"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

XT – När livemusiken kom tillbaka till Moholm



Coronapandemin gjorde att stora delar av samhället fick ställa om. Innan pandemin var det vanligt med livemusik men i och med smittrisken blev det inte längre möjligt att gå på konsert. I juli luckrades äntligen restriktionerna upp vilket gjort att spelsugna band har kunnat möta sin publik igen. Ett av de banden är hårdrocksbandet XT som bjöd in till konsert i Moholm i helgen.




När en vän frågade mig om jag ville följa med och se hårdrocksbandet XT:s spelning i parken utanför Salemförsamlingen i Moholm tackade jag snabbt ja, vi fyllde en bil och gav oss upp genom landet. Jag hängde med för att få se ett bra liveband och även för möjligheten att få fota en konsert. Innan pandemin fotade jag ett 50-tal konserter per år. Förra året var jag bara på en konsert och hittills i år har det varit ganska så sparsmakat med konserter på grund av pandemin. Men i juli ändrades reglerna och upp till 600 personer får nu samlas på utomhusarrangemang utan sittplatser, och 3000 personer sittande publik får samlas om det finns stolar med minst 1 meters avstånd.




I parken utanför Salemförsamlingen hade funktionärer ställt upp ett antal stolar och tänt en brasa där man kunde värma sig. Trots hård konkurrens från det lokala division 6 laget Moholms SK som spelade derby mot Tidans IF på den närliggande Mogårdsvallen, och en väderprognos från SMHI som lovade ösregn, samlades ett 100-tal personer i parken. Några hade precis som mina vänner och jag rest långväga för att få se bandet, ett par hade rest ända från Varberg, vilket är en sträcka på 450 km tur och retur! I publiken syntes även en del kända ansikten från band som var stora i hårdrockssvängen när det begav sig på 80- och 90-talet. Det var egentligen inte så märkligt med tanke på att medlemmarna i XT tidigare har spelat i band såsom Leviticus, Jerusalem, Veni Domine, Motherlode, Saviour Machine med flera.




Tillsammans har bandmedlemmarna mängder av rutin. Men framförallt spelar de för att de tycker att det är kul och för att få möta sin publik. I Moholm var de rejält spelsugna efter det ofrivilliga coronauppehållet och bjöd publiken på en riktigt bra konsert kryddad med många låtar ur deras breda repertoar. Det märktes att grabbarna i XT hade kul på scenen. Björn Stigsson, riffade blytungt och bjöd på klassiska gitarrsolon, Danne Tibell vävde sköna ljudmattor på sin keyboard och bjöd på ett solo som tog andan ur publiken, Peter Carlsohn bjöd på härliga rullande basgångar, Thomas Weinesjö trummade kraftfullt och taktfast och Sonny Larsson bjöd på förstklassig sång. Trots att bandets medelålder är hög spelar de fortfarande skjortan av många yngre band.




Sångaren Sonny Larsson försökte vid ett flertal tillfällen få igång publiken. Men det kan vara lite svårt att få fart på svenskar som passerat både 40 och 50 år. Förmodligen var det bättre fart på dem för 20–30 år sedan men nu var de lite försiktigare. De flesta stod eller satt på sin plats, njöt av musiken och diggade lite försiktigt, eller passade på att filma konserten med sina mobiltelefoner. Men på eftersnacket efter konserten var alla jag pratade med lyriska över vad de fått uppleva.




När ett band bjuder på sig själva brukar jag få feeling och det gör att bilderna blir bättre och tätare. Precis det hände i Moholm, och trots att jag precis som bandet först var lite ringrostig och trevande efter två års bortavaro från konsertscenen kickade snabbt rutinen och känslan in, och sedan gick det av bara farten. Tyvärr blev det ganska så mörkt varför brusnivån steg under konsertens gång. Men å andra sidan är bruset mindre störande än kornet från Tri-X pressad till 1600 ASA eller T-Max 3200 som jag brukade använda på den analoga tiden.


Till bilderna på XT har jag använt två kameror, en med småbilsformat och en med Aps-C format. När jag fotar konserter föredrar jag att jobba med kameror som har snabb autofokus och framförallt effektiv ögonfokusering, det senare är guld värt för en rockfotograf. I början av konserten var det skymningsljus och då hade jag god användning av mitt telezoom, men i takt med att mörkret sänkte sig gick jag helt över till ljusstarkare objektiv. Så här i efterhand hade jag nog låtit telezoomen legat kvar hemma och kompletterat 24:an och 135:an med ett kort ljusstarkt tele och kanske en 35mm.




Hur gick det då i derbyt mellan Moholms SK och Tidans IF? Moholms SK vann med övertygande 5–0 och avancerade till en fjärdeplats i tabellen. Kanske gav den tunga musiken från den närliggande parken dem lite extra vind i seglet som de behövde i det heta derbyt. Det av SMHI utlovade ösregnet lyste också med sin frånvaro, och det kom bara några spridda droppar under konsertens gång. Men i närliggande byar och samhällen hade himlens portar öppnats och dränkt dem i ett ymnigt skyfall. Om du undrar hur XT låter kan du lyssna på deras låtar här.












Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-08-30 12:00 | Läst 1843 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Zorro – En maskerad hämnare



Romanfiguren Zorro känner de allra flesta till. Med sin värja och sin piska var han en folkets hämnare som kämpade mot den tyranniska guvernören i Kalifornien på den tiden staten tillhörde Mexico.


1919 skrev Johnston McCulley boken The Curse of Capistrano där rikemanssonen Don Diego de la Vega klädde ut sig till Zorro och kämpade för rättvisa. Det har gjorts många filmatiseringar av Zorro. Den första från 1920 var en stumfilm med Douglas Fairbanks i huvudrollen, filmen blev en storsuccé och sedan dess har Zorro behållt sin plats i rampljuset genom filmer, romaner, tecknade serier och olika TV-serier. Zorro blev också en föregångare till de superhjältar som dök upp i seriernas och filmernas värld på 1930-talet.

Även i Sverige har Zorro sin givna plats. På somrarna sätter han på sig sin mask och sin cape, plockar upp sin värja och sin piska och kämpar mot guvernörens tyranni i Old Mexico på High Chaparral mitt i de småländska skogarna. Det är förövrigt där som jag tog bilden för ett par år sedan.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-08-26 10:08 | Läst 1367 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Att gå in med dobbarna före



Nummer 5 i Jönköpings Södra IF gav sig in i den täta duellen med dobbarna före. Olyckligtvis för honom hade nummer 11 i Östers IF redan fått undan bollen och innan han träffade honom med full kraft hann han även stoppa bollen med armen. Domaren hade full koll på situationen. I och med att den utspelade sig i straffområdet fick nummer 5 rött kort och domaren blåste för straff. I den följande straffsituationen kastade sig J-Södras målvakt åt rätt håll och räddade straffen. Efter ett tätt och hårt smålandsderby vann J-Södra till sist matchen med 2-1.

Med tanke på att Jönköpings Södra IF och Öster IF från Växjö har Jönköpingsföretaget Atteviks som sponsor kan man även fundera på vilket av lagen som de egentligen håller på?

Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-08-20 09:16 | Läst 1469 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Jag känner mig förföljd

Det här med gatufoto (streetphoto) är ett känsligt ämne. I mitt förra inlägg rev jag upp en del damm när jag skrev att smygfoto är lika med trams. Att jag tycker så beror på att jag genom åren har utvecklat en kraftig allergi mot allt vad paparazzi och liknande fotografering heter.



Personligen har jag inga problem av att folk fotograferar mig. Faktum är att det händer lite då och då, till viss del beror det på att en av skådespelarna i HBO-serien Vikings liknar mig. Men jag har svårt för dem som smygfotograferar människor. I en del fall är deras avsikt att försöka förlöjliga människorna framför kameran genom att fånga dem i roliga eller mer eller mindre pinsamma situationer. En bekant som ställde ut en smygfotad bild på en dam som rökte fick en rejäl utskällning när hon dök upp in persona på hans utställning. Även om han hade rätten på sin sida slutade det med att han tog ned bilden.

Mina absoluta favoritfotografer var (och är) öppna och ärliga med vad de gjorde och de levde och andades tillsammans med dem de dokumenterade. Och det syns i deras bilder och ger dem en extra dimension av närvaro. Jag tror att det finns en nyckel i det här till bättre och tätare bilder som andas liv. Jag säger inte att jag fått tag på den, för det anser jag själv att jag inte riktigt har. Men om man får tag på den nyckeln kan man komma till en helt annan nivå i sitt bildskapande.

Ett annat ämne som kan vara känsligt vad gäller gatufoto är objektivvalet. Tidigare hörde jag till de konservativas skala som ansåg att man bara får fota med vidvinkel och allra helst ett 35mm objektiv. Som tur är har jag kommit ur detta fyrkantiga tänkande, och idag kan jag tänka mig att fota i gatumiljö med ett teleobjektiv eller en zoom. Det viktiga för mig är att vara öppen och ärlig med mitt fotograferande, och det fungerar lika bra med tele och vidvinkel.



Hur var det nu med känslan av att någon förföljer mig? Rubben till artikeln handlar inte om mig utan anspelar på dragarbilden och den är tänkt att fungera som en pratbubbla till mannen i centrum av bilden. Alla bilderna i inlägget är förövrigt tagna i Huskvarna och jag använde mig av ett ljusstarkt 75mm med M-fattning som jag körde på en Sonykamera tillsammans med en Techart PRO LM-EA7 adapter. Jag har för mig att jag testade att köra på fullt spjäll det vill säga bländare 1.25 på bilden här nedan.




Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-08-17 15:00 | Läst 1768 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Kan du gatufota i en småstad kan du göra det överallt



Den värsta hypen må ha lagt sig men gatufoto eller streetfoto som det också kallas är fortfarande stort bland fotografer. De flesta gatufotograferna har valt att röra sig i större städer, där det är lätt att hitta motiv och smälta in i miljön och folkvimlet.



Det händer att jag möter gatufotografer på mina vandringar. En del har valt att köra analogt och andra digitalt, en del kör med fasta objektiv och andra med zoom. Vad som är rätt eller fel är upp till fotografen själv. För min egen del är det viktigt att bilderna blir bra och täta, och att de inte har tagits i smyg med kameran på magen. Som jag sagt i tidigare artiklar tycker jag att det är viktigt att de som blir avbildade ser vad jag håller på med, för att ge dem chansen att opponera sig och därför jobbar jag med kameran mot ögat.



En del kanske kallar mina bilder för gatufoto och det får de gärna göra, men själv kallar jag dem för dokumentärbilder och tidsdokument. I grund och botten är jag en dokumentärfotograf som nyfiket antecknar det jag ser och upplever med min kamera oavsett vilket motiv eller situation som jag ställs inför. Målet är att bilderna efter gallring ska kunna visas upp på något sätt.



Tidigare har jag fotat mycket gatufoto. Då har jag ofta rört mig i storstäder där det är lätt att få till täta och händelserika bilder. Men så snart som jag har försökt fotografera i mindre städer har det blivit allt svårare att komma nära och få till den typen av bilder som jag vill ha. Men jag har ändå beslutat mig för att klara utmaningen! Jag tror att om man kan gatufota i en småstad eller i ett samhälle så kan man göra det överallt. De senaste åren har jag rört mig i mindre städer i Bulgarien, Serbien, Indien och i Sverige och försökt fånga folkvimlet med min kamera.



Utan att slå mig för bröstet tycker jag att jag har lyckats med mitt värv, och trots svårigheterna har jag lyckats ta en del täta bilder på gatan i städer och samhällen i de ovan räknade länderna. Jag räds inte heller att stanna till och ta en pratstund med människor och umgås fram gatuporträtt. Att försöka vara som en fluga på väggen är rent trams i mina ögon. Jag tror att bra bilder växer fram i mötet mellan människor och kulturer och då kan man inte smyga omkring som en strykrädd hund i gränderna.



Bilderna i inlägget togs i Huskvarna den 1 augusti 2021 och i de serbiska städerna Vranska Banja, Vranje och Surdulica i oktober 1999.




Text och foto: Mikael Good 


Postat 2021-08-04 12:30 | Läst 2220 ggr. | Permalink | Kommentarer (19) | Kommentera
1 2 Nästa