#288. Frisco en stad med fotoinnehåll!! –det tycker vi om??

San Fransisco är den enda staden i USA där man kan gå omkring. Ingen bil behövs. Staden är full av kultur och upplevelser. Speciellt fotografi!! Men här kommer lite udda iakttagelser.

Jag skulle hålla föredrag på Berkeley University och en vän och kollega ordande hotellet. Det ser ibland ut som jag bara lever i lyxmiljöer. Här är hotellet:

Mitt hotell i Berkeley 1992.

Hotellet låg ”down town” close to the ”skid row”  i ett område med mest arbetslösa och lediga. De hängde mest hela dagen och natten på The French Cafe. Vi bodde ovanpå och det var inte mycke lugn här. Speciellt som det pågick raskraveller, som hade spritt sig från Los Anglelses.

Nu är inte Frisco området något som man åker till bara för att dricka vin i Napa Valley.

Napa Valley 1992.

Nä då är det trevligare med en ”picknick in the park”, att sitta ner och dricka lite vin och äta en bit mat och lösa världens problem, en solig dag.

Inga problem här inte!

Är man nu det minsta fotointresserad så finns det hur mycke som helst att se. Plocka upp en ”Händer i Frisco” och du kan hålla på i flera dagar. Vi hade turen att bli guidade av en samlare och fotograf på institutionen, John. Hemma hos honom såg jag för första gången en bild av Joel-Peter Witkin. Han ställde ut på Fotogarfiska nyligen och jag gillar inte hans bilder. Att plåta likdelar på Mexikanska bårhus finner jag inte speciellt upplyftande. Jag föredrar glada bilder eller lanskap av Ansel Adam.

Vi besökte bl a S.F. Camerawork, men den utställningen var minmal:

Utställning på Camerawork 1992

På ett fint galleri kunde man köpa fyra HCB bilder, den ena var den med frukost vid stranden. Nu har jag inte 25 laxar att lägga upp, men jag skulle gjort det för idag kostar den 25000 dollar. Ett annat galleri var specialiserat på gamla bilder fån 1800-talet. Priserna var otroligt låga. Det fanns en cyanotypi från 1830-talet på en blomma och den ville man ha bara 1000 dollar för. Så om du har spenderbyxorna på res till Frisco och berika väggen hemma.

Min vän är trumpetare i jazzorkestern ”Southern Syncopaters” här i Skåne och han hade ordnat biljetter till en jazzklubb. Å vem spelade där om inte trumpetaren Wynton Marsalis, som hade sina bröder Branford (sax), Delfeayo (trombon) och Jason (trummor) med sig. Klubben låg nere i hamnen och var ett oansenligt plåtskjul. Väl inne var det fint och världsartisten Wynton spelade underbart.

Wynton Marsalis, med trumpet, i Frisco 1992

De tre bröderna Marsalis till vänster. San Fransisco 1992.

Vill du höra hur Wynton låter så gå till Youtube. T ex

http://www.youtube.com/watch?v=HSyMcxwz9w4

Vill du höra Southern Syncopaters så kan du gå in på

http://www.youtube.com/watch?v=tw8xHot3r3U

eller när de spelar i Saint Raphaël, France 2010

http://www.youtube.com/watch?v=Tb1dsV6bZN0&feature=related

#287. Jorden blåste till!! –allt vek sig!! –eller då är man liten!!

Mount St Helens hade ett enormt utbrott i maj 1980. Det höga trycket under vulkanen orsakade att en stor del av nordsidan gled ut i en stor sjö, som nästan försvann. Varma gaser blåste ut mot norr och fällde träden över ett stort område.

Jag vaknade tidigt i det lilla samhället Hood River på stranden av Columbiafloden. Den stora floden som är gräns mellan Oregon och Washington. Det var ett modernt litet hotell med fin frukost. Frun i huset satte ihop den och den smakade gott. Jag packade ihop och körde ned längs huvudgatan till Hood River Bridge. Det var enda vägen över till Washington på en lång sträcka. När man kom över till nordsidan och körde västerut såg man staden med den snöklädda toppen av Mount Hood i bakgrunden. De blommande äppelträden på sluttningarna lyste vita, som i ett vykort.

Jag hade bestämt mig för att besöka en annan topp i området, den mytomspunna och fruktade vulkanen Mount St Helens, 2550 m. Det finns en väg från norr, till ett stort besökcenter, men jag hade tänkt mig att komma från skogssidan i sydväst. Om inte vägen var för liten.

Carson var en lite ort, vid floden, med en bensinmack och en del gamla hus som lutade svårt. Jag fyllde tanken och köpte en stor kopp kaffe med två flottmunkar. Där det säljs flottmunkar finns det alltid en ”highway patrol man” han stod före mig i kön. Jag visade honom på kartan vilken väg jag tänkte köra. Han såg först lite fundersam ut?? --men sedan förklarade han glatt att det var mest skog och skog och skog och många avtagsvägar. Visst gick fint att köra!! –och han önskade mig lycka till, med ett underfundigt leende. Det här var 1999, och jag visste inte vad GPS var och i hyrbilen fanns det bara en kompass. Å det va inte så dumt.

Jag körde in i skogen på Wind River Rd, du kan följa mig på Googles Map, och det var skog. Inte en kotte och massor med skogsvägar. Jag tog vänster vid Curly Creek Rd, som blev mindre och mindre och gick över i National Forest Development Rd 90. Det blev grusväg och efter någon timme var jag vid Swift Reservoir och kunde ta till höger på Highway 90. Den gick snabbt över i National Forest Development Rd 25. Å den va slingrig!! --upp och ned genom skog och dalar. Inte såg jag någon vulkan?? Enligt  kartan skulle jag ta av på National Forest Development Rd 2560, den va inte lätt å hitta. Å sen bar det av både mot norr och söder!! --här och där, å hur jag hittade National Forest Development Rd 94 fattar jag inte än idag!! Strax över till National Forest Development Rd 99!! --å här gällde det att hålla vänster annars bar det norr ut.

Plötsligt försvann all skog, som i ett trollslag, å det var bara döda träd!! --som stod upp längs vägen!!

National Forest Development Rd 99 till Mount St Helens

Man förstod att här hade det hänt något övernaturligt!! Det såg ut som man hade kammat skogen med en kam och lagt mittbena!! –längs vägen.

Skogsmittbena längs vägen till St Helens 1999.

Vägen slutade i ”no where”!! --eller en lite parkering. Det var folktomt och tyst. Der var möjligt att se upp till den kollapsade toppen av berget!! --och det rök fortfarande ur centerkonen!! --20 år efter den stora smällen. Den som stod här när det small!! --det var en geolog, --blev uppbränd i den pyroklastiska stormen som fällde allt i sin väg!! --i ett område större än 10 kvadratmil .

Har jag hyrt för stor bil nu igen??

Konen i centrum av kratern ryker än.

Den pyroklastiska stormen fällde allt i sin väg.

Det var möjligt att se i terrängen hur värmestormen hade svept över kullarna!!-- och en del träd stod fortfarande!! --om de var i ”lä”.

Lä bakom en kulle.

Även om stormen drog fram för 20 år sedan!! --så var det bara enstaka träd som skjutit fart!! --och man kunde se blommor och grönt här och där.

Grönskan tar fart 20 år efter.

Naturligtvis kommer blommorna tillbaka.

Återvägen från nationalparken kring Mount St Helens blev lika svår att hitta som dit!! --men sent på kvällen kom jag till ett motell i Woodland. Gissa om jag drömde om skogsvägar??

#286. Strålande tider!! --härliga tider!! – här kommer OM-D E-M5, X-Pro1, NEX-7?? –eller gamla blir billiga!!

Vilken vår!! –nya spegellösa kameror kommer in på marknaden!! Vilken vill du ha?? Vad skall du ha den till?? Hur dyr får den va. Vad prioriterar du?? Om jag skulle beställa en idag så skulle jag ,………??

Varför skall man köpa en spegellös kamera när den nya Nikon D800 kommer med 36 MP(4,9 mikrometer liten sensor, upplösning 102 lp/mm eller 4912 linjer per bildhöjd) och inget AA-filter över sensorn. Jag tror det avgörande svaret är att en del fotografer vill ha en liten lätt kamera. D800 kommer säkert att vara superb, men den väger dubbelt så mycke som de nya spegellösa. Dess fullformat objektiv är stora och tunga.

Vi skall göra en kortfattad jämförelse mellan NEX-7, X-Pro1 och E-M5.  Det blir en subjektiv värdering av hur jag ser på de olika kamerornas + och -.

Först hur lika är de. De väger ungefär lika mycket. De är ungefär lika stora. De tar egna objektiv med autofokus och gamla objektiv via adapter för manuellt fokus. De använder bilden kontrast för att ställa fokus automatiskt.

Men vad skiljer de tre kamerorna från varandra?

Vad gäller sensorernas upplösning så är NEX-7 bra på pappret, vad vi vet idag. Beroende på hur man vill presenter upplösningen så är den enligt dpreview 3400 linjer per bildhöjd (=103 linjepar/mm). X-Pro1 är inte testad än men enligt Fuji så har man inget AA-filter, det vill säga man skulle ha 3264 linjer per bildhöjd (=105 lp/mm). Vad gäller E-M5 så är det oklart om man har något svagt AA-filter. Med ett svagt AA-filter skulle man kunna landa på 2900 linjer per bildhöjd (=96 lp/mm). Det är alltså inte så stor skillnad!!

Fokushastighet. Det är oklart hur snabba de tre kamerorna, men man får förmoda att de är ungefär likvärdiga, med nya snabba processorer. Olympus E-PL3 är mycket snabb och den sätter nog standarden idag.

Hur ljusstarka är de olika sensorerna?? NEX-7 är testad hos dpreview och vid ISO 3200 börjar brustet att bli tydligt och det är sämre an hos Panasonic G3, vars sensor torde vara lik den som kommer i E-M5. Fujifilm X100, troligen sitter en liknande eller bättre sensor i X-Pro1, har bäst prestanda av de tre. Vid ISO 3200 är bruset knappt synligt. Trolig seger för Fuji.

Om man skall ta skarpa bilder får man hålla kameran still, eller också får kameran fixa borttagning av skaket. E-M5 har en bästa lösning med dämpning av skakning i 5 dimensioner inbyggd i kameran, så att alla objektiv blir skakfria. De båda andra tillverkarna har bara skakdämpning i de objektiv de tillverkat. Ingen bra lösning.

Om man vill vara ute i regn och rusk, så är det bra om kameran är väl tätad. Der är bara E-M5 som uppfyller det kravet. Nu brukar moderna kameror klara oväder rimligen bra, men skall man kravla runt i snön bland isbjörnar och pingviner då får det bli E-M5.

Riktig peeking hjälp med markering av kontrasten i kanterna av objekt som är i fokus har bara NEX-7. E-M5 förstorar bilden och jag tro X-Pro1 gör det samma. Här måste man testa sig fram innan man köper. På äldre Olympus kameror vet jag att det funkar ganska bra.

Hur är det med tillgängliga objektiv med full autofokusfunktion? Här står E-M5 i en klass för sig. Här finns allt från ultra-vidvinkel till 600 mm. Detta tackvare m4/3-standarden och samarbetet med Panasonic. Fuji har tre objektiv, men fler kommer och NEX-7 har några fler, men eftersom skakdämparen sitter i objektiven så blir de stora och otympliga.

Om jag skulle bestämma mig idag, så skulle jag beställa Olympus OM-D E-M5 kameran.

Den stora vinsten med nya kameror är att utgående modeller säljes ut billigare!! Du kan idag på e-bay köpa en ny Olympus E-P2 för 1800 kr och en E-PL2 med zoom lins kostar 2700 kr.

Så vad väljer du en kamera för 12-15 tusen eller en utgående för 3??

#285. Gillar du värme?? –dra upp på Etna!! –eller hett som f..n!!

Det är ju varje svensks stora glädje att låta sig stekas av solen vid stranden. Om man nu gillar värme så varför inte satsa på riktig värme!! –eller som guiden sa hett så in i helvete! Dra till helvetet eller Etna!!

 Vulkaner är fantastiska upplevelser!! –speciellt om de har utbrott!! Bestig en vulkan för det är ett bra sätt att inse att man betyder ingenting mer än sandkornen på stranden. Detta sett ur jordens synpunkt. Assistent Ninni och jag har bestigit några vulkaner i Europa, Island, Japan, och USA. Vi har beskrivit utbrottet på Stromboli i en tidigare blogg. Här skall vi berätta om hur vi missade det stora utbrottet på Etna 1971.

Några veckor innan vi skulle ned till Sicilien fanns det en liten notis i tidningen om att Etna hade ett stort utbrott som hotade flera byar. Jag svor och Ninni drog en suck av lättnad.

Vi tog in på ett litet hotell i Taormina, man kunde se Etna från balkongen. En härlig syn. Ner på stan å hyra bil. Det var någon som klagade på att jag hyr för stora bilar, men här blev det en liten. Den enda inne!!

Vi försökte ta närmaste vägen upp på Etna men det gick inte för de senaste lavafloderna hade stängt av flera vägar. Klev man upp på lavafloden så var den fortfarande mycket varm och glödde här och där.

Ett riktigt ”road block” på Etnas sluttning. 1971. Observera vinrankorna.

Växtligheten på vulkansluttningar är vanligen mycket frodig. Är du en vinkännare har du naturligtvis druckit ett vitt vin från druvor vuxna på Etna. Vägarna upp längs sluttningen är mycket bra i början och man kan stanna till och njuta av utsikten ned mot Catania och medelhavet.

Ginst längs vägen står fint mot den mörka lavan på Etna.

När man kommer upp en bit blir det grusväg, ja lavabelagd väg. Dammig och vass. Vi slapp punktering, som väl var för det fanns inget reservhjul. Vi vågade inte stänga av motorn för vi var nu över 2500 m, och frågan var när motorn skulle börja koka. När vi väl kom upp till vulkanobservatoriet, blev det klart att det inte fanns längre. Lavaflödet hade helt täckt över det. Upp stack bara några master. Här upp var det tänkt att vi skulle byta fordon upp till toppen som ligger på 3330 m. Å si det gick. Det var bara att lasta in sig i den här bilen!!

Min nya bil upp på toppen av Etna!

Vi fick med en lite gubbe i toppluva!! --han var visst guide. Han prata italienska. Det var en kul bil, för den hade bara osynkad växellåda!! Men gissa om den gått uppåt på den här vulkanen, många gånger. Ingen klagan, lite dålig fjädring, men vem bryr sig på väg upp på en den mest aktiva vulkanerna på jorden.

Den sista biten fick man använda apostlahästarna. En bra bit också, minst några hundra meter vertikalt sett. Det ryker hela tiden ur kratern, som ibland puffar ut rökringar. Diametern på kratern är ung 3 km, så det är en riktigt stor vulkan. Det har massor av aktiva sidokratrar och fumaroler där varm gas kommer ut. Guiden tog oss till ett hål, som han kallade ”nära helvetet”. Jag skicka fram assisten Ninni för att kolla om man tog eld??

Assistent Ninni och ”jävulen” på Etna.

Kraterns kant är inte ofarlig. Här förkommer ras och plötsligt kan den spruta up lavaklumpar. Vi hade dock en bra guide som lät oss gå mycket när kratern och titta ned i ”hålet”. Vid farliga situationer är jag alltid mån om att skicka fram assitent Ninni så att hon kan bedöma riskerna.

Ninni på kraterkanten med lavaklumparna.

Det blev en lång resa tillbaka till hotellet. Vi missade kvällsvarden. Fick gå på litet hak och äta och dricka vin. Vilket vin!! Vilken upplevelse, ja Etna.

Jag måste medge att vi badade i medelhavet nästa dag. Dagen därpå blev det nästa vulkan??

#284. Det rätta fotografiska ögonblicket?? –eller att ”göra en bild”!!

När inträffar det rätta fotografiska ögonblicket!! –jo då bilden förmedlar precis det du vill ge åskådaren!! Då har du ”gjort en bild”!! –men är detta inte en utopi?? –kan man hitta det ögonblicket?? Ja, man undrar??

Detta är dilemmat för varje seriös fotograf!! --som vill ge något väsentligt till betraktaren!! Jag skulle nog vilja sträcka mig till att det skulle vara en konstnärlig handling den fotografen utför.

Det händer ibland att man förnimmer att en betydelsefull situation kommer att dyka upp. Man stannar upp och väntar ut rätt form och händelse, och ”gör bilden”. Jag tycker inte om att man säger att man tar en bild, möjligen om man ställt upp moster vid statyn kan jag gå med på det. Om man vill tillverka en betydelsefull bild så ”gör man en bild”. Typiska bilder av den här slaget finns ibland hos Henri Cartier-Bresson.

Dokumentära bilder är nästan likartade. De skall vara formrika för att snabbt ge informationen i det som skall bevaras eller framhållas i en given tid. Här kommer jag ofta att tänka på bilder av W. Eugene Smith. T ex doktorn på landet.

Under den senare kategorin kan man ta in dokumentär sportfotografi. Här gäller det att fånga kritiska ögonblick i sporthändelsen. Förr var det svårt att göra detta, idag är det lättare med sekvensfotografering av en händelse. Fortfarande kan man tala om att ”göra en sportbild” om fotografen väljer rätt plats och rätt moment för att trycka av!! Det är dock en del slump med, som i all konst.

Jag har valt att här ta upp några bilder jag gjort för mycket länge sedan. De är dock inte konstverk. Möjligen dokument.

Huvudvärk? För sent!                                        

Handen trycks in i bollen! Spot on!

Knock! Spot on!

Gå runt. Rätt!

Nicka bort. För sent!