"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

När ljuset tryter behövs ljusstarka objektiv



Förra året fotograferade jag ett 50-tal konserter. Jag fick vara med om en hel del sköna konsertupplevelser och fick upptäcka ny musik. Men trots att jag har hållit på med rockfoto sedan 1980-talet upplever jag att det blir allt svårare att få ljuset att räcka till.




Det blir allt svårare att fotografera inomhuskonserter, och det ställs allt högre krav på utrustningen. Tidigare har jag använt objektiv med ljusstyrka 4 med gott resultat och jag har klarat mig med 1/250 och 3200 ASA, och har kunnat vänta in rätt ögonblick och vetat att bilden suttit där den skulle. Men i takt att konserterna blir mer av en helhetsupplevelse med stora LCD-skärmar, ljus, rökmaskiner och andra effekter har jag fått tänka om. Många gånger har jag fått kassera bilder för att ljuset försvann precis i fotograferingsögonblicket. 



Idag finns det som tur är många ljusstarka objektiv att välja på, problemet är att de flesta av dem är gigantiskt stora. Jag jobbar oftast med två kameror och vill inte ha extra blytyngder runt halsen, eller i fotoväskan för den delen. Därför har jag valt att i så stor utsträckning som möjligt köra samma objektiv på Leica M som på Sony. För att kunna göra så har jag en Techart Pro LM-EA7 autofocus adapter M – E AF till min hjälp.  Förra sommaren använde jag kombinationen 7artisans 28mm f/1.4 ASPH M-objektiv och Techart Pro-adapter på en hel del konserter. 



Fokuseringen fungerade ypperligt på min A7rII, och den ställde skärpan snabbt och rätt utan att tveka. I dag har jag en Sony A9 och kombinationen är ännu mer klockren, ögonfokusen gör att skärpan sitter rätt. Men om vi återgår till förra året så bevakade jag en konsert med den amerikanska Hip-Hop artisten Lecrae. Min vana trogen hade jag lyssnat in mig på hans musik och kollat igenom några Youtube videor för att vara förberedd på vilka bilder det skulle kunna bjudas på.



Konserten var mycket bra. Lecrae och hans DJ var på spelhumör, och fick genast med sig publiken. Jag älskar att fota konserter med mycket närvaro och samspel mellan artist och publik, och det bjöds det rejält på under konserten. Lecrae är en mästare på rap, och han bjöd på ett riktigt grymt flow. Det är alltid kul att få se en världsstjärna på en relativt liten scen, det brukar borga för närhet, intimitet och ett grymt tryck. Precis så blev det den här kvällen och Lecrae bjöd på en av förra årets stora konsertupplevelser.



Jag hade fotopass och fick möjlighet att fotografera under soundcheck, och jag begränsades inte heller av tre låtars regeln. Under konserten kunde jag röra mig relativt fritt, och jag tog många fler bilder än vad jag har presenterat här. Det är inte omöjligt att några av dem dyker upp i bloggen framgent.



Jag hade med mig två kameror till konserten en med ett 70-200mm och en med ett 7artisans 28mm. 70-200mm använde jag till porträttbilden, övriga bilder är tagna med 28mm. 



Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-05-26 12:11 | Läst 2708 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Rock'n'roll kameran är fortfarande redo för nattpasset



Förr brukade jag ha en kamera i många år. Men på grund av den tekniska utvecklingen byter jag kamera lite oftare, men det händer att jag håller fast vid en kamera en längre tid för att den är unik och tillför lite extra till bilderna.



I och med att de spegellösa digitalkamerorna kom valde jag att lämna det axeltunga Canonsystemet, och gick först över till Panasonic och sedan till Sony. Min andra Sonykamera var en A7s. Den kameran var egentligen tänkt för filmare, men i och med dess fantastiska egenskaper på höga ASA är det även en utsökt kamera för rock- och reportagefoto. Och det var en del fotografer som köpte den som komplement till sina Canikon-system av den orsaken.



Jag har haft min A7s i snart fem år och trots att utvecklingen har sprungit om den på många punkter är den fortfarande klassledande på höga ASA. Jag har levererat bilder som tagits på 51200 ASA, utan klagomål på bildbrus. En av de bilderna drogs upp stort över löpet! Kombinerar man A7s med en riktigt ljusstark glugg så har man nästan en ljusförstärkare. I den här videon får du en demonstration av kamerans imponerande lågljusegenskaper.



A7s är liten och smäcker och dess sensor på 12 megapixel gifter sig förutom med Sony FE-optik riktigt bra med adapterad M-optik. Jag körde ofta Voigtländer 15/4.5 med Sonyn, det var skarpt ända ut i hörnen. Idag använder jag främst en A9:a och en M 240.  Den förstnämnda kameran är bra på höga ASA, men den är långt ifrån lika bra som A7s. Därför händer det att jag dammar av min A7s för konserter och reportage i lite skummare miljöer, där A9:ans lågljusegenskaper inte riktigt räcker till.



Just konserter har varit och är mitt primära användningsområde för A7s. Jag har levererat mängder av konsertbilder tagna med A7s och FE 70-200/4 G OSS genom åren. Kravspecen på bilderna har ofta varit kamera med småbilsformat med minst 16 megapixel. Jag har kommit runt den specen genom att framkalla bilderna i 125% i ACR. Bilderna har i vart fall fungerat att dras upp i riktigt stora format trots att de i många fall tagits på höga ASA. De största bilderna som tagits fram har varit 3x4 meter!



Rockfoto är en av de mest eftertraktade fotostilarna, och det är svårt att få tillträde till konserter. Genom åren har jag dokumenterat mängder av konserter och blivit bekant med många artister, vilket har öppnat dörrar för mig. Det händer faktiskt att jag har tackat nej till att dokumentera konserter. Det beror främst på tidsbrist samt att jag skulle begränsas till tre låtar i fotodiket. Jag avskyr att stå och trängas i ett fotodike, och har tackat nej av den anledning. I vår och somamr är tyvärr alla konserter som jag skulle bevakat inställda, och förutom att jag går miste om en hel del bra musik blir det ytterligare ett surt ekonomiskt avbräck på grund av den eländiga coronan... 



Det kanske är en och annan som ställer sig frågan om det är värt att köpa en Sony A7s idag? Mitt svar är – får du den för runt 5000 kr är den värd priset, men betala inte mer. Det är en annorlunda kamera, den har sina fel och brister, men för den som vill simma lite mot strömmen är det en bra kamera som det går att jobba kreativt med. Sätter du ett ljusstarkt vidvinkel på kameran får du en perfekt och smidig kombo för reportage i dunkla miljöer, och A7s är fortfarande en riktigt bra kamera för konserter. Autofokusen är inte den snabbaste men den sätter skärpan rätt även i krävande ljussituationer.





Alla bilderna i inlägget är tagna med en Sony A7S..

Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-05-16 18:20 | Läst 2585 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Lasse Åberg fyller 80 år idag



Idag fyller Lars Gunnar "Lasse" Åberg 80 år. Lasse föddes i Hofors den 5 maj 1940 men flyttade till Stockholm som liten. Lasse har många strängar på sin banjo, han är multikonstnär, grafisk formgivare, skådespelare, regissör, musiker med mera.



Lasse Åberg är främst känd för svenska folket som Trazan Apansson från barnprogrammet Trazan & Banarne och som Stig-Helmer Olsson från Sällskapsresefilmerna. Tillsammans med Klasse Möllberg som spelade Barnarne i Trazan & Banarne, och gitarristen Janne Schaffer bildade han 1980 det i år 40-års jubilerande bandet Electric Banana Band, sedan dess har de spelat in flera skivor och genomfört flera turnéer tillsammans.

I samband med att Lasse Åberg fyller 80 år visar SVT en dokumentär med glimtar ur hans långa och unika karriär. Dokumentären "En ängslig gosses memoarer" består av två timslånga avsnitt med klipp från Lasses långa karriär samt intervjuer med vänner och bekanta till Lasse. Dokumentären går att se på SVTPlay



Slutligen vill jag passa på att önska Lasse Åberg en riktigt trevlig födelsedag!



Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-05-05 17:00 | Läst 2130 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Sony A9 trivs bra i frilansarens kameraväska



Nu har det gått ett par månader sedan jag köpte en bättre begagnad Sony A9, och den har fått följa med på en del jobb. Oftast har den fått samverka med min Leica. För att undvika att använda två olika objektivuppsättningar har jag valt en lösning som fungerar på bägge kamerorna.



Det som imponerar mest på mig med A9:an är den snabba och exakta ögonstyrningen. Kameran jobbar som väntat bäst med Sonys FE-objektiv. Men den primära anledningen till att jag valde att köpa en bättre begagnad A9:a var att jag hade fått tips om att kameran fungerade riktigt bra tillsammans med ljusstark M-optik som adapterats med en Techart PRO AF-adapter.



Jag har några ljusstarka 7Artisans gluggar med M-fattning som jag brukar använda på Sony med adapter. Objektiven är välbyggda, och tillräckligt skarpa för yrkesbruk. Närgränsen med M-optik brukar vara dålig men men hjälp av Techart-adaptern som även fungerar lite som en mellanring kommer jag tillräckligt nära. Fördelen med M-optik är att de är betydligt mindre och smidigare än Sonys och Sigmas motsvarigheter, plus att jag även kan använda objektiven på min Leica om jag så vill. Att köra med dubbla objektivuppsättningar blir både dyrt och utrymmeskrävande.



Jag betalar för kameror och objektiv genom pengar som jag drar in utöver mitt ordinarie arbete som multireporter. Frilanslönerna är låga och det betyder att jag inte har så mycket pengar att röra mig med. Genom att handla begagnat får jag pengarna att räcka längre, och jag kan oftast sälja mina gamla prylar utan att göra någon förlust. När en ny modell kommer ut på marknaden brukar jag passa på att uppgradera om jag har behov av det. Begagnatpriset på den tidigare modellen brukar då sjunka ned till behagliga nivåer.



Tidigare när jag använde Techart PRO adaptern tillsammans med min A7rII hände det att autofokusen jagade när det blev lite skumt, och det gjorde att jag missade en del viktiga bilder, det och en usel batteritid fick mig att fundera på att göra ett byte. A9:an sätter fokus utan att tveka, och ögonfokusen är klockren även med adapterad optik. När jag kör reportage använder jag oftast en M 240, en A9 samt ett Zeiss 21/2.8, ett 28/1.4 och ett 75/1.125 från 7Artisan, allt ryms tillsammans med en iPad för anteckningar i en liten men rymlig kameraväska från Billingham.



För att spara på slantarna använder jag ofta adapter för objektiv som jag inte använder så mycket såsom macro och längre telen. Canon EF-optik går att fynda och de går ofta bra att köra på Sony med Metabones-adapter, och Sony A-optik med inbyggd fokusmotor går att köpa till vrakpris. De är inte riktigt lika snabba som FE-optik, men de fungerar bra för mina behov. Om jag hade fotograferat sport eller djur hade jag nog investerat i ett Sony FE 200-600, som komplement till mitt 70-200.



Batteritiden med Sony A9 och Leica M 240 är riktigt bra och det räcker att ha med sig ett extrabatteri till varje kamera i kameraväskan. I och med att Sony A9 är användbar upp till 12800 ASA och har bildstabilisering behövs inte någon blixt, och det går att få med sig bra bilder även från riktigt skumma miljöer. Vare sig Leican eller Sonyn väcker någon uppmärksamhet, de är diskreta att fota med, och drar inte åt sig blickarna som professionella kameror från Nikon eller Canon gör.



Bilderna i inlägget har tidigare publicerats i olika tidningar.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-02-09 13:37 | Läst 4514 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Leica M 10 Monochrome får bekänna färg



Det är många fotografer som har åsikter om Leica, men konstigt nog är det få av dem som har åsikter som arbetat med en Leica. Företagets nyaste skapelse Leica M 10 Monochrome har precis kommit ut på marknaden men redan fått bekänna färg i debattforum, efter debattforum.


De flesta debattörerna verkar reta sig på priset som väntas bli 93 000 kronor. Många raljerar också över att en snudd på antik kamera med en svartvit sensor kan kosta mer än finessspäckad proffskamera som Canon 1DX Mark III.

En del påstår att deras enkla systemkameror levererar bra svartvita bilder för en betydligt lägre peng. Visst så är säkert fallet om man nöjer sig att arbeta med en spegelreflex- eller en digital sökare. Men om man som jag vill ha en digital mätsökare med svartvit sensor, finns det inget annat än Leica att välja på. Det spelar ingen roll hur bra Fuji X-Pro3 är, den har ingen mätsökare och därför är den ointressant för mig.

Leican tillverkas för hand av arbetare som får skäligt betalt för sitt jobb, och den har en sensor som är direkt framtagen och anpassad till kameran. Kameran kommer inte att göras i någon stor serie, varför framtagningspriset per såld enhet blir stor.  93 000 kronor är mycket pengar för en kamera. Men jag kan ändå förstå att det finns de som är beredda att lägga så mycket pengar på en kamera. En del är beredda att lägga hundratusentals kronor på klockor, jaktgevär eller Hifi-produkter, och därför är det egentligen inte så konstigt att det finns en marknad för dyrare kameror.

Det är inte helt omöjligt att jag kommer att köpa en Leica M10 Monochrome. Blotta tanken att kunna jobba med en kamera som har en sensor som är byggd från grunden för svartvitt foto får det att rycka i mitt avtryckarfinger. Men jag kommer i så fall att vänta ett par år tills priset blir det rätta, och att jag drar in de pengarna på mitt fotograferande som behövs för att rättfärdiggöra ett köp.

Jag tycker om att arbeta med mätsökare och använder ofta min Leica i jobbet. Men det är alltför sällan som jag får leverera bilderna i svartvitt, kunderna vill oftast ha färg, och därför har jag en digital Leica med färgsensor och inte en Monochrome. När jag så vill kan jag ställa kameran i svartvitt läge och fota som jag helst vill.

Bilden i inlägget tog jag på San Diego-rockarna Switchfoot's turnépremiär i juli. Jag använde ett Zeiss ZM 21/2.8 och en Leica M 240 för bilden. Den har tidigare publicerats i färg i Världen idag, och bandet använde sig också av färgvarianten, men så här vill jag själv se bilden.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-01-19 17:54 | Läst 3534 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 3 ... 23 Nästa