Om baksidor och innanför

Björn Thundal bloggade för några veckor sedan om baksidor, och Jerry S bloggar om en nyinförskaffad Stortriss. Sånt som får en att titta runt lite i närområdet och fundera runt båtar. Här ligger från vänster en uttjänt segeleka. Akterspegeln och alla bord som ansluter är och var helt ruttna varför ekan fick gå i hagen som det heter om gamla hästar. Numera lekplats för barnbarnen som också lärt sig skillnaden på båt och träbåt. Träbåt är en klass för sig om man så säger. Därefter en Trissjolle som skulle kunna bli nåt med nedslipning, några lager gelcoat, lite förstärkningar här och där. Men då vore det på plats med ett tält som möjliggör arbete, väderskyddat och i lugn och ro. Längst till höger en liten släpjolle som räddats ur evighetens förgängelse. Den tjänstgjorde en vinter som slängkälke på båtklubben till barnens glädje innan den återtogs till tjänsten som just släpjolle.
   Och varför detta inlägg? Kanske därför att bilden är vardaglighetens bästa ledsagare. Massbilden. Småttigheternas dokumentation. Bilden som bekräftandet av nuet. Hur många har inte ägnat sig å det?

Så det om bildens funktion. Eller kanske snarare fotografiets funktion. Fotografiet som besannar den eviga maximen, en bild ljuger aldrig. Ja, alltså bilden stämmer säkert men är det säkert att verkligheten framför linsen stämmer överens?
 Ja, sådana djupsinnigheter kan lätt drabba när man står i monotona sysslor. Som vedklyvning till exempel. Numera klyvs veden med hydraulisk kraft, även om det finns en alldeles utomordentligt välvässad klyvyxa i boden. Men som sagt monotonin och iakttagandet av de spår nåt slags kryp i vardande ägnat sig åt under barken på den döda björk som Göran Howding, arboristen så flinkt plockade ner i småbitar häromdagen.
  Och förstår helt plötsligt något. Hur dessa skridfän kommer in som ägg via en liten spricka i björkens bark där äggläggerskan placerar ut sina kommande avkommor i en rad och dessa kläcks och börjar gnaga sig utåt. Utan att störa sina syskon. Och alltefter som de växer till sig blir spåret bredare och bredare. Sen ser jag inte mera, men antar att hackspetten och några andra har vinterkalasat. Några lyckades kanske bli vuxna och fortsätter evighetsarbetet med att i sin tur kalasa på andra björkar och så kommer hackspetten och är nu inte naturen lite granna tjatig.
   Att en hel björk råkar ut för ett sånt här massivt angrepp beror enligt vår kunnige arborist  på den exeptionellt varma och torra sommaren 2018. Sånt fixar inte en björk, de "kokar torrt" helt enkelt. Det normala är att björkar dör relativt långsamt, de ruttnar inifrån så att säga, står där som ett vitt näverrör med bara smul innanför. Men att de blir stående som den här, färdigtorkad ved är tydligen mindre vanligt.

Och då till det fotografiska. Vid första nyfikna titten är det mobilen som halas upp ur fickan så lättjefull man är. Men vid arbetspausen hämtas i alla fall en lite vassare kamera och det hela avslutas med ytterligare en kamerahämtning nu i form av en  extravass kamera med macroobjektiv. Det blir lite roligare på det viset.

Det fick bli lite svartvitt också. Här ett ingångshål i barken. Bara ett hål men väldigt många ägg verkar det som. Ja är de inte påhittiga de där skridfäna så säg. (Nån mer än jag som ser ankan?)

Rapport från vardagslivet

Göran Howding, arborist plockar ner en död björk åt oss som står väldigt nära både elledning, granne och växthus. Inget för amatörer. Eller de med svindel.

April har varit torr och kylig, bortsett från den fukt som kom som regn snö i början på månaden. Men visst har vi saknat de ljumma vårregnen som tassar så hemtrevligt på taket. En klimatförnekare kan nog ta det som en intäkt att det är kallt. Men kylan betyder bara att värmen är någon annanstans. Till exempel i Indien och Pakistan där det nu är onödigt varmt, och torrt. Det där med torka oroar oss mest, som de dedikerade odlare vi är. Vi tänker om, planerar köksträdgård och resten utifrån ett torrscenario. Får se om det räcker. Att Östra Svealand kan räkna med ett torrare och varmare klimat är ingen nyhet i meteorologiska kretsar och det är nu efter ett antal torra somrar vi kan ana en trend. Och snart har det gått, de där trettio åren som behövs för att konstatera en eventuell klimatförändring. Vi får se. I universitetsstaden på slätten har man i alla fall noterat att staden gått in i en ny klimatzon, den varmtempererade. Ja, ombyte förnöjer, men nog vore det kanske bäst med lite småruggiga regniga somrar ändå.

För övrigt hade vi fint främmande på Galleri Ett häromdagen. Tre fjärdedels Fyra Fotografer hälsade på. Mycket trevligt tyckte Penja som ställer ut och jag som tittat in.
  Att Fuji  inte utrustat sina kameror med ett lås för exponeringskompensationsvredet är märkligt. Så svårt kan det inte vara tycker man. För en egenhet som Fujikameror har, åtminstone de modeller jag ägt och äger är att det ofta är så att man har kameran inställd på exp-kompensation ett snäpp minus från noll, och bländaren lite lagom 5.6 med 23:an. Det funkar till det mesta. Om man då flanerar lite så där tillbakalutat och flanörfotograferar vad som sker i staden, stoppar ner kameran i beredskapsryggsäcken så har kameran i smyg därinne i ryggsäckens varma dunkel lite diskret ändrat både expkomp. som bländare. Sånt här borde den vaksamme fotografen vara beredd på. Det händer som sagt då och då. Kan man tycka.  

En lite kompis dyker upp i gräset. Bilden tagen med förra generationens mobilkamera. Här ser man bristerna men visst, de senare modellerna är vassare. Synd bara att de inte har genomsiktsökare. Att vi i år för första gången har en spelande enkelbeckasin (horsgöken eller himmelsgeten) ovanför taket är denna vårs lilla extrabonus. Men det blir ingen bild på det. Lämplig utrustning saknas.)

Apropos utsnitt eller brännvidd

Ovanstående bild fanns återgiven som illustration angående kommunala veton och vindkraft i dagens Uppsala Nya tidning. Vad säger fotograferna härstädes om valet av bild?(Länk till artikeln finns här.Man ser bara bilden då artikeln är låst. Men det var ju bilden det handlade om).

Om inte annat är det en bra illustration på vad ett utsnitt är, alltså det vi ofta kallar brännvidd. Att utsnittet är en berättarkomponent är nog odiskutabelt. Dagens hemläxa; ta en liknande bild men med ett par andra utsnitt. Hur ändras bildens påstående, berättelse vid de olika bildutsnitten? (Uppgift, kursen Fotografisk bild A.)
:-)    

Om att välja kamera, och annat också för den delen

Visst finns det en evighetslång diskussion om vilken kamera som är bäst, eller hur? Sånt tillhör entusiasternas värld oavsett om det är kameror, spinnfiskerullar förgasare eller vad det nu vara månde. Och argumentationen för det ena eller andra tar inte sällan rent astronomiska proportioner. Vilket är en ganska viktigt detalj i den värld entusiasterna lever i. Själva drivmedlet, fotogenen så att säga.
En god vän till mig yttrade för ett tag sedan att ”mobilkameran, den är bra. Tycker jag.” Och då var jag ganska nära avtryckaren  med frågan ”varför då?” Eller ”hurdå?” Detta med vetskap om att vännen inte är fotograf, dedikerad fritidsfotograf, amatörfotograf eller på något sätt utmärkt sig för initierad bildförståelse, bildkunskap överhuvudtaget. Men jag höll mig. Vem vill vara en besserwisser.

Men när det gäller val av kamera så är väl det här citatet ur WeeGees Naked City inte helt fel: ”If you are puzzled about the kind of camera to buy, get a Speed Graphic…for two reasons…it´s a good camera and moreover, it is standard equipment for all press photographers…with a camera like that the cops will assume that you belong on the scene and will get you police lines. ( Later after you have sold some pictures, the editors will help you to get a press card.”

   Naked City apropos (kom ut 1945) är väl fotografiskt oändligt långt från de flesta dedikerade fotoentusiasternas uppfattning om vad en bra bild är. WeeGee använd i princip alltid blixt, och då talar vi om blixt, inte en  TTL-styrd sofistikerad utportionerare av lite extra ljus, Nä, här handlar det om BLIXT.
   En annan grej är att WeeGee (Arthur Fellig) också förklarar det där med hyperfokal inställning av avstånd-bländare. Detta i en tid när hypersnabba autofocus möjligen existerade i en fantasifylld science fictionvärld. Naked City är en fotografisk berättelse som man gärna kan hålla utkik efter. Om man letar i boklådor eller Bokbörsen. WeeGee är ett bildspråk från en annan planet om man jämför med dagens perfektionella digitalfoto. Bild är bild och bild är en berättelse, en sanning att ha i åtanke. 
  Vad gäller mobiltelefonkameran så är det fantastiska inte ergonomin, bildkvaliteten eller andra fotografiska parametrar, det är möjligheten att publicera, nästintill i realtid som är mobilens styrka. En styrka som bidrar till att hålla igång en av världens bästa affärsidéer, serverhallen. 

(Vad övrigt gäller. Nej till kommunala veton till vindkraft. Kärnkraft är bra men endast i sin säkraste form nämligen vår sol som inte är annat än ett gigantiskt kärnkraftverk. Och så har vi solkärnkraftens generatorer, vindkraft, solkraft, vattenkraft. Ungefär som i ett mänskligt byggt kärnkraftverk där den frisläppta  energin driver generatorer. Skillnaden är att solen går jämnt. Skiter det sig i ett människobyggt kärnkraftverk så blir det konsekvenser. Något för Frankrike att fundera på. De har gott om sådana.)

Det får bli en teckning idag. Fast jag använder ofta kameran som skissblock. Det blir en slags framkallningsprocess det med. Kol på papper 50x70cm. Tillhör Uppsala kommun.

Fem kvinnliga fotografer

Att hitta ytor att publicera sina bilder på kan tyckas vara ett mindre problem för oss med FS, Facebook med mera i ryggen. Men för en stor del av jordens fotografer är det inte så enkelt. Om man kommer från totalitära stater till exempel. 
   Att fråntas rätten att uttrycka sig enbart på grund av att man är kvinna, som i Iran till exempel. 
   Fyra iranska fotografer ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. I Iran är det förbjudet men här är det tillåtet. Nu ska sägas att deras bilder inte på något sätt kan ses som kontroversiella eller på något sätt samhällsomstörtande. Skälet är enkelt nog. De är kvinnor.
   Men, börja med Penja Hasselbäck, en fotograf som gått från det dokumenterande fotografiet till ett mer poetiskt berättande format.   Stora högkvalitativa utskrifter, med ett konsekvent förhållningssätt till motivet, ett nordiskt skogslandskap som är mer än sökandet efter landskapets skönhet. Visst, det är vackra bilder på sitt sätt men de innehåller fler dimensioner. Varje bild är ett självporträtt, säger Penja. Skickligt och genomfört är sammanfattningen. Att se hennes bilder tillsammans med fyra iranska fotografer blir spännande. Det skiljer sig lite granna i uttryck och berättelse.

Mona Bogzorgis svarvita bilder, motljus, interiörer, ögonblicksbilder, de bilder som fångar mig mest. Golnaz Taheris bilder där verktyget, mobilkameran blir en viktig del av bildberättelsen ( något jag vill återkomma till), Shirin Rezaees landskapsbilder ( och det är väl kanske där man börjar fundera på hur det står till i en mullahs hjärnvindlingar egentligen. Men har man bestämt sig för att kvinnor inte får fotografera, än mindre publicera, så. Ja…nån mer som tänkt på att mullor och andra potentater alltid är män?) Och det kan man nog tycka om Arezoo Amidis bilder också. Det är fint fotografi hela vägen. Och det startar som sagt,  förutom allt annat en tanke om mobiltelefonbilder hos mig. Som sagt var, ytterligare en sak att återkomma till.

Utställningen pågår till den åttonde maj.