Lite aftonjazz som avslutning på dagen

Lite musik som avslutning i dag. Martin Sjöstedt på Katalins Jazzbar. Hög medelålder i publiken. Det låter lite Cannonball Adderley och lite Art Blakey ibland vilket orkesterledaren inte är sen att påpeka. Bästa låten? Gillespies Con Alma landade mjukast i mitt öra. Tätt följd av ett snyggt arr på Round midnight.

Karl Olandersson  trumpet - Per ”Ruskträsk” Johansson altsaxofon -  Leo Lindberg piano & orgel - Moussa Fadera trummor och Martin Sjöstedt bas

(Ikväll fick det bli den lite lynniga Fuji X10 som fick följa med. Lite för mycket brus kanske men den går ner i fickan om man har vida byxor. Praktiskt och lite soft. Ett par andra fotografer i publiken kör lite mer muskelfoto. System och 70-200 kan jag gissa. Lite förlåtande Silver efex i efterbehandlingen.)

Klimatet på gatan

Ett par nån-månad gamla bilder från "Fridays for future". Rätt mycket unga gamla. En professor håller tal om vad man kan göra i sin vardag för att minska klimatavtrycket. Däribland ingår var och ens personliga översyn av sin konsumtion. Ganska lättfattat.

För att vara en ungdomsrörelse verkar medelåldern vara rätt hög.

Det här är inga bilder tagna med hög fotografisk svansföring. Bara dokumenterande. Rätt av ur kameran.
Frågan som dock skaver i min undran: Det finns ett par tusen forskare som tycker att klimatoron är överdriven eller rent av felaktig. Ett par tusen är rätt många. Varpå följdfrågan infinner sig. Hur många forskare med för frågan relevant bakgrund finns det totalt? På en befolkning runt 7,7 miljarder människor? Med vetskap om att klimatforskare är väldigt sällsynta i vissa grupper av jordens befolkning. Ett par hundra tusen? Inte alls orimligt. Det betyder i så fall att ett par tusen är en, två procent av forskarvärlden. Det är nu väldigt vanligt, på gränsen till normalitet att ett par procent  av forskarskaran är tvärtom och motvalls. Oavsett vilken fråga som dyker upp. Det finns faktiskt de som forskar på sånt också.

Ryskt

Maria Pogorzhelskaya är en rysk konstnär som just nu ställer ut på Köttinspektionen i Uppsala. Ryska konstnärer har ofta goda kunskaper i måleriet med i sitt bagage. Maria målar med en bedräglig enkelhet och lätthet som om man gör en jämförelse med musikvärlden påminner om ett bossa nova-gitarrackompanjemang, lätt och enkelt men inte alldeles enkelt att exekvera. Bilderna handlar om lycka. Nånslags omedelbar oreflekterad lycka. En fin balansvikt till mycket dystert i tillvaron. Och det är så hennes bilder ska ses.
(Att det heter Köttinspektionen beror på att utställningshallen ligger i Uppsala stads gamla köttbesiktningsbyggnad. En rätt pampig sak ritad av stadens store arkitekt Gunnar Leche.)
Ljuset i lokalen må vara lämpligt för det måleri som ställs ut men som fotoljus har det synnerliga brister. Det får bli en hel del handpåläggning i Photoshop plus en avslutande sväng i Silver efex för att lägga  en hinna av förlåtande tri-x över alltihop.

(En Maria Pogorzhelskaya till. Lite uppsluppen. Samma hårdhänta behandling i PS.)

Klimatet är summan av vädret.

Normalt sett borde man åkt skridskor därute på Ekoln. Eller isjakt. Om inte borde det legat nån decimeter snö att skida på. Såhär i mitten av januari borde fjärden åtminstone vara islagd , kanske med någon längre råk därute. Oftast är det så. Inte +7°. Hård byig  sydväst är däremot inte så ovanligt. Typisk lågtrycksvind. Väldigt vanlig denna vinter. Att körsbärsträden sätter blom i Stockholm hör väl också till ovanligheterna.

Tankar om tänder

Så här i årets första dagar är det tradition att besöka tandhygienisten för allmän genomgång av tandhälsan och därpå följande rådbråkning. Nu har jag det största förtroende för min tandhygienists erfarenhet och handaskicklighet och min tandstatus är om inte mint condition så åtminstone icke utan beröm godkänt som det hette i betygen förr i tiden. Men för att få tiden att gå  i undersökningsstolen kom att tänka på en av Martin Parrs många träffsäkra bilder (Martin Parr Cinema queue. Halifax 1977)

Det är en bild som inbjuder till ett litet leende, eller en aha-upplevelse. Som är ganska enkel när man hittat poängen, vilket man gör ganska snabbt. Alla tycker naturligtvis inte att den är rolig, man kan tycka annat.
Men till saken. Är det här ett exempel på the decisive moment? Har fotografen inväntat ögonblicket? Det är så klart jättesvårt veta. Det finns inget i bilden som talar för en sån läsning. Snarare talar det väl för ett slumpskott som senare i mörkrummet visar sig vara en fullträff. Det är ändå ett runtikring-fakta som varken gör till eller ifrån. Vi läser bilden utifrån det vi ser och gör tolkningen efter det.
Martin Parr hittar ett uppenbart punctum och utnyttjar det. Det finns en möjlighet att han lurpassat, ser en skrattande kvinna, kopplar ihop Jaws-affischen med hennes aningen ojämna tandrad och i en sekund ser bildens möjliga berättelse. Och nästa gång kvinnan skrattar exponerar Parr i absolut rätt ögonblick. Noterbart är att ingen person i bilden tycks ta någon notis om fotografen. Så skulle det kunna vara, men inget talar direkt för det. Och frågan är nog egentligen av akademisk art.
Jag fick förresten godkänt av tandfröken.

(Gäddan ovanför tog jag på nät för en massa år sedan. Serverades som sig bör med smält smör och pepparrot. Huvudet fick hänga på bodväggen.)