Om vardagsbilders möjligheter

Och om svartvitheten. Den här bilden kommer inte att gå till fotohistorien. Men har den något värde? Sett med en perfektionistisk fotografs stränga blick är svaret ett rungande nej. Sett med den närvarandes blick, om femtio år. Ja, kanske. Problemet är att en sån här bild oåterkalleligen kommer att passera en generationsgräns på den vägen. Så den närvarande är med största sannolikhet inte närvarande då.
Bilden visar ett antal män i övre medelåldern, om man ska vara generös. De träffas varje onsdag över en kopp kaffe och pratar om ditt och datt. Ibland hettar det till. Ibland är det färre, ibland är de fler. Kannstöpning kallas det visst med ett annat ord. Har man suttit tillräckligt många gånger blir vanan en tradition. Känns det igen?

Och frågan om svartvitt eller färg. Hur står det till med den? Och bilders tekniska kvalitet? Mannen i mitten av bilden har säkert åsikter om det. En fotograf med produktfoto som specialitet. Och då snackar vi kvalitet.
Tankarna runt färg eller svartvitt emanerar mycket ur frågan, påståendet, åsikten om att fotografiet beskriver en verklighet och eftersom verkligheten sannolikt alltid upplevs i färg, för de flesta människor, så är färg så att säga facit. Det betyder dock inte att vi inte uppfattar en svartvitt bild som en korrekt avbildning av verkligheten. Färgfotografiet har ju som bekant en betydligt längre historia än vad man vid förstone kan tro. Svartvitt är , om vi tänker efter, bara återgivning utan just färg.
Nu kan man tro att fotografiet alltid har eftersträvat en sanningsenlig återgivning av verkligheten vilket är fel om man ser till fotohistorien. Många av det sena artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets fotografiska tekniker syftar helt enkelt tvärtemot den realistiska återgivningen. Bromoljetransfer, gummitryck etcetera. Och då ska vi inte förglömma det ismer som vad bildernas berättande anbelangar avlöser varandra under nittonhundratalet.

(Efter att ha tittat på den här bilden vid några tillfällen börjar jag se att den bär på en möjlighet att översätta den till kanske en svartvit teckning, kanske rent av till en målning. Om den går att få in i ett större sammanhang. Att få bilder att haka i varandra. Bilder som samtalar med varandra. Men det är att föregå händelserna... Fotograferat med den lite lynniga FujiX10. Bilden är på inrådan nu beskuren.)

Krutrök och väldoft

I den akademiska storstaden strax norr om Stockholm är det tradition att det ska skjutas med kanon i samband med doktorspromoveringar. Ännu en av många smått obsoleta akademiska traditioner. Först ska det pangas vid sjutiden på morgonen, senare en omgång mitt på dagen.  Jag missade så klart själva saluterandet så nån krutrök i bild blev det inte. Lika bra det.

Besättningen, eller servisen som det lär heta är uppställd för fotografering. De verkar ha väldigt roligt, lite uppsluppet på ett nästan studentikost sätt. Det är så klart jättekul att skjuta med kanon. När jag var pytteliten hade jag en idé och undran att eftersom det var tanter och farbröder som skulle bli doktorer så kanske det hela gick ut på att man sköt någon med kanon och sedan fick de blivande doktorerna lappa ihop de skjutna. Lite som en examen. Typ.

I Botaniska trädgårdens orangeri kan man istället dofta på en japansk aprikos som nu står i blom. Den har en synnerligen behaglig lite sötfrisk doft som en bild knappast kan ge rättvisa åt. Ett lite trevligare sätt att skjuta skott på.

(Fuji Xpro2 23/1.4. Första bilden med Nikkor 105/2.5 med Fuji adapter.)

Ibland, när jag är bildredaktör och redigerare...

...låt vara för en ganska liten produktion. En båtklubbstidning med en upplaga om 1000 ex, oftast 32 sidor i A5 format. Utkommer numera tre gånger om året. En grej jag pysslat med i en hel massa år. Ja, tänk vad tiden går.
Ett problem har alltid varit att få in ett hyfsat bildmaterial, såväl tekniskt som berättarmässigt. Tack och lov finns alltid klubbens mästerfotograf, med gediget intresse för båtar och segel om det skulle knipa. Men en grej med att få in lite olika material är att då blir klubbmedlemmarna liter mer aktiva. Att se sina bilder i tryck sporrar lite, lite grann. Är min reflektion.
Numera tas de flesta bilder med mobilkamera och är det nåt problem med det kan man fråga. Och jovisst finns det problem. När ovan nämnda mästerfotograf skickar in sina bildfiler så vet jag att jag kommer att göra tre operationer. 1. Kolla histogrammet ( det är alltid bra). 2. Ställa in storleken. 3. Byta färgrymd till cmyk. Men med mobilbilderna blir det en del mer pyssel. Men mobiler är väl bra? Jodå, men ett bekymmer är ofta det mindre dynamiska omfånget. Det är inte alla dagar det fotograferas i gott ljus. För om nu bilder ska gå till fyrfärgstryck på bestruket papper behövs det lite mera av den varan. Dynamiskt omfång alltså. Ett annat litet bekymmer är mobilernas digitala zoom.

(Inte mobilbild. foto: Björn Hedin)

Men fördelen med mobilbilder är att fler blir engagerade. Alla bilder är väl inte på topp i komposition och annat. Avsaknad av snapshots, kort skärpedjup och lite annat bildmässigt som komposition och dylikt får man ha ha överseende med att det fattas. Men oftast ska bilderna dokumentera något, glada människor till exempel. Som gjort något duktigt. Och det är vackert så.
En inte oviktig sak i såna här bilder är att om det finns identifierbara människor med i bild ska namnen alltid finnas med. Alla bilder i en publikation ska kunna ha en bildtext. Och tänk vad glad man blir när det ligger en bildtext med namn och allt i Exif-filen. Det gör det ytterligt sällan i mobilbilder.
En annan bra grej med mobilen är att fotograferna skickar bilden direkt till mig från kameran. Inga omvägar över obskyra gratisprogram, inga inklistrade bilder i word-dokument och så vidare. Min enda order är, skicka bilden i verklig storlek! Sen är jag nöjd.

Sen kan man naturligtvis tycka att klubbtidningar i papper gott kan ersättas av sidor på sociala medier, hemsidor med mera. Men så icke. Medlemmarna vill ha pappret i brevlådan. Den fungerar uppenbarligen som ett slags kitt i segelklubbens liv. Så det är bara att köra på. (Den här gången ska årsberättelsen med. Mycket tabeller och annat pyssel. Bilder är roligare.)

(Julikväll nån gång i förra tjugotalets början. Inte mobilbild. fotograf okänd. Det är bra att ha en arkivarie i klubben.)

Spektakulärt lyft

Att flytta en vägg med påklistrad oljemålning är en inte alldeles enkel operation. I samband med rivningen av en Uppsalaskola hade man tänkt sig att själva aulabyggnaden med den fina målningen av Harald Lindberg skulle kunna bevaras. Vilket inte lät sig göras då byggnaden var i mycket dåligt skick och framför allt redan från början felkonstruerad. Det var faktiskt bara en vägg som var ordentligt armerad. Den med målningen. För att göra en lång historia kort slutade historien med att man helt sonika frilade väggen och lyfte bort den för senare behandling av konservatorer.

Lyftet går vägen om än mycket långsamt och försiktigt, 

och landar slutligen på slutdestinationen.De som arbetad med det här projektet har tyckt att det varit inte så lite spännande, och inget rutinarbete. Lite mot oddsen som man sagt. Vilket jag erfarit från välunderrättad källa.

Hela proceduren följs av både media och en nyfiken allmänhet, bland annat flera efterföljare till herrar Backlund och Stoltz, för den som känner sin Birger Sjöberg och romanen Kvartetten som sprängdes. Världen är full av experter i de mest skilda ämnen. Bland annat kranlyft.

En bild och tanken som rör sig, lite mer om gatufoto

Härom veckan hade jag ärenden och bestyr till huvudstaden. Och man går ju gärna med kameran någorlunda skjutklar på magen. Ett av flera slumpskott som nog skulle förpassas till papperskorgen fick min blick att stanna till. Och då infinner sig strax och såklart tanken, vad i denna bild gör att jag stannar till? Bilden som sådan är ganska rörig, de finns ingen medveten komposition eller annan finess, avklippta fötter dessutom. Det finns heller egentligen ingen direkt händelse att hänga upp blicken på. 
Trots sin rörighet har den ändå förvånansvärt få denotationer. Och om jag applicerar tolkningsverktyget var-vad-vem-när, får jag någon hjälp av det?