Om trivialbilden

Många fotografer såväl professionella som fritidsfotografer arbetar ofta med olika projekt. Dokumentationer eller med mera konstbildsambitioner. De flesta med tanken att nån gång få till en publicering. Många sådana projekt läggs undan, blir vilande i väntan på andra tider. Och där kan de ligga, för något som är sant är att de i framtiden kommer få ett intresse. Kan bli nåt.
   Men just nu ligger mina tankar mer åt den populistiska bilden och i det sammanhanget ligger trivialbilden nästgårds. Och där vill jag vara mycket tydlig- trivialbilder är aldrig populistiska. Alltså en trivialbild värd namnet skapas aldrig i ett populistiskt syfte. Trivialbilder skapas i sitt eget syfte, att vara nästan undantagslöst vacker, att hålla hög teknisk kvalitet, att vara allmängiltig. Att kunna läsas och förstås av alla och envar. Det kan låta enkelt men en trivialbilder låter sig gärna ”smutsas” av olika privata kontext.
   Nån som var bra på trivialbild? Ja, KW Gullers dyker upp raskt upp ur lådan. (Det betyder inte att alla Gullers bilder är triviala, det finns förvånansvärt många Gullersbilder som har det privata, något sett på någons näthinna.) Men det finns många fler, inte minst inom landskapsfotografiets domäner. Vem vill för övrigt tävla med Anselm Adams, trivialbildens mästare. Och ett kriterium på en bra fotograf är kanske förmågan att skapa fotografi som är allmängiltigt och möjligt att omfamnas av många. Där var och en av många fyller bilden med sitt privata kontext. 

Men nu får det bli en djupdykning i den egna spenaten. Rädisorna hår gått alldeles utomordentligt i år. Till frukostmackans glädje.

Det är ett surr och av flit och förnöjelse i kryddgården nu. Först i Salvian, sen i citrontimjanen. Därefter kommer citronmelissen, myntorna, isopen och oreganon. Så flitens surr håller nog i sig en månad till.

Iakttagandet av en pion. Det finns något ytterst sensuellt men samtidigt uppenbart kortlivat med pioner. Och också ett tillfälle att pyssla med ProPhoto som arbetsfärgrymd. Sånt är roligt och lite lagom pyssligt.

Fotograferat med en gammalmodig Iphone 6. Vilket den observante nog ser. Pionen saknar både dynamiskt omfång och färgtrogenhet.
Om trivialfotot och den populistiska bilden finns skäl att återkomma till.

Om att ändra sig ibland och om stendött foto

Vad fotografiet gäller är det nästintill stendött. En bild på stans mest centralt boende strömstare blir det i alla fall. Fuji X10 må vara småtrevlig men nån ornitologikamera är den inte. Med lite för mycket ISO och en tuff behandling i Silver Efex får en ändå lite karaktären av att teckna med litografisk krita på ett medelgrängat men hårt papper. Vilket kanske kan vara något att stå efter.

Häromveckan träffades en del av "Gubbfikat" under smittsäkra omständigheter. Utomhus med en värmande eldkorg som mittpunkt. Det blir alltid intressanta ämnen som dyker upp. 
Något vi kom att förundras över, kanske rent av irriteras lite grann, är att en del som med god marginal passerat livets middagstid och nu antagligen anar aftonrodnaden vid horisonten, så ofta verkar hävda att klimat och livet på jordens närmaste tid är en ickefråga så åtminstone något ditåt. Vilket fick den samlade skaran av farföräldrar och morföräldrar att fundera runt vår relation till det uppväxande släktet. Och jag tänkte väl närmast på den här unga damen. Hon fyller 82 år 2100. Får vi hoppas. Hon och hennes syskon och kusiner, och naturligtvis många andra barn på planeten, kommer sannolikt att på något sätt fixa det, trots tre grader varmare medeltemperatur, trots arktiska isar som inte finns mer, trots brist på rent vatten, trots havsnivåhöjningar som i Östersjön eventuellt knappt kommer att märkas, men märkas desto mer i Bangladesh, London, New York och en del andra ställen på jorden. En del små pyttenationer i Stilla Havet behöver inte ens bekymra sig, de har slutat finnas till. Trots krig och elände som skapas av fattigdom, ojämlikhet och fördomar. Med mera. Eller fixa och fixa? Har de något val?

Nu hör ju till saken att morfar som sagt själv tillhör den här generationen av  såna här geronter, även om det här exemplaret nog tar till sig vad forskningen kommer på. Den sunda misstänksamheten  riktar sig i huvudsak mot de som med inbilskhet har svårt att ta till sig forskning. Det kostar mig dessutom inget. Om jag har fel eller rätt ligger tråkigt nog bortom min tidshorisont, något facit kommer jag sannolikt inte få uppleva. Så min moral och kärlek till mina barnbarn säger, jobba för dem i stället för att emfatiskt hävda nån sanning från den tiden jag var ung. 
"Gubbfikat" avslutades som vanligt i consensus.

(Om jag skulle retuscherat lite tomatfläckar på tröjan funderade jag över en stund. Söt bild får ett ändå ett litet, litet välbehövligt skav. Fuji X Pro2  23/2)

När man nu inte har nåt annat för sig på dagarna

kan man ju pyssla lite grann med bilder från augusti. Chili som numera ligger i ett skåp ovanför köksfläkten, väsentligt torrare och skrynkligare. Det är trevligt med motiv som är still och gör som man säger. Så man får hålla på med inställningar i fred. Och greja lite i datorn.  Med den här bilden utgick jag från färgrymden ProPhoto som jag sällan har större anledning att använda. Men på vägen mot den mindre färgrymden sRGB för att närma mig webbstandard så blir det lite problem med skuggorna särskilt i den röda chilin, i den övre högra ingröpningen. Så då får det bli lite lagermask med en kontrastrikare kurva som sedan går att sudda fram lite försiktigt, och det gör jag när bilden är konverterad till sRGB. Lagermasker är ett bra sätt att lösa problem med.
Ett bra sätt att ta hand om torkad chili är att mortla den tillsammans med salt. Då har man chili att strössla på lite här och där i matlagningen.

Sen är det alltid lite roligt att se vad som händer när man gör grönsakslådan i gråskala. Fortfarande fascinerad av att se hur uttrycket ändras när man plockar bort färg. Hur mycket vi associerar vissa företeelser med färgen. Och hur formen får bära hela tolkningen av bilden. Som Edward Westons "världens mest berömda" paprika. Som man kan läsa om i en essay av Sara Danius i boken Husmoderns död och andra texter.

Och där förflöt en onsdagseftermiddag rätt behändigt. 

Måste det alltid vara rätt? Och lite grann om gatufoto.

Måste det alltid vara rätt? Knasterskärpa? Korrekta färger? Idag var en sån dag att det blev lite lek i datorn. Eller lek och lek? Jag är nu lite svag för den där lite ofullkomliga gryniga offset-tryckkänslan. Som när man bläddrade i LIFE. Som regelbundet damp ner i brevlådan i mitt barndomshem. Att det var grynigt berodde så klart inte på att kameror och film var dåliga. Tvärtom, Kodachrome eller liknande och en vässad Leica, eller en Nikon F. Eller nåt annat väldigt bra.
Nu kan man ju göra sånt här i datorn, eller åtminstone nästan. Så att det ser ut som. Om man inte har ett facit vill säga. Och man kan skruva bilder. Ruffa till. Skära folk i lederna. Dra lite extra oskärpa. Och blaffa på med massor av korn.

Håller jag på att bli nostalgisk? Eller är det att jag börjat återupptäcka det ”poänglösa” gatufotografiet. Ett fotografi som inte ständigt söker en berättelse, en knorr, en formalitet i form av komposition, färgsignaler med mera. Utan mera av bilder som är väldigt öppna. Där läsningen är fritt fram. Där bilden säger varsågod.
Det här är bilder som är processade. Det är inte originalen, de med anständig skärpa och den rimliga och hyfsade färgåtergivningen kameran åstadkommer av egen teknologisk kraft. Och det  finns en bildberättande tanke med det också.
Men nostalgi, melankoli, och det vemod som följer därav? Kanske min motor bakom det här sättet att tänka bild. Lite granna ”the Halcyon days”, en annan tid, andra bilder, en tid av framåtblick och barrikader.

(En annan sak att pyssla med, för att distrahera tanken att ta fram penslarna och dra de första linjerna på ett uppspänt akvarellpapper, är att göra en fotografisk motsats till ruffigt färgfoto, lite stillebenfoto med krav på absolut tokskärpa, korrekt färgåtergivning. Vita ostronskal mot vit bakgrund. Vad gör man inte för att undvika.)

Tillbaks till svartvitt, eller monokromt som det heter...

Fast, monokromt betyder en färg. Och den måste inte nödvändigtvis vara svart. Som inte är en färg om vi tänker additiv färg vilket är det mest korrekta att göra om man är fotograf. Svart är avsaknaden av ljus. Och motsatsen vitt är allt ljus på en gång. Monokromt betyder bara en färg och den kan vara vad helst man behagar. Rött, grönt, mahognybrun, ligusterblå eller vad man nu kan hitta på. Svartvitt är egentligen grått. Från väldigt ljusgrått till väldigt mörkgrått. Ja rent vitt och rent svart ryms också. Men det här är något man inte behöver påpeka för en fotograf. Eller?

Och hur man nu som fotograf eller bildmakare förhåller sig till färg eller svartvitt, ja det är en fråga som varit på tapeten rätt länge. Och här finns inget rätt eller fel. För en bild är en bild och verkligheten är nåt annat. Ja, inte ens verkligheten är nåt annat eftersom det vi ser faktiskt är en bild det också. Med hjälp av våra egna synapparater. Med många parametrar som slår lite olika från individ till individ.

Dans på berget. Julinatt. Skärgårdsdrömmar. Borde kanske vara i färg. Och skärpan som ligger helt fel. Eller gör den det?