#275. Han skaka hand med Georg Fant!! –eller hört på ljugarbänken!!

Han hade skakat hand med skådespelaren Georg Fant!! Han hade varit med på den första TV-sändningen i Karlskogas Folkes Hus 1955!! Han jobba i Konsum hela livet.

Jag satt på ljugarbänken utanför Konsum i Skinnskatteberg i sommars. Bredvid satt två gubbar och språkades vid. Jag försökte förstå och memorera.

-- Ja va ner på körrgårn igår. Dä va en ny sten breve Axel Bovins gamla grav. Dä stod Knut och Anna Bovin på den.
--Dä måst va han som jobba i konsum lite här å var. Du vet ja jobba också i Konsum å han kom å språka ofta mä me, efter han tatt över huset efter far sin i Riddarhyttan.
--  Han va la född i Läckebo?
--Ja, far hans skicka ut han å jobba tidigt. Han berätta att han börja i Konsum i Borås före kriget. Han fick la en son tror ja han berätta.
-- Som Konsummare feck han la flytta runt en hel del?
--Han berätt han va Konsumföreståndare i Karlskoga på femtitalet.
--Nån sa han va fackligt aktiv?
--Jo dä berätta han mycke om! Han ble ordförare i Handelsarbetarförbundet avd 113 nån gång sådär 1954.

 
Ordförande Knut Bovin med grundaren av Handelsarbetarförbundets avd 11 i Karlskoga Gunnar Östman. Fotograf okänd 1955.

--De var väldigt framåt i den avdelning! Mä mye underhållning. De hade TV-visning i ett skyltfönster i Domus, där de sände teater från Folkes Hus scenen redan 1955. Dä va säkert först gång nån såg TV i den stan.
--Va han mä i TV-rutan?
--Ja det sas så. Han skak hand mä filmstjärnan Georg Fant!!
--Undra om han tvätt hanna efter dä? De kalla han flickornas Fant!

 
Knut Bovin (th) tackar filmstjärnan Georg Fant för teaterföreställning på Folkes Hus i Karlskoga 1955. Fotograf okänd.

--Han va visst ombudsman i centrala Handels ett ta osså. Men han berätta att han va föreståndare i Linköping och pensionerades som konsulent där.
--Jä så kan ett liv va? Höjdpunkta ble å skak hand mä en skådis.

Gubba reste sig å gick ned mot systembolaget. Min assistent Ninni kom ut från Konsum så vi fick köra hem.

#274. Riddarhyttans station 1971!! –innan den revs.

Naturen tar över fort!! –vi tror ofta att miljöförstöringen stoppar all aktivitet. Så är inte fallet!! Så kommer någon byråkrat å river allting!! –utan tanke på framtiden?? Tron på turism och nya framtida gruvor fanns inte!!

Riddarhyttens station var ändstation på Köping-Uttersberg-Riddarhyttan järnväg (KURJ). Det finns en bra historik skriven för den här järnvägen och det finns en förening som driver en riktig tågverksamhet också, KUJ museiförening.

I området kring Riddarhyttan har funnits ett antal järn- och koppar gruvor samt kopparverk och Lienshyttan. Den senare fanns redan 1539 och blev masugn 1848. Malmbrytning har förekommit i Riddarhytte malmfält i många gruvor sedan 1500-talet eller tidigare. Köpings Uttersbergs järnväg (KUJ) invigdes 1866, medan anslutning till gruvområdet i Riddarhyttan blev färdig först 1879. Först 1911 blev de båda järnvägarna ett bolag. Det byggdes sedan spår från Riddarnyttans station till gruvorna i Källfallet och Bäckegruvan, och till Lienshyttan..

Godstrafiken var ojämförligt viktigast för KURJ, men man var mån om persontrafiken. Enligt en tidtabell från 1917, när min far föddes där på gården Läckebo, kostade det 4 öre per kilometer att åka 3:e klass. Det betydde att skulle man till Köping, 46 km, så kostade det 1,84 kr. I dagens penningvärde är det 46 kr. Idag kostar det lika mycket att åka Lund-Malmö, som är 19 km. D v s det är 2,5 gånger dyrare att åka tåg idag. Under 1920- och 1930-talen sjönk resandesiffrorna som på så många andra järnvägar till följd av den växande busstrafiken. 1915 hade man omkring 90 000 resenärer. Tjugo år senare hamnade man under 60 000 som åkte tåg. Under andra världskriget blomstrade dock persontrafiken på KURJ och man slog rekord 1945 med 151060 personer. Med andra ord ungefär 500 personer per dag.

Riddarhytte nya station byggdes omkring 1925, ty det finns ett foto från den tiden. 1952 lades persontrafiken ned och med gruvnedläggningar och nedläggning av Lienshyttan 1959 så började nedläggningen av järnvägen ta fart och 1971 rev man upp alla spåren. Bilderna nedan togs sommaren 1971 strax innan allt försvann. Kvar är bara lokstallet med cafe.

Ingen hade en tanke på turism och start av nya gruvor. Bäckegruvan förväntas starta igen inom 10 år. Kina köper all malm de kan komma åt.

Riddarhyttans station 1971. Vatten till lok och bussgarage.

Spåren växer snabbt igen och på lastkajen ligger tackjärn kvar från den nedlagda Lienshyttan.

Stickspåret till Bäckegruvan byggdes av min farfar som var rallarbas. Här stod en lastvagn och en plogvagn kvar 1971.

Plogvagnen var verkligen av gammaldags slag.

Bromslös vagn och lokstall vid Riddarhytte station 1971.

#273. Cyklistporträtt!! –en svår konst!!

Porträtt är att fånga människan i ögonblicket. Cyklistporträtt är att fånga cyklisten som vinnare eller förlorare. Det gäller att ”göra en bild” i svartvit, för annars är det inte konst.

Många hantverk har övergått till att bli konst. Ingen behöver idag stenlitografi, träsnitt, eller koppartryck för kommersiell bildtillverkning, men ingen av dem har försvunnit utan de har blivit konst. På samma sätt behöver ingen svartvit fotografi längre, så det är nu konst.

Porträtt har i alla tider ansetts som konst. Använder jag då svartvit foto för att ”göra en bild” så blir detta konst. Så här är fem konstverk!

Om man skall porträttera en cyklist så måste man fånga ögonblicket av lycka. Segerlycka är det högsta av alla.

Fåglum efter seger på SM 5-milen i Uppsala 1963.

Nu är ju cykelsporten inte en individuell sport, som de flesta tycks tro, utan det är en lagsport. Då borde man ju fånga denna lagglädje i ett porträtt!

Ture Ekholm och Sven Lindwall efter Nya-Bergslagsloppet 1962.

Cykelsporten är mycket konditionskrävande och cyklisterna är ofta mycket trötta efter ett lopp. De kan nästan vara frånvarande när man försöker tala med dem.

Jan-Olof Karlsson efter Kumla loppet 1961.

Stor internationella stjärnor som Fåglum kan visa upp sitt verkliga jag efter en tävling. Det gäller bara att inte välja ett tillfälle då 20 andra fotografer plåtar honom. Här en lugn stund för att ”göra en bild” med Gösta, innan han var en big star.

Gösta Pettersson i Kumla 1961.

Många tävlingar i Sverige körs på grusvägar. I regnväder blir det ett svårt problem då cykeln saknar stänkskärmar. Regn och grus sprutar upp i ögon och mun. Det är inte kul att köra ett sådant lopp. När man är i mål gäller det att få ögonen klara.

Leif Söderberg efter en regnig tävling1961.

Alla bilderna är tagna med en Hasselblad 1000F och Tessar 80 mm Bl. 2,8

#272. Fixa fram lite mat farsan!! –ska man gå här å svälta hela dan??

Det här är en bildstory om hur svårt det är att vara förälder!! Det har aldrig varit en dans på rosor!! –men här är det extra tufft?? Långt till skafferiet och kallt som tusan är det!! Vackert är det dock!!

Det finns inga föräldrar på jordklotet som har valt en så extra ordinär plats för att uppföda sina ungar. Det är mycket kallt och det är långt till maten. Med sina en meter i rocken och vikten 40 kilo så måste de ta sig fram på sina små fötter på den hala, och ojämna snön. Kejsarpingvinen har bara en unge, men den kan vara nog så påstridig när den blir hungrig.

Upp å hoppa, jag vill ha mat!

Kom an grabbar, mot mathålet!

Man får väl ta lite gympa medan man väntar.

Tjockis!! --har du tatt för mycke krill!

Det blir sent innan vi är hemma!

Vi får slå läger närmare kanten nästa år!

Hurra, här kommer maten!

Ja,ja! –inte så brottom.

Äntligen paus!

Så har då ännu en dag passerat i livet på Antarktis.

PS. Inga bilder är manipulerade. DS.
Bob Bovin/Professor emeritus/LU

#271. Midsommar vid dansbanan i Bergs slussar 1961!! –i all enkelhet med M2!

I all enkelhet en midsommar vid dansbanan. Det behöver inte vara knätofs, bygdedräkt och höga majstänger! Det kan vara en liten dansbana!! –med förväntansfulla unga människor!!

Det här är en lite bildberättelse från en liten dansbana vid Bergs slussar i Östergötland. En enkel kväll med milt väder och ungdomar som var klädda som man var mest vid den här tiden i början av sextiotalet.
På mitt eget förslag till redaktionssekreteraren Östgöten åkte jag ut till kanalslussarna i Berg. Jag tog med en lånad Leica M2 och ett normalobjektiv. Det var det första reportaget jag gjorde med en Leica M. Här kommer det!

Filmen framkallades i D-76 och jag lämnade bilderna till Inga-Maj och hon tyckte mycket om bilderna. Det tyckte dock inte redaktionssekreteraren, som ville ha mer typisk knätofs och mer dans kring stången. Så var det med det, han bestämde och det är först nu som reportaget publiceras. Än en gång kanske det ger en nostalgidos.