"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Går det att tävla i foto?



Frågan om det går att tävla i konst och musik har stötts och blötts genom historien. En del säger si andra säger så, men aldrig mötas de två.



Personligen har jag svårt för tävlingar i konst såsom; musik, foto, måleri, poesi und so weiter. Konst handlar om en subjektiv upplevelse, och därför är det mycket svårt ja rent ut sagt omöjligt att rent tekniskt avgöra vad som är bra eller dåligt. Konst ställer riktigt höga krav på betraktaren för att han eller hon ska kunna göra en hyfsat korrekt bedömning av verket. Men å andra sidan går det att rent tekniskt att bedöma ett verk utifrån färdiga premisser, men det förfaringssättet stänger även effektivt dörren för den subjektiva upplevelsen.



Inom sportvärlden om man bortser från bedömningssporter är det det alltid den som följt regelboken och som är snabbast över mållinjen som segrar. Inte den som springer snyggast eller mest kreativt eller som springer på ett konstnärligt tilltalande sätt. Målet för en idrottsman är att segra, att bli bäst och få en guldmedalj runt halsen, samt sist och inte minst en rejäl prissumma för sina insatser. Tiden då toppidrottsmän la ned 40 timmar i veckan bara för att det var kul och för att få diplom och pokaler att sätta i prishyllan är sedan länge förbi.



Jag skulle vara tacksam om någon kunde förklara för mig vad drivkraften i att tävla i foto är när du bara får stjärnor, plaketter, pokaler, omnämnande och diplom i pris? Även om jag personligen inte anser att man kan tävla i fotografi har jag full förståelse för dem som ställer upp i tävlingar där det förutom äran även erbjuds rejäla vinster i form av kameror, objektiv och ibland pengar. Men vad är det sin driver dig till att tävla när du inte får något i utbyte?



Det har även hänt att jag själv har skickat in bilder till tävlingar som ger något tillbaka och utdelningen har faktiskt varit ganska så hyfsad genom åren. Men jag skulle aldrig få för mig att lägga ned mycket tid på att skicka in bilder till de många olika stjärn- och diplomtävlingarna i fotografi som finns. Att i bästa fall få med en eller ett par tekniskt perfekta bilder på en utställning eller i en katalog och få några diplom, pokaler eller stjärnor lockar inte mig.




Men å andra sidan är inte foto någon tävling för mig. För mig är syftet att vara med och förändra världen och att skapa möten mellan människor genom mina bilder. Jag tror att många av de fördomarna som vi människor har mot varandra kommer att brytas ned när vi möts och lär känna varandra. Foto är bara ett verktyg bland många andra för mig att skapa dessa möten. Framförallt brinner jag för att dokumentera människor och miljöer i både text och bild. Bilderna i inlägget har jag tagit under reportageresor i Kina, Lettland, Ryssland och Serbien.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-07-09 12:18 | Läst 1788 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Leitz Tele Elmarit-M 90mm är perfekt för porträtt



Oskar Barnacks grundtanke med Leica var att det skulle vara ett kompakt kamerasystem som man inte skulle dra sig för att ta med sig. Jag har valt att följa hans grundtanke och jobbar bara med små kompakta objektiv till mina Leicor.



Det finns gott om kompakta M-objektiv till Leica att välja på både nya och på begagnatmarknaden. Men samtidigt är efterfrågan på exklusiva ljusstarka objektiv stor. Objektiv som kostar 100 000 kronor eller mer har inga problem att hitta köpare och det är lång väntetid på många av dem. Men för min egen del är de ointressanta. Jag vill inte vara beroende av en EVF-sökare för att kunna se hela bilden. Det är mätsökaren som är själva grejen med Leica M tar man bort eller skymmer den kan jag lika gärna jobba med Sony eller något annat märke.



Ett kompakt objektiv som inte skymmer sikten är Leitz Tele Elmarit-M 90mm f/2.8. De senaste dagarna har jag uteslutande fotograferat med det objektivet. Det är ett lätt och kompakt teleobjektiv som går att hitta för några tusenlappar begagnat. Anledningen är att objektivet tillverkades i Kanada fram till 1987, sedan flyttade produktionen till Tyskland där objektivet tillverkades fram till 1990. De tysktillverkade objektiven är besynnerligt nog dyrare trots att de inte är bättre vare sig optiskt eller mekaniskt! Gillar man att fynda ska man leta efter Leicaobjektiv eller kameror som det står Made in Canada på.



Tidigare har jag haft ett Leica Summicron-M 90mm f/2, men det objektivet skymde mätsökaren och var lite för stort och klumpigt i min smak. Tele Elmarit-M är ett av de minsta 90mm objektiven för Leica M, det väger inte mer än 225 gram och jag kan använda samma motljusskydd som till mitt 35mm. Kvalitetsmässigt står sig objektivet bra både optiskt och mekaniskt. Tele Elmarit-M 90mm är ett ypperligt porträttobjektiv men det funkar även bra för allroundbilder. Att det är litet och smidigt gör att jag inte drar mig för att ta med det i fickan eller i kameraväskan.



Under dagens fotopromenad träffade jag Ismael. Jag lärde känna honom och hans fru Maria för åtta år sedan. Ismael har kommit tillbaka till Sverige för att arbetslösheten åter är stor i Rumänien i sviterna av Coronapandemin. Nu väntar han på att hans svärson ska komma från Rumänien. Med sig i bilen har han material för att fläta korgar. Både Ismael och hans svärson är skickliga hantverkare och mästare på att fläta korgar. Jag passade på att ta ett porträtt på honom och bjöd honom på lunch innan våra vägar skildes åt.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-07-02 18:15 | Läst 1774 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En M Leica för alla fotografer



Så snart en ny Leica dyker upp startar debatten om att den är dyr, är en statussymbol, är som gjord för vitrinskåpet und so weiter. Men det finns en Leica som begagnat har gått ned till prisnivåer som gör den högintressant för en större grupp fotografer som föredrar att se världen genom en mätsökare.



Kameran jag tänker på är Leica M (Typ 240) som förmodligen är den mest prisvärda digitala Leican. Anledningen är att Leica med den kameran försökte göra vissa förbättringar. Men den var några millimeter för bred, det klassiska reglaget för att välja utsnitt hade tagits bort och den såg inte riktigt ut som en klassisk M-kamera. Därför fnyste stockkonservativa Leicafotografer åt kameran och den blev snabbt 2010-talets svar på Leica M5. Detta har gjort att begagnade M240 går att hitta för riktigt rimliga pengar.



Jag föredrar att jobba i Oskar Barnacks anda med små lätta objektiv som inte skymmer sikten för mätsökaren. Till bilderna från Göteborg som illustrerar inlägget har jag nästan uteslutande använt ett Leica 35mm. Något annat objektiv behöver jag i princip inte till gatubilder. Men när jag fotar dokumentärt eller reportage jobbar jag gärna med de klassiska brännvidderna 21, 50 och 90mm. Och vid de tillfällena som jag behöver göra exakta kompositioner har jag en EVF-sökare som jag kan montera i tillbehörsskon.



Leicaobjektiv = dyrt tänker de flesta, och det stämmer i många fall, men riktigt bra M-objektiv behöver inte vara dyra. Jag har köpt fyra relativt billiga bättre begagnade objektiv från Zeiss, Voigtländer och Leica som alla håller hög optisk klass och som är onödigt skarpa. För min nyservade M240 och fyra objektiv har jag inte gett mer än vad motsvarande utrustning från Nikon, Canon eller Sony kostar, och som bonus har jag fått en mindre, smidigare och för mig mer lättarbetad kamerautrustning än vad någon av de nämnda tillverkarna har att erbjuda.



En annan viktig faktor för mig är att de som gör kameror och objektiv får en lön som de kan leva på. Därför drar jag mig för att köpa produkter som är tillverkade i låglöneländer. Arbetarna i Zeiss, Voigtländer (Cosina) och Leicas fabriker har både bra arbetsförhållanden och skälig lön.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-07-01 14:54 | Läst 1659 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Betalningen för nyhetsbilder är oftast usel



Det händer att jag tar bilder som har starkt nyhetsvärde. Bilder som i vissa fall skulle kunna hamna på löpet. Men om jag ska sälja bilder vill jag ha skäligt betalt. Att få ett par biobiljetter eller någon hundring räcker inte för mig.

Enligt mitt sätt att se det är arbetaren alltid värd sin lön. Jag har som krav att få betalt enligt BLF via Frilans finans, eller att pengarna går till välgörande ändamål om det ska bli någon deal. Förra veckan tog jag bilder på ett supporterbråk mellan två rivaliserande grupper av fotbollssupportrar. Det fanns intresse av att köpa bilderna från bråket, men i och med att ingen var beredd på ge mig skäligt betalt förblir bilderna som jag tog opublicerade, och nyhetsvärdet har nu gått förbi.

Även om jag har råd att tacka nej, är jag medveten om att många fotografer kämpar i ekonomisk motvind och tyvärr inte har råd att tacka nej till en bildförsäljning. Men det vore ändå önskvärt om fler kunde sätta ned foten och ryta till mot den många gånger urusla betalningen för nyhetsbilder.

Jag har valt att inte publicera några bilder från supporterbråket. Bilden i dagens inlägg föreställer poliser i Stockholm som är på jakt efter en misstänkt förövare mitt i Stockholm. Det är ett skarpt läge och de är beredda att snabbt dra sina vapen i fall så skulle krävas.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-06-25 12:52 | Läst 1602 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Leica M8 – 15 åringen som fortfarande levererar



Jag föredrar att fotografera i svartvitt och vill ha en enkel digital kamera med svartvit sensor som inte kostar för mycket. Det finns en kamera som i stort fyller alla mina önskmål, det är Leica M Monochrom och den kostar runt 30 000 kronor begagnad. Problemet är att jag inte vill lägga så mycket pengar på en kamera oavsett hur bra den än är.





Efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att Leica M8 också uppfyller i stort sett alla mina krav och dess smått antika CCD-sensor från Kodak gör den utmärkt för svartvitt. Jag har kört med M8 tidigare och jag vet att den är riktigt, riktigt bra på svartvitt. När en bättre begagnad M8:a dök upp på en nätauktion bestämde jag mig för att försöka ropa hem den, till min glädje vann jag auktionen och fick kameran ett par tusenlappar billigare än förväntat. 





Rent tekniskt är Leica M8 långsam, den har en usel display, en cropfaktor som förlänger brännvidden med 1.3 vilket inte är så kul om man vill köra med vidvinklar, färgbilderna blir inte så bra och man får vara beredd att jobba en del för att få fason på dem om man tänkt jobba i färg. Å andra sidan är M8:an välbyggd och den har en kopplad mätsökare vilket jag föredrar, och slår man om bilderna till svartvitt kan de bli snudd på magiska om man är medveten om sensorns för och nackdelar.




Jag har bara haft kameran i ett dygn men har redan hunnit med att motionera den flitigt. Bilderna i inlägget är tagna med några timmars mellanrum och jag har använt mig av objektiv av högsta klass från Zeiss, Leica och Voigtländer. De har framkallats i ACR på auto och jag har kört ett macro enligt principen "less is more" i Silver Efex Pro 2. Bland befintliga kameror är det bara M Monochrom CCD som i mitt tycke levererar snyggare svartvitt. De nyare monokrom Leicorna med CMOS-sensor är också bra men den här nivån når de inte upp till.





Om man kan leva med nackdelarna och njuta av fördelarna är Leica M8 trots sin aktningsvärda ålder fortfarande en fullt användbar digitalkamera som har mycket kvar att ge. Det skulle inte förvåna mig om efterfrågan blir stor på M8:or inom en nära framtid. Leica M9 har också en liknande CCD från Kodak men av någon anledning blir svartvitt inte lika snyggt med den kameran.




Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-06-02 12:00 | Läst 2608 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera
1 2 3 ... 55 Nästa