"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Leitz Tele Elmarit-M 90mm är perfekt för porträtt



Oskar Barnacks grundtanke med Leica var att det skulle vara ett kompakt kamerasystem som man inte skulle dra sig för att ta med sig. Jag har valt att följa hans grundtanke och jobbar bara med små kompakta objektiv till mina Leicor.



Det finns gott om kompakta M-objektiv till Leica att välja på både nya och på begagnatmarknaden. Men samtidigt är efterfrågan på exklusiva ljusstarka objektiv stor. Objektiv som kostar 100 000 kronor eller mer har inga problem att hitta köpare och det är lång väntetid på många av dem. Men för min egen del är de ointressanta. Jag vill inte vara beroende av en EVF-sökare för att kunna se hela bilden. Det är mätsökaren som är själva grejen med Leica M tar man bort eller skymmer den kan jag lika gärna jobba med Sony eller något annat märke.



Ett kompakt objektiv som inte skymmer sikten är Leitz Tele Elmarit-M 90mm f/2.8. De senaste dagarna har jag uteslutande fotograferat med det objektivet. Det är ett lätt och kompakt teleobjektiv som går att hitta för några tusenlappar begagnat. Anledningen är att objektivet tillverkades i Kanada fram till 1987, sedan flyttade produktionen till Tyskland där objektivet tillverkades fram till 1990. De tysktillverkade objektiven är besynnerligt nog dyrare trots att de inte är bättre vare sig optiskt eller mekaniskt! Gillar man att fynda ska man leta efter Leicaobjektiv eller kameror som det står Made in Canada på.



Tidigare har jag haft ett Leica Summicron-M 90mm f/2, men det objektivet skymde mätsökaren och var lite för stort och klumpigt i min smak. Tele Elmarit-M är ett av de minsta 90mm objektiven för Leica M, det väger inte mer än 225 gram och jag kan använda samma motljusskydd som till mitt 35mm. Kvalitetsmässigt står sig objektivet bra både optiskt och mekaniskt. Tele Elmarit-M 90mm är ett ypperligt porträttobjektiv men det funkar även bra för allroundbilder. Att det är litet och smidigt gör att jag inte drar mig för att ta med det i fickan eller i kameraväskan.



Under dagens fotopromenad träffade jag Ismael. Jag lärde känna honom och hans fru Maria för åtta år sedan. Ismael har kommit tillbaka till Sverige för att arbetslösheten åter är stor i Rumänien i sviterna av Coronapandemin. Nu väntar han på att hans svärson ska komma från Rumänien. Med sig i bilen har han material för att fläta korgar. Både Ismael och hans svärson är skickliga hantverkare och mästare på att fläta korgar. Jag passade på att ta ett porträtt på honom och bjöd honom på lunch innan våra vägar skildes åt.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-07-02 18:15 | Läst 2278 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En "spökbild" från 1940-talet



På bilden syns min farfar Oskar Good (t h) och en av hans arbetskamrater på Krokshallstorget i Borås i slutet av 1940-talet. Farfar jobbade som grovarbetare på byggen och på den här bilden har han på sig sina arbetskläder och är förmodligen på väg till den närliggande stationen för att ta tåget till hemmet i Dalsjöfors. Vad arbetskamraten heter vet jag tyvärr inte, om du vet det får du gärna skriva det i kommentarsfältet.

Om du tittar riktigt noga i högerkant av bilden ser du en fot och ett underben från en pojke som tycks lösas upp i tomma intet (jag tror att det är en pojke på grund av de rutiga knästrumporna och antydan till golfbyxor som pojkar brukade ha innan de konfirmerades). En del skulle säkert påstå att fotografen fått med ett spöke eller en ande på bilden. Men förklaringen är enkel och inte fullt så dramatisk. Kameran som användes var en enkel lådkamera, med B och T och några olika bländare att välja på. Det gällde för dem som porträtterades att stå riktigt stilla för att inte bli oskarpa. En pojke sprang förbi precis i exponeringsögonblicket. Kameran hann inte registrera honom och därför syns bara hans fot och underben på bilden.

Text: Mikael Good. Foto: Okänd

Postat 2021-05-24 12:00 | Läst 2468 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Victor från Valakiet

För ett par år sedan fick jag en annorlunda bildförfrågan. Victor som jag lärt känna under en reportageresa till Rumänien hade precis dött efter en tids sjukdom. Genom en bekant kontaktade hans änka mig och frågade om hon kunde få använda porträttet som jag tagit på Victor under begravningen och sedermera sätta det på hans gravsten. Jag kände mig hedrad, bejakade hennes förfrågan, och sände enligt önskemål en färgvariant av bilden till min bekant som lät göra en förstoring åt henne.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-05-21 13:15 | Läst 2382 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En teplockerska från Birpala



Jag träffade kvinnan som tillhör adivasi minoriteteten på en julfest på en skola i staden Birpala i Nordöstra Indien i december 2017. Hon hade tidigare jobbat som teplockerska på ett stort teplantage utanför staden. När plantaget lades ned i början av 2017 blev hon av med sitt arbete och hon försörjde sig nu på olika daglönarjobb. På julfesten fick hon ett paket som innehöll en kudde och en värmande filt samt basvaror som skulle räcka en månad.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-01-11 19:39 | Läst 1928 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ge Tian knyter kinesiska knutar

Att gå igenom bilder är ett bra sätt att fräscha upp minnet på. I och med att jag inte har kunnat åka iväg på några reportageresor i år har jag haft lite mer tid att spendera på arkivbilder. När jag nyligen gick igenom mina bilder från Kina hittade jag den här bilden på Ge Tian, och jag stannade upp en stund och mindes vårt möte.

När min fru och jag var på reportageresa i Kina 2004 besökte vi bland annat tonårstjejen Ge Tian som bodde med sin mamma i lägenhet i en stad i den norra delen av landet. Ge Tian hade en funktionsnedsättning som gjorde att hon inte kunde ta sig till skolan varje dag. De dagarna som hon inte kunde ta sig dit fick hon stödundervisning i hemmet. Ge Tian var mycket flitig och hade toppbetyg i alla ämnen. Hon pratade utmärkt engelska, vilket inte var så vanligt i Kina 2004.

När hon mådde tillräckligt bra umgicks hon gärna med sina kompisar. Men den mesta av sin tid spenderade hon i hemmet. Men hon var inte sysslolös, hon hade lärt sig hantverket att knyta kinesiska knutar, som hennes mamma sedan sålde i sin kiosk. Att knyta knutar är en nära nog femtusenårig hantverkstradition i Kina som är djupt rotad i den kinesiska folksjälen. Innan min fru och jag lämnade Ge Tian och hennes mamma fick vi en röd lyckoamulett som hon knutit.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-12-02 12:00 | Läst 3171 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 11 Nästa