Rotar bland kameror och annat

Bortsett från en Zeiss Ikon Nettar börjar jag nog att fotografera på ett mer aktivt sätt med en Rolleiflex 4x4, en sån där grå ni vet. Den fick jag  överta av min älskade moster. Om henne finns mycket att berätta. Men det ska göra en annan gång.  Med en sån kamera  får man som bekant tänka två gånger innan man trycker av. Och det goda med den var att faktiskt om inte förstå så i alla fall att få en grundläggande hantering av det där med tid och bländare. När pappan förstod att det fanns något lite seriöst bakom mitt fotande fick jag ta över en Robot Star. En sån där med urverksmotor och formatet 24x24mm. Och den hängde faktiskt med ända till det sena åttiotalet. Jag tror att jag framkallade den sista filmen från den kameran 1989. Sen dess är den hyllprydnad.

Men den första riktiga kameran var ändå en Pentax spotmatic. Svart. Genom att snåla in på matkontot och en del andra utgifter som nya skor och liknande och, numera preskriberat, en del kreativt arbete med SJ:s pendlarkort sträckan Uppsala-Stockholm (med en bra skalpell och en Rotringpenna 0,1mm kan man komma långt) så fanns det budget. Ett studiebidrag räckte dessutom ändå förvånansvärt långt på den tiden. Matkontot hölls hårt tyglat och boendet var billigt. 

Pentaxen kompletterades med en 135:a och senare också en 28 mm, Tokina eller Soligor. Minns inte så noga, har ni tänkt på att då hette det piratobjektiv? Några år senare blev det en Nikon F i väskan, mycket beroende på ett förmånligt inköp av ett par passande objektiv. (Och en liten donation från en snäll släkting, läs älskad moster.) Det kom sedermera att bli min kamera med stort K ända fram till den digitala tiden.
Men vad var det jag fotograferade, undrar jag ibland. Har det blivit något av värde?  Frågan dyker ofta upp. Vad använde då jag mina bilder till?
En del blev väl publicerade. Några kronor här och där till hushållskassan. En del blev skissunderlag till målningar och teckningar. men väldigt mycket blev nog det där familjära, viktiga bilderna på barnbarn och barn. Och så drösvis med obestämbara dokumentärfoton, projekt som aldrig blev nåt, förutom ett växande antal pergamynfickor med ytterligare negativ.

  En hel del dokumentation skedde i Uppsalastadsdelen Gottsunda. Ett sånt där extraordinärt område som numera är mest känt för bilbränder, skjutningar och gängkriminalitet. Och en bild som dessbättre inte stämmer alls. För, jo visst finns det problem, men det finns också en bra skola, ett bra civilsamhälle, bra initiativ, en dynamik, en vilja. En uppförsbacke. Men ett backkrön finns hela tiden vid synranden. Där fotade jag i tjugofem års tid. En omedveten dokumentation. Nåt att ta tag i. Rota igenom negativpärmar. Nåt borde finnas att gå vidare med. Man skriver sin historia.

(Hösten 1981 strejkar eleverna i Gottsundaskolan för en utvisningshotad familj. Mangrant som det heter. Med lite, lite support från lokala teckningslärare. Och gillande från övriga. NikonF och Tri-X var vad som gällde. Om det nu inte satt Kodachrome 64 innanför slutaren.)

Lite mer om konst och politik.

Politiker på en armlängds avstånd från konst och kultur. Ja. Besluten i Nacka och Sölvesborg är illavarslande. Det må vara att de är fattade i enlighet med demokratiska spelregler men det ändrar inte att det är beslut vilka man kan ha många invändningar emot. Jag tänker inte så mycket på prideflaggsförbudet i Sölvesborg, eftersom det innebär att man gjort politik av hbtq, något jag personligen tycker är rätt korkat i sig. Men jag ska uppehålla mig vid bildkonst, där fotografi ingår, och här finns det verkliga skäl för oro, även bland fritidsfotografer.

Men först, hur hanteras konst och konstfrågor i kommuner och regioner rent generellt? Stora kommuner har i de flesta fall någon form av sakkunnighet  som är till hjälp för nämnder och beslutsfattare.  Det samma gäller också regionerna. Generellt är kommunernas inköp av offentlig konst oftast genomtänkt, i bland kanske lite ”feg”. Ofta dekorativ, ofta med en viss lokal anknytning. Ofta med ett drag av oförarglighet kan man kanske tycka. Men det är ytterligt sällsynt att en kommun eller region köper in något riktigt upprörande. Så kommuner och regioner, med hjälp av sakkunskap sköter sig ändå bra. Konstmuseer däremot ligger ofta i framkant i den konstnärliga diskussionen. Här kan man visa konst som upprör. Och det ska man , det ligger i konstmuseers uppdrag.

Så ett visst mått av sakkunskap behövs även när det gäller konst. Små kommuner har sällan den sakkunskapen. De har sällan museer eller ens kommunalt drivna konsthallar. I den mån det fattas beslut om inköp sker det ofta informellt på tjänstemannanivå, kanske i dialog med någon lokal politiker, det är inte så stora avstånd i små kommuners korridorer. Det blir inte så mycket  kvalitetssäkring i såna processer.
I Nackafallet där man upprördes av att en avbildning av Marx Kapitalet finns med som ett bildelement i Lenny Clarhälls relief ” I Amelins anda” är ett litet exempel på hur det kan gå när man glömmer bort att bilder kan agera i olika sorters kontext. Och att konstbilder inte sällan är inbegripna i en ”dialog” med andra konstverk. Dessutom har man missat att bilder kan vara skapade i andra tider när andra tankar gällde. Och hur viktigt är det inte då att man försöker förklara och sätta in konstverket i den tid det skapades. (Här vill jag ge en eloge till Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, som i sina samlingar har en keramisk relief som i ett nutida kontext nog kan uppfattas som lite stötande, men där man tog hänsyn till tidens gång och vår historia och behåller den på en framträdande plats men om jag inte är felunderrättad nu är  försedd med en liten förklarande text.) 

Om man nu upprättar ett beslutsinstrument som hanteras av enbart icke sakkunniga, i dagsform. Vad kan då till exempel hända om det lokala biblioteket vill upplåta sina väggar till en fotograf som skildrar något kontroversiellt eller besvärande? Indragna eller minskade anslag till biblioteket i fortsättningen? Fundera på den saken en stund.

(Bilden ovan har väldigt lite med texten att göra, Man skulle nog kunna säga att den är väldigt öppen och på gränsen till entropisk. Men så kändes det i morse. Lite som stängda fönster, rullgardiner och sånt.)

Åter i stan och konstfundering

Häromdagen befanns det var fler par strumpor i stadens garderob än i öns garderob. Det är ett synligt tecken på att året går och hösten är här.
Dagens åttakilometersvända tangerar Bror Hjorts hus och en utställning med Björn Brusewitz konst. BB är en utomordentligt skicklig grafiker som numera också skulpterar. Och nog ser man en samhörighet med delar av Torsten Renqvists konst Torsten Renqvist som också gick från måleri till grafik för att "avsluta" som skulptör.
Björns konst rör sig nog i en andlig del av tillvaron. Han citerar också Torsten Renqvist "...människan färdas in i framtiden baklänges. Det vi kan iaktta är det förflutna..."

(Undrar vad politikerna i Sölvesborg skulle tycka om Björns konst? Den är ju rätt öppen för tolkning. Den kanske passerar under radarn. Eller så blir den "Entartete Kunst". Det beror i så fall kanske på den politiska dagsformen.)

Öppet till och med den 13 oktober torsd-sönd 12-16 fri entré

Det där med slöjor.

Har jag funderat om lite då och då. För om det nu är ett problem med kvinnor som bär slöja, därför att det är ett uttryck för kvinnoförtryck, religiöst förtryck, hederskultur eller vad man nu kan hitta på. Är då lösningen på slöjproblemet att införa minusinvandring eller liknande? Läs, skicka tillbaka kvinnorna till platser där problemet med slöja är som störst. På vilket sätt skulle det hjälpa kvinnor som tvingas bära slöja?
(Om det finns ett problem kanske man ska fråga sig vem som "äger" problemet.)

Om att plåta hundar. På gator.

Rätt mycket gata i den här bilden. Det här med att ta bilder på hundar är lite omtvistat. Elliott Erwitt hade inga problem med det, tvärtom. Andra fotografer har haft det. Anders Petersen har tagit en bild med en hund fjättrad vid en skåpbil och hunden har ena benet i gips. Hundens minspel, om man nu kan kalla det så är mycket tydligt. Riskavstånd tio meter typ.

Idag är ljuset milt. Vinden ostlig. Vi skördar i landen.  Och pratar man om ljus är vi  nu den tionde september i ett ljus motsvarande runt den tionde april.