#305. Cykelsport igen!! –den blixtsnabbe spurtaren Jupp Ripfel!!

Kanske är han den snabbaste spurtaren någonsin?? –här i Svedala?? –men han föddes i Sydtyskland!! –å kom till Sverige i början på sextiotalet!! Jupp Ripfel blev en fruktad avslutare vid mållinjen!!

Året var 1963 och han knep nästan SM på 18-milen!! –på första försöket!! --men han blev med en hårsmån slagen av Einar Björklund i ett spöregnigt Uppsala. Att Jupp skulle va vass i spurten visste experterna för han hade redan samma år vunnit en etapp i Österike Runt, ett erkänt bra etapplopp för amatörer. Näst år i Skoghall blev han också tvåa, efter Sven Hamrin, som sannolikt var loss från klungan.

Så lossnade det!! –vid SM i Örebro 1965 slog han Sture Fåglum i en långspurt. De var loss med stor marginal före Steve Tell och Gösta Fåglum.

Jupp Ripfel och Sture Fåglum var loss vid SM i Örebro 1965.

Jag trodde inte att någon skulle gå loss på den flacka banan i Örebro, och hade skrivit en kritisk artikel i Corren över varvets få backar. Jag skulle få helt fel. Jupp gick loss med Sture och Gösta förstod att Jupp lätt skulle vinna i en spurt. Så Gösta gick loss från klungan, men fick med sig snabbe Steve Tell. Det blev total nitlott för Fåglumbröderna. Gösta hann aldrig upp  Jupp, som krossade Sture i spurten och Steve knep bronset!!

Jupp Ripfel vinner lätt cykel SM i Örebro.

Jupp visade glädjetårar när han kramades om efter sin första 18-mila seger på SM. Han gratulerades av kranskullan och förbundsordföranden Folke Svensson, fabrikör från Motala.

Lagerkransad Jupp i Örebro.

Samma år tog också Jupp en etappseger i svenska 6-dagar, i Jönköping. Även 1969 vann han inledningsetappen i Uppsala i DN:s 6-dagars. Angående 18-milen på cykel-SM så kom han att vinna den 4 gånger. Redan året därpå i Växsjö så blev det en masspurt. Flera utbrytningar hade förekommit, bl a med Steve Tell, som visste att Jupp var hopplöst snabb i spurten. Upploppet lutade svagt uppför, så jag klättrade upp på en stolpe och använde ett teleobjektiv för att få överblick. De vassaste spurtarna var i en klass för sig. Jupp vinner med mer än en cykellängd för Sune Wennlöf och Einar Björklund. Stig Blom är fyra. Fåglumbröderna Gösta och Erik är inga dåliga spurtare, de blir 5 och 6.

Spurten i 18-milen i Växsjö 1966. Jupp tar sitt andra mästerskap.

Vid SM i Ystad året därpå tog Jupp hem klungspurten för Sune Wennlöf, det var bara det att Erik Fåglum hade gått loss och vann solo.

I Olympiska spelen i Mexico deltog Jupp i 1000 m på velodrom. Trots att han var snabb så hade ingen chans i denna typ av tävlingar, han blev 22:a.

Jupp skulle dock komma igen vid 18-milen i SM. Vid SM i Laxå 1970 blev det en knivskarp sluggning in mot mål med sin värsta antagonist Sune Wennlöf. Sune vann aldrig någon 18-mil, det var ständigt Jupp som var i vägen.

Jupp Ripfel slår Sune Wennlöf på 18-milen SM i Laxå 1970.

SM segern upprepades sedan i Jönköping året därpå och det var samma tvåa igen. Jupp Ripfel var under sin karriär i det närmaste oslagbar i platta spurter. Enda chansen att slå honom var om spurten var backig. Han drog en mycket tung växel i spurten och fick upp en högre fart än de flesta. I den sista bilden ser man att han sitter ned i sadeln och borrar med huvudet nedåt. Sune Wennlöf står upp eller sitter längre fram på sadeln.

Jupp Ripfel är naturligtvis Stor Grabb i cykel.

#300. Cykelsport!! –bilder med spurtaren Sune Wennlöf??

Nu skall vi plocka fram några bilder ur det förgångna igen!! –cykelbilder som fallit i glömska!! En bland de tio snabbaste cyklisterna i vårt sävliga land är Örebroaren Sune Wennlöf!! Han knöt upp svansen på de flesta i en spurt.

Första gången jag såg Sune, då hette han Petterson i efternamn, var när han vann B-klassen i Linköpingsloppet 1961.Han besegrade Lennart Emauelsson från Värnamo CK, också han fruktad spurtare, som Sune kom att ha många duster med under åren.

Sune blev aldrig svensk mästare på 18 mil, det var alltid någon annan spurtare som stod i vägen, vanligen Jupp Ripfel. Men Sune blev två tre gånger. Han blev dock något ännu finare, Nordisk Mästare på 18-milen 1967. I Åbo slog han i spurten Leif Mårtensen och Erik Fåglum. Mårtensen var ingen dålig skalp, för han blev sedermera amatörvärldsmästare 1969 i Berno, och 2:a som proffs i världsmästerskapen i Leicester 1970.

Bland Sunes många segrar skall vi nämna några som jag såg och fotograferade. Sexdagars hade etappmål i Örebro 1967 och Sune lyckades vinna denna etappen mitt i centrum av hemstaden.

Sune Wennlöf vinner 5:e etappen i Sexdagars 1967, före Thomas Fåglum.

Gissa om den segern var populär bland örebroarna??

Sune lagerkransad inför hemma publiken.

Det här året var mycket framgångsrikt för Sune. Han visade att han kunde slå sin store antagonist Jupp Ripfel i en spurt vid Stafett-SM i Göteborg. Det var stor publiktillströmning i Slottsskogen, där tävlingarna hölls. Sune, som tävlade för Centrum, slog Jupp i en mycket backig spurt.

Sune Wennlöf besegrar Jupp Ripfel vid Stafett-SM i Göteborg 1967.

Sune hade en typisk spurt fysionomi, kraftigt byggd och mycket explosiv. Han kunde dock gå loss från klungan och komma i mål själv. Det visade han när han vann den sista etappen av etapploppet Skagern-Köpenhamn 1967. Vem skulle inte vilja komma i mål ensam på H C Andersens Boulevard vid Rådhuspladsen i Köpenhamn?? I hällande regn och kallt väder kom Sune in själv på upploppet efter att ha hängt av alla.

Sune Wennlöf vinner den sista etappen i Skagern-Köpenhamn 1967.

Sunes prestation i det här loppet blev inte mindre av att han faktiskt vurpade!! --tidigare i etappen. Man ser att skon och byxan är sönderskavd när han får lagerkransen av borgmästaren.

Lagerkransad av borgmästaren i Köpenhamn.

Sune Wennlöf blev Stor Grabb nr 48 året 1967.

#297. Cykelsporten!! –var ä bilderna?? –vem var spurtaren Owe Adamson??

Vem är snabbast på cykel i vårt land?? –inte ibland oss soffpåsar?? Utan bland de topptränade spurtarna?? Var det de gamla hjältarna i 40-talet?? –eller Glenn Magnusson från vår tid, --90-talet?? Var finns bilderna och dokumentationen??

I de cykeltokiga länderna i Sydeuropa finns det två typer av hjältar. Segrarna i de stora etapploppen, --ofta bergsklättrarna, och så spurtarna. De som kan hålla toppspeed i några kilometrar mot mål.

Vi skall här hålla oss till spurtarna. I vår tid har vi haft en superspurtare, Glenn Magnusson, som vunnit etapper i Giro d’Italia. Han var före det svensk mästare och nordisk mästare som amatör.

Vi hade redan på 40-talet snabba cyklister i Sverige. Vi behöver bara nämna Harry Snell. Som är vår enda världsmästare i linjelopp. Han vann 1948 i Valkenburg i Holland. Han vann SM sex gånger i linjelopp, bl a i Linköping 1944. Från den här tiden har jag inga bilder.

Om vi går tillbaka till 60-talet och 70-talet så hann jag se tre eminenta spurtare. Idag skall jag ta upp Owe Adamson. I senare bloggar skall jag ta upp Sune Wennlöf och Jupp Ripfel. Owe var en eminent spurtare trots att han inte såg ut som en sådan. Han var ganska normalt byggd, inte någon muskulärt biffig typ, och det var nog därför som han var mycket svår att köra ifrån och dessutom var han bra i spurter uppför. Owe vann artonmilen för seniorer fyra gånger i rad åren 1959-62. Första gången såg jag honom i Kumlaloppet 1960. Han tävlade de första åren i Kumla CA, men gick sedan över till Upsala CK. Här är bilder från Kumla loppet.

Owe Adamson i Kumlaloppet 1960.

Owe var duktig spurtare i uppförs backar.

Svenska mästerskapen i cykel gick 1962 i cykelstaden Varberg. Vädret var uruselt och det regnade alla dagarna. I 18-milen gick tre åkare loss, det var Owe, Fåglum och spurtstarke Paul Munther. Fåglum, som var relativt svag i spurten på den tiden, försökte hänga av de båda spurtarna. Det gick dock inte, båda var mycket svåra att hänga av på grund av sin snabbhet. Spurtsträckan var mycket lång och flack. Owe hade inget problem att köra ifrån Fåglums rulle långt före mål.

Owe vinner SM före Fåglum och Paul Munther. Storpublik i spöregn.

Lagerkransad Owe Adamsson 1962.

Vanligen är de stora spurtarna inte så starka i lopp där spurten avslutas med en backe. Owe var ett undantag. Jag såg honom klä av Fåglum helt i Grand Martina Cup i Stockholm 1962. Fåglum var mer än tio meter efter i mål.

Owe segrar i Grand Martini Cup 1962.

Om man letar efter Owe Adamson på nätet idag så finns det nästan inga bilder från hans framgångsrika cykelkarriär. Varför har inte Svenska Cykelförbundet ett riktigt bildarkiv från de gångna 100 åren??

#284. Det rätta fotografiska ögonblicket?? –eller att ”göra en bild”!!

När inträffar det rätta fotografiska ögonblicket!! –jo då bilden förmedlar precis det du vill ge åskådaren!! Då har du ”gjort en bild”!! –men är detta inte en utopi?? –kan man hitta det ögonblicket?? Ja, man undrar??

Detta är dilemmat för varje seriös fotograf!! --som vill ge något väsentligt till betraktaren!! Jag skulle nog vilja sträcka mig till att det skulle vara en konstnärlig handling den fotografen utför.

Det händer ibland att man förnimmer att en betydelsefull situation kommer att dyka upp. Man stannar upp och väntar ut rätt form och händelse, och ”gör bilden”. Jag tycker inte om att man säger att man tar en bild, möjligen om man ställt upp moster vid statyn kan jag gå med på det. Om man vill tillverka en betydelsefull bild så ”gör man en bild”. Typiska bilder av den här slaget finns ibland hos Henri Cartier-Bresson.

Dokumentära bilder är nästan likartade. De skall vara formrika för att snabbt ge informationen i det som skall bevaras eller framhållas i en given tid. Här kommer jag ofta att tänka på bilder av W. Eugene Smith. T ex doktorn på landet.

Under den senare kategorin kan man ta in dokumentär sportfotografi. Här gäller det att fånga kritiska ögonblick i sporthändelsen. Förr var det svårt att göra detta, idag är det lättare med sekvensfotografering av en händelse. Fortfarande kan man tala om att ”göra en sportbild” om fotografen väljer rätt plats och rätt moment för att trycka av!! Det är dock en del slump med, som i all konst.

Jag har valt att här ta upp några bilder jag gjort för mycket länge sedan. De är dock inte konstverk. Möjligen dokument.

Huvudvärk? För sent!                                        

Handen trycks in i bollen! Spot on!

Knock! Spot on!

Gå runt. Rätt!

Nicka bort. För sent!

#279. Fåglum i Övralidsbacken!! --svenska cyklisters alper

Har vi några branta vägar i Sverige? Javisst!! –eller vad sägs om 15%!! Kan man cykla uppför en sådan backe på tävling. Fåglum kan i alla fall!! –men så vann han ju Giro Italia också!!

Bland tävlingscyklister fanns det några backar man nämnde med respekt på sextiotalet. En var Klevaliden vid Huskvarna, där man hade sexdagarscyklister passera då och då . Den var 1330 m och steg 130 m, d v s den har 10% stigning. Hökensåsbacken utanför Tidaholm var fruktad och där kördes på den tiden Hökensåsloppet. Solleröloppet, som kördes på midsommaren varje år, har en fruktad lutning, det så kallade Gesundaberget.

Kronan på verket är dock Övralidsbacken i Östergötland, nära Motala och Vättern. Den ståtar med en skylt som säger att den har en 15% lutning i en kilometer. Det är grejer det för den cyklist som vill ha en utmaning. Många lopp har passerat uppför den här backen under årens lopp, bl a sexdagars. Den 14 juni 1964 passerade etapploppet Östgötland Runt backen i brännande sol. Det var en grusväg uppför backen på den tiden, nu är det asfalt.

Juniorplåtis hade nu avancerat till juniorredaktör på Östgöta Correspondenten. Sportredaktionen använde mig som cykelreporter. Jag följde det här loppet, som bestod av 3 etapper, i pressbilen och hade min Leica M2 med mig. På den tiden beskrev man loppet i detalj, man struntade i deltagarnas privatliv, och på måndagen hade jag 114 spaltcentimeter referat i ÖC om vad som hände under de tre etapperna.

Foto från pressbilden. Rune Thulin håller på att köra upp klungan efter punktering.

Höjdpunkten var Övralidsbacken. Fram till backen var klungan samlad och Fåglum tog genast kommandot. I det sliriga gruset drog han ifrån och det var bara Sune Wennlöf , Centrum Örebro, som klarande att följa.

Östergötland Runt 1964. Uppför Övralidsbacken drar Fåglum loss i lösgruset.

Sune Wennlöf hakar på.

Lägg märke till Fåglums styre. Han har växelspaken monterad i dess slut. Han var bland de första att ha det i Sverige. Strax efter kommer Fåglum brodern Erik som också var stark.

Erik Fåglum klarar att stå upp och trycka på utan att det släpper i gruset.

Den mer än 20 sekunder avhängda klungan stretat upp i gruset.

Hela klungan kom upp till toppen utan att någon fick kliva av och gå upp. Bröderna Fåglum samlades upp på toppen och fick med sig Sune Wennlöf.

Sture, Erik och Gösta Fåglum grillar Sune Wennlöf efter Övralidsbacken.

Sune Wennlöf fick ge sig efter en omfattande grillning av bröderna. De körde ifrån klungan med 5 minuter och Sune fick släppa efter Borensberg. Bröderna kunde inte ha med sig Sune till mål för han var en av Nordens snabbaste spurtare. Han blev Nordisk mästare 1967 i Åbo. Bröderna sopade rent under de tre etapperna. Erik vann första och sista etappen. Gösta vann tempoetappen och hela tävlingen.