#255. Skyltberoende!! –skyltens roll i fotografi?

Skyltar spelar ibland en avgörande roll i bilder!! –samspelet text och närvarande händelse i bilden kan ge en extra knorr åt tankarna!! –ja hela bilden kan vara beroende av associationen skapad av symbiosen.

Detta är ingenting nytt, utan många fotografer har varit mästare i denna ”skylt i bild” kombination. Jag behöver bara nämna Walker Evans som haft många utställningar internationellt och som givit ut böcker i ämnet. Det är värt att kolla upp detta på nätet. Även W Eugene Smith har i sin Pittsburgh Project, några suveräna bilder med skyltar. Det finns många fler och det är många moderna gatufotografer som lägger in skylten som en viktig symbol i sina bilder.

Denna tanke har förföljt mig hela livet. Var jag än är och jag har en kamera med mig så tittar jag efter skyltar och försöker se efter som det finns något omkring som kan sammankopplas med skyltens innehål. Ibland stannar jag och väntar på att det skall hända något!! --och det kan gå timmar på detta sätt!! Då måste man vara ensam, alla andra i eventuellt sällskap blir galna på denna ”obsession”.

Helt nyligen hittade jag två gamla bilder som faktiskt innehöll skyltar. Här kommer de!

Linköpings motorstadion 1957. Zeiss Ikon Contaflex III.

Linköping 1957. Zeiss Ikon Contaflex III.

Man kan finna de mest drastiska sammanhang, genom att leta efter skyltar när man reser runt i världen. Den här är nog den mest svårfunna jag hittat, faktiskt en kväll efter en hel del festande i nordens huvudstad.

Köpenhamn 1993. Olympus XA.

Mitt livsverk med skyltar i bilder har jag publicerat i boken Humor i Bilder (ISBN13:9789197800549), som finns som e-bok gratis på biblioteket.

#254. Skjut inte björn!! –så blir de ”snälla”!! –å då får vi se dem!!

Hur skulle du reagera om alla du mötte hade vapen och sköt dig?? Ja, --- du vet det är nästan så i Malmö!! –men så går nästan folk inte ut där på kvällen!! Precis så är det för björnarna!! De går inte säkra någonstans!! –tidvis??

Det finns två typer av björnar!! De som bor i nationalparker och de som bor oskyddade områden!! Om björnen bor i jaktskyddade områden så kan den lugnt käka var den vill och det är i skogen. Den vet att eventuella andra tvåbenta varelser man möter i skogen vill inget illa!!  --utan klickar bara med något konstigt vitt eller svart rör?? --som rasslar ibland, men inget händer. Ibland är det med en lite skällande ”varg”, men den är ofarlig. Tyvärr tar de mina lingon ibland med en räfsa, men som tur ä tar de inget gräs. De skadar oss inte längre!!

Grizzly vid Brooks Camp, Alaska. Avstånd 15 meter.

Argument emot detta påstående. Björnar är inte så kloka!! Tror du inte det. Här finns en intressant upplevelse, jag haft i Alaska. I nationalparkerna i Alaska är det enkelt att få syn på brunbjörnar. På två hela dagar såg vi mer än sextio björnar, många inom 30 meters avstånd. Rangers uppmanar att inte skall gå närmare än tio meter och alltid ge björn företräde. Inga människor hade dödats av björnar här vid Brooks Camp på fyrtio år. Å du gissa om förståelsen från björnen fanns där. Det var så att björnmammorna sökte sig till människor när en stor hane drog förbi.

I Alaska är det tillåtet med jakt året runt på björn. Så ser man då någon björn?? Nä, vi såg inte en björn på tre veckors körande och vandrande i detta vilda land. Varför?? Jag tror det beror på att de vet att de blir skjutna och drar sig undan. Det är så svårt att finna björn att man jagar björn med helikopter och radiokontakt med bil, för man får inte skjuta från flyg!!

Kan man se detta på fler platser på jorden?? Javisst, på Svalbard. Det är glest med brunbjörn här upp men släktingen isbjörn är det gott om. Före 1967 var jakt tillåten och jägarna har vittnat att det var svårt att hitta den skygga isbjörnen. De flesta isbjörnarna sköts med fällor med mat.

Det finns omkring 3000 isbjörnar på Svalbard och idag är de inte alls skygga. De är i stället mycket nyfikna och funderar på om vi är beredda att bli mat. På Wrangelön, norr om Ryssland, där bär man inte vapen utan har i stället en lång påk att mota bort nyfikna isnallar med!! I norra Kanada vid Churchill lever ett stort antal isbjörnar på hösten nära samhället och ställer mest till problem med att leta mat på soptippen. De stör mycket lite befolkningen. Ute på tundran söder om Churchill föder många honor sin smånallar och när de kommer ut i mars ur sina iden är det inte så skygga som man väntar sig.

Isnalle på Kung Karl XII ö. Avstånd 20 meter.

Min personliga slutsats och uppmaning --låt bli att skjuta björn--!!. Då kan vi få se trygga nallar. Vi kan plåta utan att vi skall locka dem med mat. Länge leve björn!!

PS.

Bilderna i denna blogg är inte datormanipulerade eller tagna på zoo.

Bob Bovin

I tjänsten

Professor emeritus

DS.

#253. Pryo som ångloksförare!! –hoppa du från den sidan!!

De stora, svarta, rykande maskinerna utstrålar kraft, värme, och fram för allt utveckling och frihet!! Dragkraften, så väl dold i den långsmala pannan, som får många vagnar att rulla på den blanka rälsen imponerar varje människa.

Jag har räls och lok i blodet, eftersom min farfar gick den långa vägen hos SJ från rallare till Överbanmästare. Så vad var mer naturligt än att man skulle göra pryo på lokstallarna i Linköping. Väl inne i det halvcirkelformade stallet fick man var springpojk åt reparatörerna. Mest drev de med oss, ja det var ingen flicka som ville hit på den tiden, som att hämta korkskruven till oljekannan. Det var dock kul, en slags första inblick i verkligt arbete. Oljiga händer och spända blanka muskler. Grova skämt, som spetsade pryons öron i förvåning och nyfikenhet.

I ”utbildningen” ingick att göra en dagresa med ett godståg, draget med ånglok, ned mot Kisa längs nuvarande enkelspåriga Stångådalsbanan. I förarhytten fanns Lokföraren, eldaren och jag. Det blev en resa för livet och, som det skulle visa sig, med livet som insats.

Ånglok drar godsvagnar mot Kisa, över bron vid Stångån i Linköping 1957. Contaflex III med Zeiss objektiv 50/2,8.

Värmen och arbetsglädjen i den förarhyttan var påtaglig. För första gången fick jag uppleva strålningsvärmet från elden under pannan. Jag fick själv langa in koks från boxen och känna hur tungt det var. Svettigt var det, men det var också blankt och fint i många detaljer i loket. Mässing i alla manometrar och blanka handtag efter många år av slit. Det var förvånade rent överallt, trots allt koldamm. Det roliga var att jag fick dra i ångvisslan vid många obevakade övergångar. Jag fick till och med hålla i ”död mans hand” en sträcka, med andra ord köra!!

Vid Bjärka-Säby delar spåret sig, vänster mot Västervik, och höger med mot Kisa. I Rimforsa fick vi stanna till och kom ur tidsplanering för vårt godståg. Vi fick vänta en del, och jag förstod ingenting. Klartecken från stinsen med spaden och vi fick rullade vidare. Det slog mig att kontakten med rälsen var så tydlig, inga stötdämpare här inte. Krängningarna var så tydliga. Efter en bra bit och efter en krök, kom det en man emot oss, springande längs spåret, viftande vilt med sina armar. Detta var uppenbart att det var inget som hände var dag!! ---det förstod jag. Lokföraren slog till bromsarna så det skrek och loket nästan hoppade!!  Eldaren öppnade ena dörren och ställde mig där!! HOPPA NÄR JAG SÄGER TILL!! Jag stog på västersidan och såg ett gäng gubbar längs rälsen, en signalerande med röd lampa!! Nu såg jag, med förvåning, att en hel rälslängd låg vid sidan av spåret!! Loket stannade ett tjugotals meter från rälsbrottet!!

Ingen sa hur alvarlig situationen varit. Det var tyst en stund och Lokföraren var mycket svettig. Han torkade pannan med en näsduk och hoppade ned bland gubbarna vid spåret. Det tog säkert en halvtimma att lägga tillbaka rälslängden. Sedan kunde vi komma vidare till Kisa.

Det blev en resa det!! –en resa in i vuxenvärden?? Plötsligt insåg jag att det fanns allvar och panik.

Så va det dä här med farfar!

Farfar och banvaktare Harvar Emilsson, andra man från höger, under kaffepaus i västra Värmland.  Okänd fotograf.

#252. Hur man sökter fotojobb?? –med portfolio av bra bilder!! –från Zeiss Ikon Contaflex III

Söka sommarjobb som fotograf!! –först arbetsförmedlingen!! –anvisning till VD på tidningen!! Var man för ung?? –nä billig arbetskraft gillar VDar alltid!! Upp å visa bilder för chefsfotografen!! –hade bara 7x10 kopior!!

Han tittade tveksamt på mig!! En finnig skolgrabb, som sökte sommarvikket!! Har du bilder med dig?? –jag lade upp en bunt 7x10 kopior på bordet, jag hade inte råd å göra stora kopior. Va inte så haj heller!

Morocross i Linköping 1957. Contaflex III

Derby i vårmatch på grus, med åskådare på taket. Contaflex III

Räddning med knock! Contaflex III

Sexdagarsetapp passerar Linköping 1957. Contaflex III

Stock-car race på speedway stadion i Linköping 1957. Contaflex III

Det var alltså en ganska enkel portfolio för att söka ett jobb som fotograf. Jag visste att det var mest sportjobben man skickade juniorplåtisarna på. Så därför hade jag bara med mig sportbilder.

Chefsplåtis Irving Lindholm satt och muttrade en stund. Va har du för kamera? Jag har en Contaflex III. Han tittade misstänksamt på mig och sa: --här har vi Rolleiflex!

Far och mor hade skrapat ihop en stor summa pengar och givit mig en Zeiss Ikon Contaflex III, med fast normal normloptik, i julklapp. Inhandlad hos Kjellbergs foto. En stor uppoffring för en charkuterist och en hemmafru 1957! Det var en superb kamera, och mycket snabbare att hantera än en Rolleiflex. Det förstod jag senare.

Bild 1 och 3 är ganska bra!! --sa Irving!! Gå ned till farsan så anställer han dig?? Förlåt vem är farsan? --undrade jag förvånad. VD Lindholm!! --han som du va hos först.

Så va man anställd på tidningen Östgöten som sommarvikarie för Bengt Åhlén, som gjorde lumpen. Lön 200 kr/månad!!

Detta var sommaren 1957.

#251. Vurpa!! –på cykeltävling!! –fångad med Leica M2 utan winder??

En gång tiden, för länge sedan, var det ovanligt med motorer på systemkameror?? Hur fångade man då ett snabbt förlopp?? Om till exempel en grupp cyklister vurpade?? –ja då fick man va på alerten!! --med en bild  sekunden??

Så står man då där igen på en cykeltävling!! –Milow Grand Prix i Malmö 1968. En Leica M2 med Summicron 35/2 var redo i handen. Man hoppades på en fin sväng med väl lutande cyklister i hög fart. Det var bara det att man hade många hundra sådana bilder. Det enda man kunde hoppas på var att det skulle hända något. En vurpa skulle sitta fint?? –den blodtörstiga jävulen tittade fram bakom örat!! Man undrar ju hur många åskådare som står vid målet och väntar på en stor vurpa, och hur många som kom för att se segraren?? Numera smäller det ganska ofta i de stora tävlingarna, och direktsänd TV visar naturligtvis detta.

Så denna kväll i Malmö hände något?? –en dansk cyklist i slutet av klungan vurpade!! Jag hann få det på bild och efter framdragning med armen på M2:an tog jag nästa bild. Då var vurpan över. Två man, danskar, låg och samtalade?

Ole Vejbo i backen framför kollegan Ole Emil Plens. Eller var det tvärt om?

Hej, vad sysslar du med? (Översatt från danskan)

Observera den andra bilden är reparerad från en svår negativskada mitt i bilden, varvid två åskådare vid Volvoduetten försvann!

Leica M2 är ingen snabb kamera för serietagningar, även om det fanns en snabbframmatning att köpa, Leicavit. Jag hade aldrig någon sådan, utan köpte en Leica Winder till en M6 först på 80-talet. Den speedade upp serietagningen en hel del. Men sedan dess har jag inte sett någon vurpa!!

Leica M6 med Winder och Summicron 35/2

De båda bilderna publicerades i Cykelkalendern 1969 på sidan 196, så det blev lite pröjs.