"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Gatufoto vid världens topp



I december 2019 tillbringade jag lite tid i Nepal. Bland annat besökte jag en marknad och gick på tur i det bergiga gränslandet mellan Indien och Nepal. Jag fick mersmak och hoppas kunna återvända till landet inom en överskådlig framtid.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-10-14 12:08 | Läst 282 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Jag känner mig förföljd

Det här med gatufoto (streetphoto) är ett känsligt ämne. I mitt förra inlägg rev jag upp en del damm när jag skrev att smygfoto är lika med trams. Att jag tycker så beror på att jag genom åren har utvecklat en kraftig allergi mot allt vad paparazzi och liknande fotografering heter.



Personligen har jag inga problem av att folk fotograferar mig. Faktum är att det händer lite då och då, till viss del beror det på att en av skådespelarna i HBO-serien Vikings liknar mig. Men jag har svårt för dem som smygfotograferar människor. I en del fall är deras avsikt att försöka förlöjliga människorna framför kameran genom att fånga dem i roliga eller mer eller mindre pinsamma situationer. En bekant som ställde ut en smygfotad bild på en dam som rökte fick en rejäl utskällning när hon dök upp in persona på hans utställning. Även om han hade rätten på sin sida slutade det med att han tog ned bilden.

Mina absoluta favoritfotografer var (och är) öppna och ärliga med vad de gjorde och de levde och andades tillsammans med dem de dokumenterade. Och det syns i deras bilder och ger dem en extra dimension av närvaro. Jag tror att det finns en nyckel i det här till bättre och tätare bilder som andas liv. Jag säger inte att jag fått tag på den, för det anser jag själv att jag inte riktigt har. Men om man får tag på den nyckeln kan man komma till en helt annan nivå i sitt bildskapande.

Ett annat ämne som kan vara känsligt vad gäller gatufoto är objektivvalet. Tidigare hörde jag till de konservativas skala som ansåg att man bara får fota med vidvinkel och allra helst ett 35mm objektiv. Som tur är har jag kommit ur detta fyrkantiga tänkande, och idag kan jag tänka mig att fota i gatumiljö med ett teleobjektiv eller en zoom. Det viktiga för mig är att vara öppen och ärlig med mitt fotograferande, och det fungerar lika bra med tele och vidvinkel.



Hur var det nu med känslan av att någon förföljer mig? Rubben till artikeln handlar inte om mig utan anspelar på dragarbilden och den är tänkt att fungera som en pratbubbla till mannen i centrum av bilden. Alla bilderna i inlägget är förövrigt tagna i Huskvarna och jag använde mig av ett ljusstarkt 75mm med M-fattning som jag körde på en Sonykamera tillsammans med en Techart PRO LM-EA7 adapter. Jag har för mig att jag testade att köra på fullt spjäll det vill säga bländare 1.25 på bilden här nedan.




Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-08-17 15:00 | Läst 1967 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Fickameran från 2006 som inte höll måttet





Jag har i princip alltid med mig en kamera. Även om mobilkamerorna blir allt bättre har jag svårt att fotografera med dem. Helst av allt vill jag kunna sätta ögat till en sökare och snabbt komponera ihop en bild. 




Oftast har jag haft med mig en liten smidig kamera som lätt glider ned i fickan. För 13 år sedan när jag tog bilderna i inlägget hade jag en Ricoh GR till vilken jag hade en extern GV-1 sökare. När jag skärskådar bilderna som jag tog med Ricohn håller de flesta av dem inte måttet rent tekniskt. I ärlighetens namn missade jag en hel del bilder på grund av usel hög- och lågdagerteckning och stundtals slö autofokus. 
Skillnaden mellan GR med liten sensor och dagens GR III är astronomisk, den senare kameran har allt det jag önskade 2008. 

Till sist fick jag nog av den usla bildkvaliteten och gjorde mig av med min GR och ersatte den med en annan kompaktkamera som bättre passade mina behov.
 Hade jag haft en bättre kompaktkamera då det begav sig hade min ”hitrate” varit betydligt högre. Men trots de stora begränsningarna gick det ändå att ta en och annan vettig bild med Ricoh GR.
 Men jag lärde mig att aldrig mer köpa en kamera med mindre sensor än 4:3-formatet. Mobilen har en liten sensor och det är en anledning till att jag nästan aldrig använder den till att fota med.







Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-06-11 12:00 | Läst 2536 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

En "spökbild" från 1940-talet



På bilden syns min farfar Oskar Good (t h) och en av hans arbetskamrater på Krokshallstorget i Borås i slutet av 1940-talet. Farfar jobbade som grovarbetare på byggen och på den här bilden har han på sig sina arbetskläder och är förmodligen på väg till den närliggande stationen för att ta tåget till hemmet i Dalsjöfors. Vad arbetskamraten heter vet jag tyvärr inte, om du vet det får du gärna skriva det i kommentarsfältet.

Om du tittar riktigt noga i högerkant av bilden ser du en fot och ett underben från en pojke som tycks lösas upp i tomma intet (jag tror att det är en pojke på grund av de rutiga knästrumporna och antydan till golfbyxor som pojkar brukade ha innan de konfirmerades). En del skulle säkert påstå att fotografen fått med ett spöke eller en ande på bilden. Men förklaringen är enkel och inte fullt så dramatisk. Kameran som användes var en enkel lådkamera, med B och T och några olika bländare att välja på. Det gällde för dem som porträtterades att stå riktigt stilla för att inte bli oskarpa. En pojke sprang förbi precis i exponeringsögonblicket. Kameran hann inte registrera honom och därför syns bara hans fot och underben på bilden.

Text: Mikael Good. Foto: Okänd

Postat 2021-05-24 12:00 | Läst 2554 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Mitt i folkvimlet på Sveriges äldsta stadsfestival – bildreportage



Trollhättan har arrangerat Fallens Dagar sedan 1959, vilket gör den till den äldsta stadsfestivalen i landet. Besökare lockas till staden med roliga aktiviteter, musik, gatuteater, torghandel med mera. Men staden har ytterligare ett ess i leken – ett mäktigt vattenfall.






Fallens dagar inleds den tredje fredagen i juli sedan 1959. Men 2020 bröts den 61-åriga sviten och Fallens Dagar ställdes in på grund av corona-pandemin. Årets festival ser än så länge ut att gå av stapeln den 16-18 juli. Men i dessa tider kan man tyvärr inte vara riktigt säker. Folkhälsomyndigheten kan komma med nya riktlinjer som omöjliggör sommarens stadsfestivaler om det föreligger risk för ökad smittspridning.



När jag besökte Fallens dagar 2018 passade jag på att dokumentera människor och miljöer i staden. Jag rörde mig mest vid Drottningtorget och Kungsgatan i de centrala delarna av staden där det var mest folk. Dokumentärbilderna från Trollhättan är inte lika "tajta" som mina bilder från andra länder. I Sverige har vi en större bekvämlighetszon, och av respekt till människorna som jag möter håller jag mig utanför den zonen när jag fotar.





Under Fallens Dagar rör sig uppemot 100 000 personer i staden och det är nästan en dubblering av antalet människor som bor i kommunen. Kanske var det just därför som det var såpass många poliser och vakter ute på gatorna. Det fanns till och med ridande poliser som var redo att gripa in om det skulle bli stökigt eller om något annat skulle hända. Såvitt jag vet behövde de inte gripa in. Folk var glada och lyckliga över en mycket lyckad stadsfestival och över det fantastiska vädret. 




Inga bilder i inlägget är tagna med kameran på magen, enligt mig ska man titta i sökaren när man fotograferar. Jag tycker att man måste vara öppen och ärlig med vad man gör när man fotar på gatan och vara beredd att snacka med folk. Är man inte beredd på det utan försöker gömma sig bakom kameran tycker jag att man ska hålla på med något annat! Jag brukar själv ställa upp på selfies när folk ber mig om det, men avskyr samtidigt att bli smygfotograferad, och särskilt av någon som fotar fegt från höften!






Enligt gatufotofundamentalisterna ska man inte använda teleobjektiv. Personligen bryr jag mig inte så mycket, jag är dokumentärfotograf och integrerar lika bra med ett vidvinkel som med ett teleobjektiv. Förutom vidvinkel hade jag med ett 18-135mm objektiv, som jag använde i teleläget vid ett par tillfällen. Om jag är tillräckligt nära händelsen föredrar jag att använda vidvinkel, det blir en speciell närvarokänsla som ofta uteblir vid telefoto.




Fördelen med ele är att det är lättare att plocka detaljer, och detaljer behövs för bildberättelsen. De senaste åren har jag jobbat mer och mer med zoomobjektiv med brännvidden 28-200mm. Det täcker in i stort sett alla brännvidderna som jag använder och jag behöver inte byta objektiv och riskera att missa en bild. Min senaste superzoom har bländare 2.8 i vidvinkelläget, vilket gör det användbart även i lite skummare miljöer.





Apropå Trollhättan så kommer tecknaren, författaren och Jazzmusikern Jan Lööf från staden. Som pojke var jag fascinerad av hans böcker om Felix och mannen med det röda äpplet. Janne har en unik stil och hans teckningar innehåller ofta många detaljer att upptäcka. Även om det är svårt försöker jag jobba så när jag dokumenterar människor, jag vill att det ska finnas mycket att hitta och upptäcka i bilderna för den som stannar upp en stund inför dem.




Det spelar egentligen inte så stor roll med vilken kamera som man jobbar. För min del är det viktigt att kameran har en bra sökare och inte ställer sig emellan mig och motivet med en massa förvirrande knappar och reglage. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2, ett 18-135mm, samt en X-Pro2 med ett 23mm.











Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-02-08 12:00 | Läst 2953 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 10 Nästa