Om den nödvändiga kompositionen…eller?

Mitt yrkesliv kom att väldigt mycket handla om bilder och allt som därtill hör. Både glädjen, lusten och slitet med den egna produktionen men även som pedagogen oavsett det rört sig om fotografi, måleri, tecknande eller grafisk form. Om den insatsen varit till glädje eller nytta låter jag vara osagt, andra får vara recensenter.
   Men nu ska det (åter igen) handla om komposition. Och varför. Och framförallt varför det finns så många åsikter och tankar om det. Och varför frågan om format i huvudsak engagerar dedikerade fritidsfotografer men mer sällan massbildens utförare.

Formatet. Som är förhållandet bredd x höjd. Den rymd eller snarare yta som bilden tar plats i. I formatet kan man komponera en bild, men antagligen har man , innan kompositionen, reflekterat över det som ska finnas, gestaltas innanför formatets ram. Man har kanske vankat på stadens gator och torg för att i akt och mening åstadkomma något som kan betraktas som så kallat gatufotografi. Eller skruvat på teleobjektivet och givit sig ut i guds sköna natur för att fånga ett eller annat fä på bild. Men innanför formatet måste  vi i vilket fall som helst hålla oss. Om format finns det så klart väldigt många åsikter. Det är som att det från början ska krångla till sig, för redan här finns det bestämda åsikter om formatets proportioner. 

Ovanstående bild har ett format som vida överstiger det traditionella formatmallarnas bredd-höjdförhållande.

Bland inte minst gatufotografer finns en viss förkärlek till 2x3, 24x36 alltså småbildsformatet. Detta som upphöjts till en maxim lär ha sitt ursprung i Cartier-Bressons tankar,  Exakt hur man tänkte på redaktioner och sätterier i förra seklets barndom är svårt att veta. Vi får skapa oss en bild utifrån olika antaganden om hur man rimligen borde ha tänkt. Och nu kan ju vän av ordning tänka att vad har dagstidningar med bildformat att göra. Kom då ihåg att den fotografiska utvecklingen inte drivits av entusiastiska fritidsfotografer utan allra mest av det kommersiella fotot och bilddistributionen. Amatörer har så att säga åkt med av bara farten.

Formatet 3x4 ligger närmare de klassiska bildformaten och dessutom närmare det ursprungliga formatet för cinefilm.

Varför 2x3 är lite grann en fråga om hönan eller ägget. Konstruerades filmformatet efter filmkamerans och projektorns begränsningar? Eller skapades det utifrån ett gammalt akademiskt måleriformat? Oklart eftersom inte ens det bredaste måleriformatet lever upp till 2x3, och då tänker man på marinformatet, särskilt utformat för marina motiv med vågor, horisonter och en eller annan fulllriggare. 
Vilket format som bör gälla är nog mer en fråga om vad vi vant oss vid. En av dessa överenskommelser (konnotationer och gemensamma kontext) som bildspråket fylls av. En tanke som då och då dyker upp är att formatet skapades av biografsalongens disposition. En filmduk, och det antal platser åskådare som ska kunna se filmen på ett nöjaktigt sätt.

När man tittar på gammal tidningstypografi upptäcker man att bildformatet ofta får rollen av utfyllnad. Bilden fyller ut textens tomrum. Man ser så att säga att texten är viktigare än bilden, något som inte helt fullt ut gäller idag. Därför är både det kvadratiska formatet, det mycket utsträckta inte alls ovanligt i landsortstidningar på den tiden det begav sig. Hur bilder anpassas efter radfall, efter antalet tecken i spalt.
Riktigt så eländigt är det nog inte idag. Flera tidningar har anpassat sina grider¹ mer efter bildens viktighet och berättande kraft än efter att fylla tidningssidans yta. Förmodligen var det orsaken till att Dagens Nyheter för ett antal år sedan introducerade  metoden att göra tomrummet mellan rubrik och efterföljande brödtext större än tomrum mellan satsytans kant och text. Det skapade helt enkelt utrymme för mer flexibilitet. Rätta mig om jag har fel.

¹Grid. Det linje och rutsystem som man hänger upp en sidas alla komponenter, brödtext, ingresser, bilder etc, etc på för att skapa en helhet och rytm i tidningen. Och griden har dessutom sin begränsning i sidans proportioner. Det blir mycket att hålla reda på och ta hänsyn till.

Nybekant och gammal bekant

Vi tog en sväng ner till huvudstaden för den obligatoriska vårsalongen på Liljevalchs. Vi, min nye bekanting Uno och jag var ense om att det nog var en rätt tam salong. Inget som direkt ruskade om om man så säger. Harald Lyths retrospektiv var desto mer engagerande. Vilket vi var överens om.  Och att Gert Wingård ritat ett sällsynt välfungerande utställningsrum i den nya tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall. Superbt ljus och ytor som lyfter fram konsten. Tänk en fotoutställning där, jojo.

( En liten läcker detalj är avsaknaden av sparksockel. Istället ett avstånd mellan golv och vägg som bildar den avgränsande linjen. Jo, det finns säkert särskilda dammsugarmunstycken för det också.)

Om ny bildteknik

Hörde härom natten att det lär finnas en nyinrättad nivå i helvetet för såna som Putin och Lavrov. Exakt hur den är utformat är inte klart i skrivande stund. Men trevligt är det inte.
     Något som det här kriget har visat är bildens makt och inte minst fotografiet. Och tekniksprånget sen senaste gången kriget stod i Europa. Det är ett fotografi nästan i realtid och det är inte bara det yrkesverksamma utan lika mycket ögonvittnens smartphone-bildvärld. Och ständigt övervakande satelliter som finkammar krigskådeplatserna med meterprecision. Bevis till bevis läggs. Samtidigt som bildens trovärdighet mer och mer ifrågasätts. Sanning eller fake? Tekniken medger mycket. Kunskapen om att läsa bilder är viktigare än någonsin.

Och Putins lakejer som ljuger och förnekar som hästar travar. Att de bara orkar. Eller kanske, har de något val. För vad svider mest för de självutnämnt magnifika annat än att förlora ansiktet, att stå med neddragna byxor. Att eventuellt bli hängd uppochner i en lyktstolpe, som Mussolini. Fast sådana tankar föresvävar nog inte de magnifika. Eller?

En akvarell av den skicklige akvarellmålaren Lars Holm. Bilden som är i formatet  120x150 cm ungefär är en samling fiktiva kartor. Känns på något egendomligt sätt aktuell.

Fantastisk klangbild och fickkamerans tillkortakommanden

Musik: Matti A:son trio med Anders Hagberg och Per V Johansson. Ackordeon, flöjter-sopransax, kontrabas. Just kombon accordeon och basflöjt gifter sig alldeles utomordentligt.

Bild: Fickkamera i all ära men det här ljuset fixar den inte, inte ens efter en vända i Snapseed. Här hade behövts tyngre artilleri. Sånt som inte ryms i fickan och inte ständigt är till hands. Det är skillnad på kameror och kameror.

Tidig april

Det är alltid något alldeles speciellt att komma ut till ön i början av april. En förväntan. Ofta kalla nätter och så mycket fågel hörs inte i kvällen. Vore jag trast eller rödhake skulle jag nog spara min energi till att överleva natten. Och mars har varit kall och torr. Väntat på gråväder en månad och nu infann det sig. Med regn. I går alltså. Och är det kallt och torrt här är det motsatsen någon annanstans. Energin är inte jämnt fördelad i atmosfären. Vilket visar sig med tydlighet morgonen därpå. Men klimat är inte väder. Väder är för stunden och klimat är det genomsnittliga vädret under en period på minst trettio år.

Vad annars i den fotografiska delen av verkligheten? Min Nikon FG är laddad med Tri-x, halva rullen kvar. Det ligger fyra rullar 120-film i kylen hemma och väntar på Rolleiflexen. Experimenten med pappans gamla Voigtländer Visoret gick i stå därför att framdragningsmekanismen havererat. Kan ha varit en anledning till att den låg så väl undanstoppad i det efterlämnade dödsboet. Så nu ska jag börja leta efter en annan ”spionkamera”. Det kommer nog inte bli så svårt. Eller nåt annat. Om man nu ska hänga på den analoga vågen? Men hela vägen ut? Borde man inte bygga upp fotolabbet igen, men var? Och är det ens värt besväret.
  Filmfoto framkallning i dosa och sen inscanning, läs avfotografering av negativ på ljusbord och därefter in i datorn. Ok för lekfullheten, möjligen känslan, men var ligger kvalitetsvinsten? Men visst är det mycket teknik i fotografiets ena vik och väldigt mycket känslor i den andra.