Möjligen insikter om gatufoto

Sånt här skulle så klart inte publiceras i semestertider eller i pågående pandemi då det mesta kreativa hamnat i ett förlamande tillstånd av paralys. Men jag förstår helt plötsligt, efter att tagit del av en hel del gatufoto på FB och andra sociala medier varför jag när ett sånt motstånd mot gatufotots som det gestaltas idag. Det här är bara min alldeles egna åsikt och helt och hållet baserad på min alldeles egen upplevelse. GF må fortsätta bäst genren vill, men jag vet nu vad min njugga inställning beror på när det gäller GF. Och försöker nu formulera min egen fotografiska tanke om vilka bilder jag själv skulle vilja försöka åstadkomma och vilka bilder jag föredrar och premierar. Att hitta rätt så att säga.

Jag satt en ljus afton i verandaateljén och läste William Klein och Saul Leiter. Jag bläddrade på flera ryska fotografers hemsidor. Tittade så klart på Eugene Smith. Josef Koudelka, naturligtvis. Jag tog en liten oväntad sväng i Gunnar Smolianskys ”Barn”, en långsam promenad i Anders Petersens h´ouvre. Och en hel del annat som får vänta till en annan kväll. Det finns mycket inspiration. Och mycket som är värt att titta på. Allt modernt och dagsaktuellt inte att förglömma.
   Ett flertal av dessa fotografer var verksamma innan gatufotografi som genre uppstod. Däremot används de ofta och betraktas så som goda inspirationskällor för just GF. vilket i sig inte är fel. De goda exemplen ska inte föraktas. (Det är inte konstigare än att en akvarellmålare i en studiecirkel sneglar på Anders Zorns sätt att skildra vattenytor.)  Men. Det är sannolikt inte möjligt att nå upp till den typen av bilder, inte ens om man vore över nivån extrabegåvad. Tiden är en annan. Utrustningen är en annan. Människorna är andra. Och fotografen som individ, som egen röst är dessutom i en annan tid. Dokumentärt fotografi är bilder i sin tid, naturligtvis. 
   Men modernt GF försöker vara bilder i komposition där bildens berättande ibland hamnar långt bak på prioriteringslistan. Jag har sett exempel på att gf-fotografer försöker beskriva sina bilder med en uppräkning av bildens denotationer. Fotografen vill till exempel  skildra tre personer i samspråk i en bild. Och om hen då visar tre människor i samspråk så blir bilden till en tautologi och beskrivningen inget annat än en denotation. Förutsatt att fotografen inte hittar en berättelse som utgår från denotationen. Utan har något att berätta. En bild ska helst inte säga samma sak som den ledsagande texten. Förutom då det gäller rena faktabilder vill säga.
 
   Så jag väntar på en annorlunda ingång till gatufoto. Nåt försök till berättelser. Gärna dokumentärt. Gärna med en personlig avsikt. Helst inte bilder som i en studiecirkel i akvarellmåleri om den något långsökta liknelsen förstås. Där bild handlar om möjlig komposition, lite färg, kanske lite teknik och flyhändhet. Som sagt, om liknelsen tillåts.
Visst är dessa tider lite frustrerande? Eller hur. Och visst är såna här texter lite, lite provokativa.Och visst finns en gnagande oro att tankarna skenar iväg åt galet håll. Man kanske inte borde bry sig. Fast det gör man.

(Bilderna beskriver det rum skribenten befinner sig i. Inte ett rum där gatufotografi kan tänkas äga rum i. Fuji Xpro2 Fujinon 23mm. 1.4. Inga excesser i efex eller PS.) 

och nu får det bli lite matfotografi

Matfoto ska helst fotograferas med ett kort skärpedjup och gärna med ett ganska mjukt ljus och en mjuk behandling i mörkrum och bearbetning. Först ut med det i Sverige var väl Nina Östman (Ericson) och boken om Rosendals trädgårdar. Om det var hon som skapade trenden eller om hon befann sig i något slags skede låter jag vara osagt.
Nu har jag fotograferat i hårt ljus, dock med en diffusionskärm men skärpedjupet är rätt långt.
Det blir blomkål i ugn med olivolja, lite panko som garnering på slutet. Auberginer grillade i ugnen. Morötter stekta tillsammans med citronskivor och lite honung. Förvånansvärt gott.

Av basilikan  blir det så klart en pesto. Jag brukar använda rostade solrosfrön och en vällagrad svenskost i stället för parmesan. Lite persilja också.

Det enkla köket. Det enkla livet. Som borde vara tillgängligt för alla och envar.

fönsterbräda

Varje morgon på fönsterbrädan ligger någon där. Harkrankar ibland, ibland en geting. De rullar liksom ihop sig och de är så otroligt lätta. Hur tar de sig in? Antagligen dagen innan när dörren står på glänt. Sen blir de där. Och dör. Lite grymt. Fönsterbrädan i min sommarveranda som också är en sommarateljé. Ett arbetsrum. 

Sommardagarna passerar förbi.

Lite mer om brännvidd och utsnitt och andra vardagliga fotofunderingar.

Om formatet är ritpapprets eller målardukens begränsningar, vad är då brännvidden? Med brännviddens införande i bilden, genom fotografiet, och antagligen genom tekniska begränsningar i förening med tusenåriga idéer om gudomliga kompositionsregler blev formatet som en behållare i vilken man kunde fylla i bildinformation. Så tänkte inte de gamla grekerna eller ens Joseph Nicéphore Niépce. På den tiden gällde det som ögat såg, eller trodde sig se och ögat. Man såg det man såg, trodde man. Metoder att registrera ögats rörelser och avläsningsförmåga fanns helt enkelt inte. Att ögat rör sig, och hela tiden scannar av väsentligheter, läser verkligheten. Tekniken att läsa pupillens rörelse är inte minst utnyttjad inom trafikforskning men även för att se hur pupillen rör sig när ögat läser av sånt som till exempel reklambudskap. Och det är där man får bevis för att optisk mittpunkt faktiskt gäller*.
Men det finns en hake eller ett problem kanske inom fotografisk återgivning av verkligheten, nämligen återigen det här med brännvidd.  Brännvidden är inte det samma som utsnittet.  Ju mer information det finns i utsnittet desto svårare eller längre tid tar det för ögat att registrera, minnas och att sätta samman informationen till ett förståeligt budskap. Ett exempel skulle kunna vara Gustav Rejlanders ”The two ways of life” 1857. En bild, föralldel ett montage, trettionio negativ lär ligga bakom, men en bild med mer information än vad en synapparat kan smälta och en brännvidd som vida understiger ögats 100 mm.

Men som sagt, utsnitt är inte lika med brännvidd. Nej, det är mer spännande än så. 

I och med brännvidden har vi också ett skärpedjup att ta hand om. Återigen, det här är inga konstigheter för fotografer. Men det fotografiska skärpedjupet är inte riktigt samma sak som ögats upplevda skärpedjup. Och då bortser vi från eventuella progressiva glasögonlinser och dylikt.
Skärpedjupet är kanske en av de mer synliga berättarkomponenterna som huserar inom formatets gränser. Begränsningen i bildens djupled. När upptäcker man det här och när utnyttjas det för första gången i måleriet? Impressionisterna utnyttjar det till viss del. Även om man nog kan säga att impressionisterna lägger oskärpan utåt, mot bildkanterna. Många konstnärer under 1800-talets andra halva utnyttjar kameran som skissblock. Betydligt vanligare än man kan tro.
Jag fortsätter att reflektera över sånt som handlar om foto och den basala tekniken. Sånt som är fotografisk vardag.
Dagarna går vidare. Det blir en och annan akvarellskiss.

* Optisk mittpunkt i ett format får man genom att dra en linje från övre vänster hörn diagonalt till nedre höger hörn. Sen avsätter man bredden på vänster kant. Detta kan med fördel göras med en passare, eller en tänkt sådan. Dra en linje från övre höger till den avsatta punkten. Där de två linjerna korsar ligger den optiska mittpunkten. En typisk fråga till morgontrötta mediaelever.

färg eller svartvitt?

Inte utan att man blir lite stressad av de här så kallade coronatiderna. Det är mycket som skulle kunna ha gjorts. Och vändorna i en förvisso prunkande trädgård tappar lätt det meningsfulla. Men man kan väl alltid grotta ner sig i det här med färg eller svartvitt. För att få tiden att gå. ( Jag vill så gärna sätta igång med nåt av alla projekt som ligger klara och formulerade i den svartvita vaxdukshäftesboken, men vad gör man ?) Ja man gör väl som flera fotografer, hoppar ner i den lokala spenaten med ett påskruvat makro. 
Nu är det piontid. Dessa bombastiska utsvävningar i rosa och magenta är som en naturens utmaning till allt vad färgkorrigering och färgrymder heter. Det är något barockt över pioner. Too much, helt enkelt. Och det är nästan alltid nån som håller på med nåt inne i en pion. Pysslar, grejar, glufsar runt liksom.

När man efterbearbetar en pion är det rätt tacksamt att använda sig av färgrymden Prophoto. Och utifrån en rawfil kan man då plocka in allt vad färg heter, ja även fast man inte en ser det och ens skärm inte heller återger det. Det här får viss betydelse när man konverterar bilden till Srgb, nätets något begränsade färgrymd. Eftersom jag vill att färgerna ska behålla sin inbördes kontrast och skillnad väljer jag perceptuell som metod. Då behåller jag skillnaderna, låt vara med minskad intensitet. Men minskad intensitet får jag ju i alla fall vid konverteringen till Srgb. Bättre att förekomma, kan man säga.

Sen handlar det också om kurvan. En s-kurva eller en motsatt. Kontrast eller mjuk? Det beror på vad man är ute efter. Vilket utttryck. (Även om det kan spela en viss roll om bilden senare ska gå till tryck. Vilket den här pionen inte ska håller jag för troligt.)

Att konvertera bilder som till mycket bygger på färg är ibland lite extra roliga att konvertera till svartvitt. För att se vad som händer med färgerna. De färger som är så mycket av bildens grammatik. Svartvitt blir nästan som ett nytt språk. Eller åtminstone en dialekt.