"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

En teplockerska från Birpala



Jag träffade kvinnan som tillhör adivasi minoriteteten på en julfest på en skola i staden Birpala i Nordöstra Indien i december 2017. Hon hade tidigare jobbat som teplockerska på ett stort teplantage utanför staden. När plantaget lades ned i början av 2017 blev hon av med sitt arbete och hon försörjde sig nu på olika daglönarjobb. På julfesten fick hon ett paket som innehöll en kudde och en värmande filt samt basvaror som skulle räcka en månad.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-01-11 19:39 | Läst 1426 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ge Tian knyter kinesiska knutar

Att gå igenom bilder är ett bra sätt att fräscha upp minnet på. I och med att jag inte har kunnat åka iväg på några reportageresor i år har jag haft lite mer tid att spendera på arkivbilder. När jag nyligen gick igenom mina bilder från Kina hittade jag den här bilden på Ge Tian, och jag stannade upp en stund och mindes vårt möte.

När min fru och jag var på reportageresa i Kina 2004 besökte vi bland annat tonårstjejen Ge Tian som bodde med sin mamma i lägenhet i en stad i den norra delen av landet. Ge Tian hade en funktionsnedsättning som gjorde att hon inte kunde ta sig till skolan varje dag. De dagarna som hon inte kunde ta sig dit fick hon stödundervisning i hemmet. Ge Tian var mycket flitig och hade toppbetyg i alla ämnen. Hon pratade utmärkt engelska, vilket inte var så vanligt i Kina 2004.

När hon mådde tillräckligt bra umgicks hon gärna med sina kompisar. Men den mesta av sin tid spenderade hon i hemmet. Men hon var inte sysslolös, hon hade lärt sig hantverket att knyta kinesiska knutar, som hennes mamma sedan sålde i sin kiosk. Att knyta knutar är en nära nog femtusenårig hantverkstradition i Kina som är djupt rotad i den kinesiska folksjälen. Innan min fru och jag lämnade Ge Tian och hennes mamma fick vi en röd lyckoamulett som hon knutit.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-12-02 12:00 | Läst 2601 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

I väntan på Godox



Portabla studioutrustningar har blivit populära hos fotografer och filmare på språng. I takt med att sådan utrustning blivit billigare har allt fler hobbyfotografer köpt in studioutrustning med förhoppning om att få fota bröllop och ta familjeporträtt, och på så vis tjäna några slantar på sitt fotande.



Tidigare var jag en flitig blixtanvändare, och då det begav sig hade jag kanske köpt in en portabel studioutrustning att ha med mig på reportageresor om priset hade varit lika lågt som idag. Men jag tyckte egentligen inte om att använda blixt, jag gjorde det främst för att jag inte hade något annat alternativ när ljuset tröt. I dag har jag kameror som levererar bilder med bra kvalitet ända upp till 12 800 ASA, jag har även ljusstarka objektiv och kameror med inbyggd stabilisering. Att ta bilder i skumt ljus utan blixt är inte längre något problem och därför får blixten stanna hemma



Mitt behov av en portabel studioutrustning är i princip noll och intet. De flesta fotograferingssituationerna som jag ställts inför har gått att lösa med befintligt ljus och lite uppfinningsrikedom. I mitt tycke blir bilderna mer levande och autentiska i befintligt ljus. Men jag har ställts inför ett par ljussituationer där det skulle varit bra att ha tillgång till en portabel studio. Men en sådan tar plats och det blir mer att släpa på och därför kommer jag troligen inte att köpa in någon sådan utrustning. Min väntan på Godox eller någon annan studioutrustning kommer att bli lång.



När jag var på reportageresa i Ryssland 2011, hade jag en Canon EOS 5D Mark II, samt ett ljusstarkt 35mm och 85mm objektiv. Kameran var användbar upp till 3200 ASA och med hjälp av de ljusstarka objektiven kunde jag ta de flesta bilderna i befintligt ljus, sedan dess har jag knappt använt blixt.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-11-24 15:05 | Läst 2735 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Skådespelaren Sven Wollter har avlidit

I går skördade corona-viruset ännu ett offer då skådespelaren Sven Wollter avled i en ålder av 86 år. Sven föddes i Göteborg 1934 och gick Göteborgs Stadsteaters elevskola i mitten av 1950-talet. Därefter jobbade han på olika teatrar runt om i landet. Innan han fick sitt genombrott i TV i och med rollen som Gusten i filmatisering av August Strindbergs "Hemsöborna" från 1966.

Sven Wollter blev en av Sveriges mest firade skådespelare i och med rollen som den indelte soldaten Rask i TV-serien "Raskens" från 1976, serien byggde på Vilhelm Mobergs roman med samma namn. Som mest hade serien 5 miljoner tittare i ett land som på den tiden hade drygt 8 miljoner invånare!

Politiskt stod Sven långt till vänster, han Var troende kommunist och lierade sig med ickedemokraterna i KPML(r), sedermera Kommunistiska Partiet som hyllar Stalin. Även om Sven tog avstånd från Josef Stalins senare politik, hyllade han dennes första år vid makten.

Men det är främst som en av landets främsta skådespelare som jag kommer att minnas Sven Wollter. Han briljerade i filmer som "Mannen från Mallorca", "Grisfesten", "Sista leken". "En sång för Martin" med flera. Sven var aktiv in i det sista och under hösten genomförde han en handfull föreställningar.

Sina sista år bodde Sven Wollter i Luleå tillsammans med sin hustru Lisa Wede. Han hade fem barn.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-11-11 09:14 | Läst 1661 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Varför fotograferar du och vad vill du berätta?



"Låt mig med en gång fastställa att kamera och förstoringsapparat är ARBETSVERKTYG, verktyg för att göra bilder, alltså MEDEL, inte MÅL." . "Bild skapas i huvudet på fotografen... Det är ofta en fråga om snabba beslut. Dessa beslut är en logisk följd av upplevda ERFARENHETER, egna KUNSKAPER och INSIKTER." 

Det tänkvärda citatet kommer från Christer Strömholm. Men orden är i allra högsta grad aktuella då kameror, objektiv och redigeringsprogram i många fall har skymt sikten för bildskapandet istället för att vara de arbetsverktyg som de är tänkta att vara. Förutom att tekniken kan skymma sikten, för den även med sig att bilderna blir för perfekta, när perfektion blir målet med bildskapandet har den en förmåga att kväva kreativiteten.

Dagligen utsätts jag för en veritabel störtflod av bilder som inte säger mig något eller som kittlar mitt intellekt. Det är allt för sällan som jag stöter på bilder som jag stannar upp inför. Bilderna är tekniskt perfekta, men bortom det första intrycket är ofta platta och intetsägande.

Det är egentligen inte så konstigt att det har blivit så, vi lever i de snabba klickens tid, och då det lätt att falla för frestelsen att göra tekniskt perfekta bilder som får betraktarna att trycka på gilla-knappen. Att många väljer den vägen är inte så konstigt. Gilla-markeringar och positiva kommentarer ökar det sociala välbefinnandet och är beroendeframkallande i och med att hjärnans belöningssystem utsöndrar hormoner som får oss att må bra. Nackdelen är att vi kan bli deprimerade om inte bilderna får så många kommentarer och gilla-markeringar som förväntat.

Jag tror att de flesta av oss (inklusive mig själv) skulle må bra av att ta ett eller ett par steg tillbaka och börja fundera på varför vi fotograferar och vad vi vill berätta med våra bilder. Och precis som Christer Strömholm är inne på börja väva in våra egna erfarenheter, kunskaper och insikter i bilderna, och börja göra de bilderna som vi egentligen vill utan att bry oss om vi får många gilla-markeringar eller inte.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-11-05 12:00 | Läst 2166 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 3 ... 10 Nästa