"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Reporter, fotojournalist och rockfotograf. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Livet svämmar över av dyrköpta läxor

En läxa som jag har lärt mig i livet är att tänka först och handla sen. Allt för många gånger har jag handlat i ren impuls och gjort saker som jag sedan har ångrat dyrt. Men denna gången har jag valt att inte låta mig svepas med av strömmen utan att tänka först.

Reading boys Damu

Det är inte bara för att det är en köpfri dag idag som det inte blir något köp av en Sony a7 för min del. Man ska givetvis aldrig säga aldrig men jag kommer inte att köpa någon Sony i år och kanske inte ens under nästa år. En liten smidig kamera tarvar smidiga objektiv. I och med att Sonyn inte gifter sig så bra med vidvinklig M-optik väljer jag att passa så länge. Ett tag var jag frestad att köpa en Sony för att använda dem tillsammans med mitt Zeiss T* ZM 50/2,0 och mitt Konica Hexanon-M 90/2,8. Men 15.000 kronor är lite för mycket för en kamera som inte kan göra hela jobbet.

Schoolyard in Damu

Även om Sony a7 inte fungerar så bra ihop med M-opik har jag en del spegelreflexobjektiv från Leica och Carl Zeiss i mina ägor som skulle fungera utmärkt a7:an. Men i mina ögon skulle det bara se lätt groteskt ut med en stor adapter och rejäla objektiv på ett såpass litet kamerahus. Jag har dock full respekt för att andra fotografer tycker olika utifrån de ämnen som de fotograferar. Själv strävar jag efter en så liten och smidig utrustning som möjligt som inte väcker allt för mycket uppmärksamhet. Jag har kommit fram till att mina M-Leicor duger gott som vidvinkelkameror och storkameran från Canon får hänga med på en del jobb när situationen kräver teleobjektiv samt snabb och exakt autofokus.

Classroom

Som ni säkert redan vet så existerar min drömkamera och den heter Leica M 240. Men även om jag skulle ha råd med en Leica M 240 tänker jag inte lägga så mycket pengar på en kamera oavsett märke. För mig är en kamera ett verktyg att göra bilder med. En allt för dyr kamera begränsar mig och jag vågar inte riktigt fota som jag vill. En dyr kamera ställer sig på sätt och vis sig i vägen för mig och stör bilden som är målet med mitt fotograferande. Jag behöver en kamera som fungerar bra för vardagsfotograferande och för att fota i lite ruffigare miljöer. Men det går ändå inte att komma förbi att Sony a7 är en mycket intressant kamera. Även om den inte riktigt passar mig så ser jag med viss spänning fram mot framtiden. Nästa år kanske är det år då det dyker upp en värdig utmanare till Leica M 240 som inte kostar skjortan.

Schoolchildren, De Yaqu

Så här på den köpfria dagen vill jag även passa på att ge en eloge till Sony som har gjort två kameror som uppmanar till återanvändning. Lite av tanken med en köpfri dag är att få oss att reflektera över vår konsumtion och vår utarmning av jordens resurser. Även om a7:an är ny så tror jag att den kommer att leda till att fler återanvänder gammal fin optik istället för att köpa nytt och det är något som ligger i linje med tanken bakom en köpfri dag. Här kan du läsa mer om en köpfri dag

Father and sons

Människorna på bilderna är mestadels tibetaner och de bor i små byar högt uppe bland bergen på den tibetanska högplatån. Efter att de har betalt för mat, kläder och husrum finns det inte kvar några pengar att konsumera för. Men trots det levde de relativt lyckligt. Och de hade en stark bygemenskap där alla hjälpte alla.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Postat 2013-11-30 09:52 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

De glömda barnen i Ryssland - Jag vill bo tillsammans med min mamma

Det här är en berättelse om en liten pojke som placerades och växte upp på barnhem i Ryssland när hans mamma blev dömd till fängelse. Pojken älskade sin mamma och drömde om att få återförenas med henne trots att hon under många år hade svikit och försummat honom på grund av sin kriminalitet och sitt missbruk.

Trots att Sergei inte hade hört av sin mamma på flera år och att hon hade försummat honom redan innan hon blev fängslad på grund av sitt missbruk, drömde Sergei om att hans mamma bara skulle dyka upp på barnhemmet och hämta hem honom så att de kunde bo tillsammans igen. Men det var bara en dröm och ju längre tiden gick desto troligare var det att han skulle hamna i ett fosterhem. Det hade till och med gått så långt i planeringen att föreståndaren på barnhemmet hade valt ut en lämplig familj som de tyckte skulle ta hand om Sergei. När den familjen stod i begrepp att besöka honom på barnhemmet blev han varse om det och med tårar som rullade ned för kinderna sa han med bruten stämma:
- Jag vill inte till något fosterhem, jag vill bo med min mamma!
Barnhemsföreståndaren blev berörd av Sergeis tårar och bestämde sig för att skjuta upp fosterhemsplaceringen ytterligare en tid, åtminstone tills dess att Sergeis mamma hade avtjänat sitt straff.

Samtidigt arrangerade samordnaren för projektet “Christmas Angel Tree” i St: Petersburg Vera Roganova projektet på kvinnofängelset IK-2. Projektet går i korthet ut på att personal och volontärer från Christmas Angel Tree förmedlar julklappar och hälsningar mellan fångar och deras barn. Ett av syftena är att hela trasiga familjeband och återupprätta den kontakten som i många fall har gått förlorad när barnens föräldrar dömts till fängelse. Många av fångarna passade på att skicka en julhälsning och en julklapp till sina barn.

Sergei, Elena och Vera

Vera mindes speciellt en ung kvinna vid namn Elena Erofeeva. När hon dömdes till fängelse för stöld placerades hennes son Sergei på ett barnhem i Vyborg (Viborg) nära den finska gränsen. Trots att Elena inte hade träffat sin son på lång tid var hon orolig för honom och hon bad Vera att hon skulle ge honom en julhälsning och en julklapp från henne. När en av våra volontärer besökte barnhemmet och överlämnade julklappen till Elenas son meddelade barnhemsföreståndaren att det fanns en familj som ville adoptera Sergei. Men Sergei hade varit mycket bestämd med att han inte ville bli bortadopterad. Han hade redan en mamma som han ville leva med. När Elena fick höra vad hennes son hade sagt till volontären blev hon mycket rörd. Hon kände att hon hade svikit Sergei genom sin kriminalitet och sitt missbruk. Och hon hade inte funnit till hands för honom när han behövde henne som mest.

Pojkens envishet fick hennes moderskänslor att vakna och sakta men säkert började Elena att förändras till det bättre och hon ställde allt mer in sig på att hon skulle bli en riktig mor för sin son och leva tillsamman med honom när hon hade avtjänat sitt straff i maj i år. Vera och några volontärer från fängelsemissionen fortsatte att träffa Elena regelbundet och de samtalade och bad tillsammans med henne. Att de verkligen brydde sig om Elena och visade henne en kärlek och vänlighet som hon inte upplevt tidigare bar till sist rik frukt och i början av maj strax innan hon blev frigiven valde Elena att själv bli kristen. 
 
Elena och Sergei

När Elena blev frigiven hjälpte några av volontärerna i Christmas Angel Tree henne att få tag på ett arbete och en bostad. Elena gick även med i en församling där hon fick mycket hjälp och stöd av sina trossyskon. Under ett par månader redde hon upp de problem som hon hade med polisen och andra myndigheter. Elena genomgick en radikal förändring under den här korta tiden. Från att bara ha låtit sitt liv kretsa kring sitt eget liv och sina egna problem hamnade hennes fokus istället på sonen. Hon började att regelbundet besöka Sergei på det sommarläger för barnhemsbarn som han var på. Elena lyckade även få Sergeis far som hon inte hade träffat på många år att ta kontakt med sin son och han började också att besöka honom.
 
Elena förväntade inte att någon skulle våga lita på henne. Under alla de åren som hon hade varit slav under sitt missbruk hade hon behandlat sina nära och kära illa. Nu fruktade hon att hennes släktingar, arbetskamrater och grannar skulle förskjuta henne, men det blev helt tvärtom. Alla hennes arbetskamrater, släktingar, grannar och även de övervakarna som hon träffade såg att hon var helt förändrad och de behandlade henne väl och gav henne mycket hjälp och stöd.
I början av augusti i år ringde Elena till Sergei på barnhemmet, hon hade en bra och en dålig nyhet att berätta för sin son. Hon frågade honom vilken han ville höra först. Sergei tänkte efter en stund och sa sedan att han ville höra den dåliga först. Elena sa med lätt darrande stämma: - Den dålig nyheten är att jag aldrig har besökt dig på barnhemmet under alla år som du har varit där, hon var tyst en liten stund och sedan sa hon:
- Vet du vilken den goda nyheten är? 
Sergei svarade:
- Nej det vet jag inte. Berätta för mig.
Elena fortsatte: - Jag ska komma till dig på barnhemmet och hämta hem dig till vårt gemensamma hem. Den 10 augusti i år återförenades Sergei äntligen med sin mamma.


Sergei och Elena

Elena berättade att hon själv inte hade trott att hon skulle kunna få tillbaka vårdanden och kunna ta hem sin son på bara två månader. Att hon kunde göra det är ett mirakel, men å andra sidan är julen en tid för mirakel. Elena är mycket tacksam mot alla dem som engagerade sig i hennes livssituation, och speciellt mot alla i projektet “Christmas Angel Tree”. Tack vare att de levde ut sin tro och gav Elena det som hon behövde mest i sitt liv, kärlek och omtanke, blev hon frälst och både hennes och Sergeis liv blev helt förvandlade.
 
Ett ryskt filmteam från TV-kanalen TBN-Ryssland följde med Elena när hon hämtade Sergei på barnhemmet. Inslaget sändes i rysk TV i mitten av augusti. Christmas Angel Tree har fått tillstånd att använda sig av inslaget i sitt arbete. Och de hoppas att det ska kunna fungera som uppmuntra för andra fångar som är i en liknande situation som Elena.

Om du vill se fler bilder och läsa fler reportage från artikelserien de glömda barnen i Ryssland, kan du göra det här: artikelserien-fran-ryssland-blev-en.html
 

Text: Mikael Good, Foto: Vera Roganova, Fängelsemissionen, Ryssland

Om du vill vara med och stötta Christmas Angel Trees arbete med att återupprätta familjerelationerna mellan ryska fångar och deras barn kan du ge en gåva till projektet via hjälpverksamheten 
Hjärta till Hjärtas 90-konto: 90 08 85-7, märk din gåva med "änglaträdet"

Dela gärna det här inlägget med dina vänner och arbetskamrater. Tack på förhand!
Postat 2013-11-29 10:22 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Fira Thanksgiving med en saftig kebabpizza



I vårt överamerikaniserade land har vi infört en del traditioner och seder som hade mått bäst av att stanna på den andra sidan av Atlanten. Men det finns en amerikansk tradition som jag faktiskt skulle vilja införa i Sverige och det är Thanksgiving.

Thanksgivining är en familjehögtid där man samlas med släkt och vänner för att umgås, äta gott och visa tacksamhet till Gud för de gåvorna som man har fått under året. Huvudingredienserna för thanksgivingmiddagen är kalkon, majs, pumpa och tranbärssås. De ingredienserna har man för att minnas den första tacksägelsfesten som nybyggarna och den inhemska amerikanerna (indianerna) hade i början av 1600-talet.

I Sverige har vi en annan matkultur. Som bekant är det engelska namnet för kalkon, Turkey, vilket även är det engelska ordet för Turkiet. I Turkiet är nationalrätten kebab och den mest populära pizzan i Sverige är kebabpizza. Därför föreslår jag att vi skippar den torra kalkonen och ersätter den med en saftig kebabpizza av familjemodell som vi kan dela med släkt och vänner.

Enligt turkarna har även pizzan sitt ursprung i Turkiet och där kallas den för pide. På spanska betyder pide samtal och ett bra samtal är alltid en bra ingrediens vid en Thanksgivingmiddag.

Den riktiga kebabsåsen uppfanns i Huskvarna och som Huskvarnabo är det min plikt och skyldighet att dela med mig av receptet, så att fler svenskar får uppleva hur riktigt kebabsås ska smaka: Kebabsås med tillbehör

Text och foto: Mikael Good

Postat 2013-11-28 09:55 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Ett bra förhållningssätt till fotografi

Låt mig med en gång fastställa att kamera och förstoringsapparat är ARBETSVERKTYG, verktyg för att göra bilder, alltså MEDEL, inte MÅL." 
"Bild skapas i huvudet på fotografen... Det är ofta en fråga om snabba beslut. Dessa beslut är en logisk följd av upplevda ERFARENHETER, egna KUNSKAPER och INSIKTER." 

Citaten är saxade från Christer Strömholms högtidstal; "Ett bra förhållningssätt". Men de är i allra högsta grad aktuella idag då vi sköljs över av en störtflod av bilder och nästan dagligen matas med nya tekniska landvinningar som ska förenkla vårt fotograferande, men som allt som oftast bara krånglar till det för oss och sätter käppar i hjulen för vår kreativitet.

Läs gärna Sarah Graffman och Rakel Wiener projektarbete "Christer Strömholms betydelse för svenskt fotografi": http://www.stromholm.com/texter/pdf-files/CS-Graffman-Wiener.pdf

Foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Postat 2013-11-25 20:34 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Det lettiska fuskbygget fick katastrofala följder



I skrivande stund har 54 personer dött och ett 30-tal skadats i den fruktansvärda olyckan som inträffade då taket på ett Maxima XX varuhus i Riga i Lettland rasade i torsdags eftermiddag. Olyckan är den värsta sedan Lettland blev fritt från Sovjetunionen 1991.


Även om man ännu inte har börjat utreda olycksorsaken så pekar allt mot det omfattande byggfusket i landet. Den statliga byggkontrollen avskaffades i samband med finanskrisen 2009 och byggkontrollen överläts istället på privata aktörer och på byggnadsfirmorna själva. Det är förödande att avskaffa byggkontrollen i ett land där korruptionen är utbredd och mutor vardagsmat. Tack vare beslutet var det i princip fritt fram för byggfirmorna att strunta i byggnormerna och på så vis kunna pressa priset ytterligare på både ny- och tilläggsbyggnationer, så att de kunde generera ännu större vinster till ägarna.



Den lettiska presidenten Andris Berzins vill att takraset utreds som mord och inte som en olycka. Han vill tillsätta en internationell komission som ska utreda orsaken till olyckan så snart som möjligt. Anledningen till att han snabbt vill ha en internationell komission är att inte de skyldiga och indirekt skyldiga till olyckan ska ges möjlighet att sopa undan spåren, och utse en gemensam syndabock som ska få bära skulden. Hur som helst kan den fruktansvärda olyckan leda till att riktigt besvärande uppgifter för politiker och företagsledare i Lettland kommer upp till ytan från botten av floden Daugava och fram i offentlighetens avslöjande ljus.



Svenska dags- och kvällstidningars rapportering om katastrofen i Riga har varit ytterst skral. Om katastrofen hade inträffat i något av de nordiska länderna, England, Tyskland eller Nederländerna är jag övertygad om att rapporteringen hade varit betydligt bättre. Rapporteringen från statliga SVT och SR har dock varit bra. Men det känns lite märkligt att behöva vända sig till engelska BBC World för att kunna få ta del av riktigt bra rapportering om en katastrof som skett i ett grannland till Sverige.

Avslutningsvis vill jag utlysa en tyst minut för de drabbade, där vi ber en bön eller sänder en tanke till dem som drabbats och deras familjer.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Bilderna i inlägget togs vid mitt senaste besök i Riga i mitten av oktober 2013. 

Postat 2013-11-24 11:26 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 Nästa 
  • Intresse - Reportage / Situation
  • Intresse - Svart-vitt