"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Nu har arbetet med min fotobok startat



De senaste tio åren är det en del som har tjatat på mig att göra en fotobok, och under lika många år har jag funderat på bilder, utformning och utseende. Men först nu har jag tänkt färdigt och börjat plocka fram bilder och så sakteliga börjat bygga en bok i Indesign.

Under våra, sommaren och den tidiga hösten har jag valt ut och framkallat bilder till den kommande boken. Nu har nästa skede inletts att välja storlek och tryck. Jag arbetar efter principen: ”Ska man göra något ska det göras ordentligt!”. Därför kommer jag göra en fotobok i storlek 330 x 280 mm med hårdpärm. Jag har inte funderat klart på hur många sidor det kommer att vara, men jag börjar med 48 och arbetar mig uppåt från det.

Titeln till boken och omslaget är i princip klart. Jag har också bestämt mig för att ha minimalt med text i boken, bilderna ska få tala fritt utan att behöva kvävas av ledande eller förklarande bildtexter. Inledningstexten kommer inte att vara på svenska, och inte heller på engelska eller tyska. Möjligtvis kommer det att finnas med en engelsk översättning, men i detta skedet har jag inte bestämt det.

Bilderna som främst föreställer människor, kommer vara i svartvitt. För mig är svart och vitt samt de tusentals nyanserna av grått däremellan dokumentärfotografins sanna färger. Tanken är att det ska vara en bild per sida, jag avskyr när bilder ligger över ett falskt uppslag med misspass som fördärvar dem. Men det äkta uppslaget som inte förvanskas kommer att gå över två sidor.

Boken kommer inte att bli klar till detta års julhandel, men jag siktar på att den ska vara klar till julen 2021! :) Jag kommer antagligen inte att trycka upp några böcker, utan det lutar åt att jag kommer att köra beställtryck (print-on-demand). Boken kommer antagligen att kosta en antal hundralappar, men jag vill inte snåla utan göra en bok som inbjuder till bläddring och som gärna kan ligga framme.

Text och foto: Mikael Good


Postat 2020-10-29 15:00 | Läst 159 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kameror ska användas och inte samlas på

Läste precis i en Leicarelaterad tråd på Facebook att mörkgråa Leica M9:or i fint skick har börjat bli mer och mer eftertraktad bland samlare. Jag hade egentligen tänkt sälja min ”pimpade” mörkgrå M9:a men jag kanske ska behålla den ett tag till. Givetvis kommer jag att använda den under tiden, kameror ska användas och inte samlas på!

Objektivet som sitter på kameran är ett Voigtländer Ultron 35mm f/1.7 ASPH LTM som jag kör på Leica med en M-adapter och på Sony med en Techart Pro-adapter. Det är ett av de mest prisvärda 35mm objektiven som man kan köpa till Leica. Ultronet är väl i klass med det betydligt dyrare Zeiss ZM 35mm f/2.0! Och hade det inte varit för den dåliga kantskärpan hade det stått sig väl mot Leica Summicron-M 35mm f/2.0 ASPH.


Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-10-27 12:01 | Läst 302 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Öringen leker i Lillån – bildreportage



I Huskvarna plaskar just nu hundratals ja kanske tusentals lekande öringar i Lillån som rinner fram genom den höstvackra och färgsprakande Huskvarnadalen. Många Huskvarnabor passade i helgen på att ta sig till Lillån för att njuta av skådespelet.





I slutet av oktober vandrar öringar upp från Vättern för att leka. Öringarna leker helst bäckar och åar med kallt och strömt vatten som bara är ett par decimeter djupt och har mycket sten. Lillån är en perfekt lekplats för öringen. När leken är i full gång syns och hörs det tydligt när det hettar till, de lekande öringarna är revirhävdande och slåss om de bästa platserna.





Öringar kan bli 110 centimeter långa och väga upp till 20 kilo. Leken kan pågå i ett par veckor och under den tiden kan en hona lägga runt 10 000 ägg som hanarna kämpar för att lägga sin mjölke över. När äggen kläcks på våren lever öringynglen kvar i ån i drygt två år innan de vandrar tillbaka ner till Vättern, och när de är fullvuxna återvänder de för att leka i ån. Många öringar dör under leken, men en del av dem överlever och återvänder till sina lekområden.





I början av veckan hade en frostknäpp gjort vattnet i ån lagom varmt och en kraftig regnskur hade gjort att vattennivån stigit med ett par decimeter. Då valde öringarna att vandra upp i ån för att leka. Vattnet var till en början ganska så grumligt och man kunde bara se fenor och se och höra plasken från de lekande fiskarna. I torsdags började vattnet att klarna upp och i fredags och lördags gick det ganska bra att se de lekande fiskarna. 





I lördags passade jag på att följa Lillån ett par kilometer, jag slogs av hur många öringar som lekte och jag kunde räkna ihop ett par hundra öringar på den sträcka som jag gick. De var säkerligen betydligt fler, en del missade jag i det grumliga vattnet och jag kunde inte heller ta mig fram överallt i terrängen. På min vandring mötte jag många intresserade Huskvarnabor som också var ute för att njuta av skådespelet, och de flesta av dem tycke också att det var betydligt mer lekande öring än tidigare år.





Om man vill se öringarna är det viktigt att röra sig försiktigt och inte gå allt för nära. Även om öringarna är upptagna med sin lek är de vaksamma, och simmar iväg med ett plask och gömmer sig på djupare vatten om någon blir för närgången. Jag valde att hålla mig på ett par meters avstånd och använde mig av teleobjektiv till bilderna för att inte störa öringarna i onödan. Tyvärr var det lite för mycket, och grumligt vatten för att få till några riktigt bra bilder, men å andra sidan har jag redan bra bilder i arkivet från tidigare år, och kunde koncentrera mig på att njuta av naturupplevelsen. 











Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-10-25 15:41 | Läst 1202 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Road trip på världens vackraste väg – bildreportage



Det påstås att vägen mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling är världens vackraste väg. I slutet av december åkte jag på road trip mellan städerna för att försöka röna ut om påståendet stämde.






Under julen var jag i Indien tillsammans med familjen och besökte våra indiska släktingar. En av dagarna hade vi planerat in en roadtrip till Darjeeling. Det är bara 80 mil mellan Siliguri och Darjeeling. Men det är en nivåskillnad på över 2000 meter mellan städerna, och det tar lång tid att åka till Darjeeling på de smala, branta och slingriga vägarna. Förutom nivåskillnanden är det stor skillnad på temperaturen. I Siliguri var det 20 grader när vi åkte och när vi kom fram till Darjeeling var det 5 minusgrader. Som så många andra turister fick vi börja med att köpa mössor, vantar och halsdukar.






Påståendet om att det skulle vara en av världens vackraste vägar var inte taget helt ur luften. Landskapet som bredde ut sig var fantastiskt och vi hade gott om tid att njuta av det då vi puttrade fram i 40 km/h. Det var fullt med liv och rörelse både på och utmed vägen, och överallt fanns små butiker som sålde dricka och chips. Att försöka ta bilder genom bilrutan fungerade inte så bra. Men som tur var gjorde vi en hel del stopp utmed vägen, och då kunde jag passa på att vädra kameran och dokumentera. Tyvärr var det bitvis ganska så disigt vilket inte gav rättvisa åt de vida vyerna, därför valde jag att koncentrera mig på att fota människor som jag mötte istället.






Det är lätt att fotografera människor i Indien. De är glada och nyfikna och ställer gärna upp på bild. Men man får även vara beredd att själv ställa upp på bild. Jag tappade snabbt räkningen över hur många selfies som jag fick vara med på. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ser utan att synas funkar inte så bra i Indien, och inte i något annat land heller för den delen! Det är bättre att vara öppen och ärlig med vad man gör och inte smyga omkring, bilderna blir bättre och stämningen blir trevligare.





Även om vägen mellan Siliguri och Darjeeling är mycket vacker och lätt kvalar in på min topp fem lista, så kan jag inte riktig hålla med om att det är världens vackraste väg. Jag har åkt på vackrare vägar i Kina, Norge och i Österrike. Men det är helt klart den vackraste vägen som jag åkt på i Indien!






Text och foto: Mikael Good


Postat 2020-10-17 16:01 | Läst 748 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Hemma hos en lettisk frihetskämpe



Strax efter att Sovjetunionen hade återockuperat de baltiska staterna år 1944 bildades partisangruppen skogsbröderna som kämpade för de baltiska staternas självständighet. En av kämparna var Pāvuliņa som jag träffade i Riga den 20 december 2006.


De lettiska frihetskämpen Pāvuliņa i sitt hem i Riga.

I samband med att jag dokumenterade Hoppets Stjärnas julpaketsutdelning träffade jag Pāvuliņa. Tyvärr hade jag varken tid eller möjlighet att sitta ned och lyssna på hennes spännande livsberättelse. Om jag hade haft det hade jag gärna ställt frågor om skogsbröderna och deras kamp mot en till synes oövervinnlig fiende. Det var inte ovanligt att kvinnor stred i den främsta frontlinjen och utifrån det hade det varit intressant att få veta vilken roll Pāvuliņa själv hade spelat i frihetskampen mot sovjeterna.

Three Latvian forest brothers in the small town of Ērgļi, Latvia 1951. Photo: Wikimedia
Tre lettiska skogsbröder i den lilla staden Ērgļi, Lettland 1951. Foto: Wikimedia

Även om Estland, Lettland och Litauen är våra grannländer känner få av oss till att det fanns ett organiserat väpnat motstånd mot Sovjetunionen i länderna från 1944 till 1957. Skogsbröder kallades partisanerna i Estland, Lettland och Litauen som kämpade mot den sovjetiska ockupationsmakten. Motståndet började redan när sovjeterna återockuperade större delen av de baltiska staterna 1944. Gerillan var som mest aktiv mellan 1945–1947. De attackerade och dödade partifunktionärer, inrikestrupper, poliser, vakter samt kollaboratörer.

Både kvinnor och män deltog i partisankriget mot sovjeterna. Bilden har tagits i Litauen. Photo: CC
Både kvinnor och män deltog i partisankriget mot sovjeterna. Bilden togs i Litauen. Foto: CC

I Litauen var motståndet mot sovjeterna stort. 1947 utfördes mer än tusen partisanattacker i landet till priset av drygt tusen förlorade frihetskämpar. Förlusterna på den sovjetiska sidan var antagligen betydligt större, men de officiella siffrorna är noggrant friserade. Även i Estland och Lettland attackerade skogsbröderna sovjeterna, men attackerna var färre och förlusterna mindre. Trots att sovjeterna förlorade många soldater hade de en outtömlig källa att ösa ur och kunde sända fler flygplan, soldater och pansarvagnar till Baltikum för att stävja upproret. Tvångskollektiviseringen av jordbruket och ökad statlig kontroll över jordbrukprodukter bidrog också till att civilbefolkningen inte längre kunde smyga undan mat till skogsbröderna.


Sovjeterna sände fler soldater, flygplan och pansarvagnar för att besegra skogsbröderna (bilden har tagits vid ett annat tillfälle). Foto: Wikimedia

Trots att de sovjetiska soldaterna bara blev fler och fler och skogsbrödernas försörjning minskade kraftigt kunde några av dem hålla ut ända till 1957. Visst stöd fick de från väst via Sverige som blev ett transitland för stöd till den baltiska motståndsrörelsen. De använde sig bland annat av snabbgående motorbåtar för att leverera hjälp och även smuggla in agenter. Västmakterna var dock inte intresserade av att understödja någon frihetskamp, de ville främst få underrättelseinformation. Men även om det västliga stöder var litet göt det mod i skogsbröderna och gav dem hopp om att de en dag skulle befrias från det sovjetiska tyranniet.


Skogsområde i södra Lettland.

Sovjeterna var skickliga på att infiltrera skogsbröderna och många av dem avslöjades av infiltratörer eller av vänner och släktingar som tvingats förråda dem efter hot eller tortyr. När de tillfångatogs av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD fick många av dem utstå grym tortyr där känsliga uppgifter tvingades ur dem. Pāvuliņa var en av dem som tillfångatogs av NKVD och hon dömdes för landsförräderi till straffarbete i Gulag. Jag vet inte om hon torterades eller i hur många år som hon var straffånge. Men ett vanligt straff för skogsbröder som togs tillfånga var 25 år utan möjlighet till någon villkorlig frigivning.

Guard of the Fatherland statue atop base of Latvian Freedom Monument. Photo: Wikimedia
Fäderneslandsvakten på toppen av det lettiska frihetsmonumentet. Foto: Wikimedia

Skogsbröder som tillfångatogs frigavs inte förrän på 1970-talet . När de suttit av sitt straff behandlades de som andra klassens medborgare och fick under många år utstå trakasserier från säkerhetstjänsten. De före detta straffångarna som var kristna utsattes för extra bevakning. Att vara kristen sågs som en säkerhetsrisk i den ateistiska sovjetstaten och det var inte förrän Sovjetunionen införde religionsfrihet 1988 som det blev relativt fritt för dem att utöva sin tro.


Rigas Lutherska kyrka.

Tills sist kollapsade Sovjetunionen inifrån och den 6 september 1991 erkände Sovjetunionen, Estland, Lettland och Litauens självständighet. Den sovjetiska säkerhetspolisen flydde landet och demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet infördes. Pāvuliņas delaktighet i skogsbrödernas frihetskampen mot sovjeterna uppmärksammades. I början av 2000-talet medaljerades hon av den dåvarande presidenten Vaira Vike-Freiberga för sitt mod och sina insatser i kampen mot de sovjetiska ockupanterna under slutet av 1940-talet.


Läkaren Inez och Pāvuliņa. I bakgrunden syns en oljemålning som föreställer Rigas Lutherska kyrka.

Pāvuliņa som var kristen gick gärna till Rigas Lutherska kyrka som låg nära henne hem i Riga. När kraften i hennes ben tröt kunde hon inte längre ta sig dit. Men kyrkan fanns alltid i hennes hjärta, på väggen i sovrummet hade hon en stor oljemålning av den. Församlingsmedlemmar såsom läkaren Inez som syns på bilden här ovan besökte henne regelbundet för att titta till och be med henne, och på så vis kunde hon vara en del av gemenskapen.



När jag återkom till Lettland ett par år senare levde inte Pāvuliņa längre. Det är möjligt att hennes historia finns nedtecknad i ett lettiskt arkiv. Ibland är världen mindre än vad man tror och om någon som läser den här artikeln vet mer om Pāvuliņas liv och gärning så får du gärna höra av dig till mig.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-10-15 12:14 | Läst 670 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 117 Nästa