"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Fantastiska dokumentärbilder från ett okänt Ryssland



På Instagram svämmas flödet över av selfies i alla dess former, soluppgångar, överredigerade naturbilder, söta barn och djur, glada brudpar, lättklädda kvinnor eller andra snedvridna könsideal. Men det finns tyvärr få bilder som ger mig mersmak och som jag vill återvända till.



De flesta bilderna är tagna för att ge en snabb input, få många likes och kommentarer för att sedan falla i glömska. Några av bilderna skulle lätt kunna vinna medaljer och pokaler eller en och annan PMS-stjärna i olika fototävlingar! Nu finns det för ordningens skull många som gillar den typen av bilder. Men det är allt för sällan som jag hittar bilder på människor som berör mig, som lever kvar i mitt minne och skapar en längtan i mig, en längtan att få vara med i det som händer.



En av de få ljuspunkterna på Instagram är Aleksey Myakishev och hans fantastiska dokumentärbilder från ett för många okänt Ryssland. När jag ser hans bilder önskar jag att jag själv kunde åka och dokumentera och umgås med människorna i de avlägsna ryska byarna som han dokumenterar med sådan finess och skärpa att det känns som om man själv var med. I den del byar är inte ens el indragen och därför jobbar Aleksey oftast med en analog Leica M och ett objektiv.



Aleksey har inte bara varit i Ryssland och fotograferat, han har rest runt i andra länder och har precis samma dokumentära fingertoppskänsla var han än befinner sig. Id den följande länken kan du ta del av en hel del av Aleksey Myakishevs bilder: https://myakishev.viewbook.com/?fbclid=IwAR003muetbplt7_gA_xHCizkhQr1VI4K4DPIYgVNxxTuvluzFZb4w6YC4fc



Bilderna i inlägget tog jag i bamban på en internatskola i den ryska staden Luga. Det bjöds på en välsmakande köttsoppa, ryskt bröd och te.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-02-21 08:12 | Läst 936 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Mitt i folkvimlet på Sveriges äldsta stadsfestival – bildreportage



Trollhättan har arrangerat Fallens Dagar sedan 1959, vilket gör den till den äldsta stadsfestivalen i landet. Besökare lockas till staden med roliga aktiviteter, musik, gatuteater, torghandel med mera. Men staden har ytterligare ett ess i leken – ett mäktigt vattenfall.






Fallens dagar inleds den tredje fredagen i juli sedan 1959. Men 2020 bröts den 61-åriga sviten och Fallens Dagar ställdes in på grund av corona-pandemin. Årets festival ser än så länge ut att gå av stapeln den 16-18 juli. Men i dessa tider kan man tyvärr inte vara riktigt säker. Folkhälsomyndigheten kan komma med nya riktlinjer som omöjliggör sommarens stadsfestivaler om det föreligger risk för ökad smittspridning.



När jag besökte Fallens dagar 2018 passade jag på att dokumentera människor och miljöer i staden. Jag rörde mig mest vid Drottningtorget och Kungsgatan i de centrala delarna av staden där det var mest folk. Dokumentärbilderna från Trollhättan är inte lika "tajta" som mina bilder från andra länder. I Sverige har vi en större bekvämlighetszon, och av respekt till människorna som jag möter håller jag mig utanför den zonen när jag fotar.





Under Fallens Dagar rör sig uppemot 100 000 personer i staden och det är nästan en dubblering av antalet människor som bor i kommunen. Kanske var det just därför som det var såpass många poliser och vakter ute på gatorna. Det fanns till och med ridande poliser som var redo att gripa in om det skulle bli stökigt eller om något annat skulle hända. Såvitt jag vet behövde de inte gripa in. Folk var glada och lyckliga över en mycket lyckad stadsfestival och över det fantastiska vädret. 




Inga bilder i inlägget är tagna med kameran på magen, enligt mig ska man titta i sökaren när man fotograferar. Jag tycker att man måste vara öppen och ärlig med vad man gör när man fotar på gatan och vara beredd att snacka med folk. Är man inte beredd på det utan försöker gömma sig bakom kameran tycker jag att man ska hålla på med något annat! Jag brukar själv ställa upp på selfies när folk ber mig om det, men avskyr samtidigt att bli smygfotograferad, och särskilt av någon som fotar fegt från höften!






Enligt gatufotofundamentalisterna ska man inte använda teleobjektiv. Personligen bryr jag mig inte så mycket, jag är dokumentärfotograf och integrerar lika bra med ett vidvinkel som med ett teleobjektiv. Förutom vidvinkel hade jag med ett 18-135mm objektiv, som jag använde i teleläget vid ett par tillfällen. Om jag är tillräckligt nära händelsen föredrar jag att använda vidvinkel, det blir en speciell närvarokänsla som ofta uteblir vid telefoto.




Fördelen med ele är att det är lättare att plocka detaljer, och detaljer behövs för bildberättelsen. De senaste åren har jag jobbat mer och mer med zoomobjektiv med brännvidden 28-200mm. Det täcker in i stort sett alla brännvidderna som jag använder och jag behöver inte byta objektiv och riskera att missa en bild. Min senaste superzoom har bländare 2.8 i vidvinkelläget, vilket gör det användbart även i lite skummare miljöer.





Apropå Trollhättan så kommer tecknaren, författaren och Jazzmusikern Jan Lööf från staden. Som pojke var jag fascinerad av hans böcker om Felix och mannen med det röda äpplet. Janne har en unik stil och hans teckningar innehåller ofta många detaljer att upptäcka. Även om det är svårt försöker jag jobba så när jag dokumenterar människor, jag vill att det ska finnas mycket att hitta och upptäcka i bilderna för den som stannar upp en stund inför dem.




Det spelar egentligen inte så stor roll med vilken kamera som man jobbar. För min del är det viktigt att kameran har en bra sökare och inte ställer sig emellan mig och motivet med en massa förvirrande knappar och reglage. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2, ett 18-135mm, samt en X-Pro2 med ett 23mm.











Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-02-08 12:00 | Läst 1189 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Stressa inte – låt bilderna mogna färdigt



I dagens samhälle är det bråttom med allt, mobilbilder ska upp på sociala medier direkt. Levererar man bilder till tidningar vill de helst ha dem igår. Som motvikt mot bildstressen kan det vara bra att låta bilderna ligga till sig och få mogna färdigt.



När jag började sälja bilder i mitten av 1990-talet hade jag ofta en leveranstid på en vecka för en framkallad och digitaliserad bild. Om det var snabba ryck kunde jag fixa fram bilder på ett par timmar. Idag ska helst bilden levereras redan innan den är tagen och det kan vara tufft att hinna med orimliga deadlines. När jag fotar privat låter jag ofta bilderna ligga och mogna ett par månader eller till och med ett par år, för att sedan gå igenom dem och framkalla dem när de mognat färdigt.



För ett par dagar sedan letade jag efter en bild som jag hade tagit i juli 2018 till en artikel. När jag letade efter bilden, hittade jag fler konsert- och festivalbilder från Fallens dagar i Trollhättan som fått ligga och mogna på backuphårddisken. När jag var klar med bilden till artikeln började jag att gå igenom och sortera upp bilderna från Fallens dagar.



Konsertbilderna på The Sounds framkallade jag i helgen, och jag delade med mig av dem i bloggen i måndags. Festivalbilderna från Trollhättan håller jag fortfarande på att bearbeta. Tanken är att jag ska lägga upp ett mastigt bildreportage från Fallens Dagar 2018 framöver, men redan idag bjuder jag på ett par smakprov. Bilderna i inlägget har jag tagit med en Fujifilm X-T2, ett Fuji 18-135mm, samt en X-Pro2 med Fuji 23mm.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-02-03 15:00 | Läst 835 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Snösmockan slog till mot Södra Vätterbygden – bildreportage



Stora delar av landet har varit lamslaget av snö de senaste veckorna men Södra Vätterbygden har hitintills varit relativt förskonat från snö och oväder. Men i onsdags slog vädret om, det blev kallare och det började snöa ganska så rejält. 







När det är snöar ymnigt kan man inte riktigt räkna med att snöröjarna ska hinna med att röja alla gator och trottoarer på en och samma gång, men det är viktigt att de håller efter och prioriterar de större vägarna så att trafiken kan flyta på. Från mitt kontor har jag kunnat se snöröjarnas febrila aktivitet på E4:an under dagen, och jag har sett hur angränsande parkeringsplatser, vägar och trottoarer röjts från snö. Snöröjarna jobbade på bra och när jag gick hem från jobbet i eftermiddags var i stort sett alla vägar, trottoarer och promenadstråk röjda. Men de hade tyvärr missat att sanda, och därför fick jag ta till avancerade balanskonster för att inte ramla vid ett par tillfällen. 







De flesta bilderna i artikeln har jag tagit under min promenad till och från jobbet, och några har jag tagit från fönstret på mitt kontor. Jag har använt mig av en Sony A9 och ett Tamron 28-200mm. Ju mer jag använder Tamronet desto mer förtjust blir jag i det. Trots att det var billigt är det välbyggt och har en bildkvalitet som duger gott och väl för professionell användning.












Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-01-28 19:24 | Läst 1207 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Leica M9 Swedish Reporter Edition

Genom åren har de flesta kameratillverkare tillverkat special- och lyxversioner av sina kameror med hopp om att de ska ge dem extra publicitet och lite extra klirr i kassan. Ibland har deras ambitiösa planer varit på gränsen till löjeväckande, och köparnas förhoppningar om att kamerorna skulle vara en bra investering har i många fall grusats.






Det är egentligen bara Leica som har lyckat med att både sälja slut på sina specialdesignade kameror och få igång debatt om dem på olika fotoforum, och på så vis få gratisreklam för miljoner. Förutom detta har många av deras special- och lyxkameror ökat i värde på sikt. Man kan tycka vad man vill om denna strategin, men den ger Leica Camera AG pengar som de investerar i nya kameramodeller och objektiv. På sätt och vis handlar det om företagets överlevnad. I och med att jag gärna jobbar med digitala mätsökarkameror är jag tacksam om företaget lever kvar. Jag har dock inte råd att köpa dem nya, men det går att göra en del fynd på begagnatmarknaden om man har lite tålamod och kan vänta in rätt läge.


Kameran på bilden köpte jag när rätt läge infann sig för två år sedan. Det är en så kallad "Swedish Reporter Edition" som endast finns i ett exemplar. Kameran är en stålgrå Leica M9, med svart logga, kameraläder av svart konstgjort ödleskinn, samt rem i italienskt läder från Luigi Crescenzi. På kameran sitter ett välanvänt men fullt fungerande Leica Summicron-M 35mm f/2 ASPH (Black-Chrome Edition). Förutom att det är en snygg kamera att titta på är den trevlig att arbeta med och bildresultatet blir riktigt bra så länge man håller sig under 1250 ASA.







Det går fortfarande utmärkt att arbeta med en elva år gammal kamera och rätt använd går det att få riktigt bra tryck på färgerna utan att behöva dra något i spakarna i efterhand. Det är inte för inte som Leica M9 kallas för ”Kodachrome” Leica. Det finns säkerligen en och annan som skulle vilja köpa min M9:a för att ställa den i vitrinskåpet. Men i mitt tycke ska en kamera användas och inte samla damm. Därför tog jag med den ut på en vandring runt Huskvarna och passade på att dokumentera lite av det som dök upp framför min kamera. Jag passade även på att ta några genrebilder som är bra att ha som illustrationer för olika artiklar.




Bilderna i inlägget är tagna med en Leica M9, Summicron-M 35mm f/2 ASPH och 75mm f/1.25 ASPH. De är tagna enligt Dogma 07 principen med minimal justering av färg och kontrast.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-01-23 16:06 | Läst 1475 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 51 Nästa