligt. Det är fortfarande natt när jag till sist  snubblar upp på Kasberget, att gå är den sista utvägen för att få någon form av värme i kroppen. Och när solen till sist halkar över horisonten. Jag sitter lutad mot kasen och somnar till sist i nån slags utmattning. Värms av solen. Och jag hudminnet sitter kvar. Och doftminnet. 

Jag har seglat en hel del på ostkusten, i Östersjön och Botttenhavet i olika båtar, men stjärnan var lite speciell. Jag låg ute flera veckor i taget. Hade båten på boj hos bekanta. Jag räknade mig nog inte till någon skicklig seglare, en stjärna ska dessutom helst seglas på två. Men jag tog mig genom det mesta av Stockholms skärgård och ända upp till Gräsö och tillbaks. Somrarna var rätt varierande, ömsom värme, ömsom kyla och kuling, regn, åska och hagel. 

En inte alltför skarp bild på flytetyget. Kodachrome 64 satt i kameran, en Nikon F som kom att hänga med många år.
(För den som inte är bevandrad i dåtidens flytetyg är stjärnbåten en 5,5 meter lång klinkbyggd segelbåt. Båttypen ritades 1913 och var  mycket omtyckt som juniorbåt. Det finns förövrigt fortfarande en hel del farbröder som seglar stjärnbåt. Den har lång köl och deplacerar 500kg och har en segelyta på 15 kvm. 

Goddag fru Hansson!

är ett uttryck våra barn formulerade som en beteckning för svenska filmer från fyrtio och femtiotal. (A ska uttalas som ett öppet a, aa liksom). Jag har nu en särskild förkärlek för svenskt svartvitt gärna från den tiden. Dert är en filmtyp som är sällsynt intressant att sätta analyständerna i. https://www.svtplay.se/video/26965165/det-ar-aldrig-for-sent. En svensk rulle som har en hel del intressant att titta på. I regi av Barbro Boman och med en hel del namnkunniga skådespelare i rollistan ( missa inte Karl Gustav Lindstedt!) 
Och vad kan en fotograf ha för intresse i den här filmen? Ja, man filmar i svartvitt trots att färg är en vedertagen teknik (filmen hade premiär 1956). Och filmar man i svartvitt arbetar man mycket med ljus och mörker och det som finns där emellan, skuggor. En hel del rör sig i en Öfre Östermalmsmiljö, och nu är vi i kungliga huvudstaden, en miljö som är skidrad av Lennart af Petersen, en av nittonhundratalets stora fotografer i Sverige. Filmfotot på den tiden är omsorgsfullt, inte tu tal om saken. Dramaturgin är enkel, rimlig och väldigt ärlig.http://flm.nu/2020/04/sa-hamnade-barbro-bomans-regidebut-pa-fel-sida-om-historien/. Man tittar in i en tid som ännu inte ligger bortom horisonten. Och musik av Gösta Theselius. Lägg gärna märke till att det fortfarande går att höra replikerna, antagligen för att skådespelarna fortfarande artikulerade som om de vore på en teaterscen. Då ska varje viskning höras ända upp till tredje raden. Men också för att inspelningstekniken fungerar. Man kan tycka att dagens ljudinspelningsteknik vore tusen gånger bättre men så icke.  Lägg särskilt märke till en av slutscenerna. På Skogskyrkogården söder om Stockholm (men det där blev väl lite av en spoiler).
Det är en film om nuet och dåtidens arv. Om ett land i kalla kriget, i modernismen. Om kvinnans roll.

Kan ses till den 16 juli på svtplay.

(Svårt att välja bild till den här texten.)