"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

The Nuremberg Defense – I Was Just Following Orders



During the World War II many German soldiers, officers and health care personel made horrible crimes against the humanity. When prosecuted after the war many of them claimed that they was just following orders and tried to move the blame for their crimes to the leaders who issued the orders.


The Nuremberg trials were a series of military tribunals held after World War II. In which the political, military, judicial, and economic leadership of Nazi Germany was convicted for their crimes against humanity during the war. Lawful superior orders often known as The Nuremberg defense is a plea in a court of law that a person, whether a member of the army or a civilian, not to be held guilty for actions which were ordered by a superior officer or a public official. The Nuremberg defense was not accepted by the judges at the Nuremberg trials who judged that every individual are responsible for their own actions against other human beings despite the laws of the nation or which orders that are given. The trials marked a turning point between classical and contemporary international law. And in their judgement the judges in Nuremberg affirmed the principle of the freedom of conscience. 


Women and children are forcibly taken out of a shelter in the Warsaw ghetto by Waffen-SS soldiers. The SS man on the right with a submachine gun is Josef Blösche who personally killed hundreds of Jews and sent many more to their death in concentration camps during the war. For his crimes against humanity Blösche was convicted and sentenced to death. He was executed in Leipzig in DDR on 29 July 1969. Photo: Propaganda Kompanie nr 689/CC


Captured Jews in the Warsaw Ghetto are taken away by Waffen-SS men. At the forefront are Yehudit Neyer, her mother-in-law, her daughter and her father Avraham Neyer. When accused the surviving soldiers and officers stated that they should not be held responsible for their actions against humanity because they was just following direct orders from their superior officers. Photo: Unkown/CC


Jewish people are forced on a train in the Warsaw ghetto by german soldiers and Jewish ghetto police. The destination of the train was Treblinka holocaust camp. When accused many of the surviving soldiers and officers stated that they should not be held responsible for their actions against humanity because they was just following direct orders from their superior officers. Photo: Unkown/CC



According to the European Convention of Human Rights shall every citizen in the Europe have the right to freedom of thought, conscience and religion. Every soldier, policeman and health care personal in Europe has the right to disobey direct orders that are considered to them to be crimes against the humanity. The freedom of conscience is the freedom of an individual to hold or consider a fact, viewpoint, or thought, independent of the viewpoint of the majority. One thing that differs democracies from dictatorships is that democracies allows its citizens to have freedom of conscience in such circumstances as mentioned above. 



The Warsaw Ghetto was created by the Nazis in October 1940 for the detention of Jews in Warsaw and its surroundings. At most, about half a million Jews lived within the walls of the ghetto. During the three years that the ghetto existed, tens of thousands of people died of starvation and disease and about 350,000 were deported to concentration camps where they were executed by the Nazis and their collaborators.



In 1943, the Jewish resistance movement in the Ghetto had enough and started to attack the Germans. They fought bravely against the superior Germans and the uprising lasted for a month. In order to smoke out the resistance the German soldiers set fire to a large number of buildings and finally the synagogue. The ghetto was turned into ashes and ruin. The surviving Jews were either killed on the spot or sent to concentration camps. Only a handful of them managed to escape the Ghetto. The Warsaw ghetto was disbanded in may 1943. The photos in this article has been taken in the Warsaw Ghetto or at the location where it once stood.



Text: Mikael Good. Photo: Mikael Good (where nothing else is stated).

Postat 2021-02-18 12:01 | Läst 1187 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Jag säger inte hejdå Fuji jag säger på återseende



Det finns kameror som känns som om de är som gjorda för dokumentärfotografer. De har funktioner och en uppbyggnad som gör dem lätta att arbeta med och som får användaren att känna sig hemma med dem.





En kameratillverkare som tillverkar sådana kameror är Fuji. Genom åren har de gjort en hel del kameror som har fallit dokumentär- och reportagefotografer i smaken. Men de har tyvärr haft svårare att nå ut till sport- och actionfotografer, då de inte är lika allround som Sony, Canon och Nikon.



Jag har använt Fujikameror på reportageresor runt om i världen. Fördelen gentemot andra kameror är att de är förhållandevis billiga begagnat och att märket inte är så eftertraktat av dem som har svårt att skilja på mitt och ditt. Samtidigt som handhavandet och bildkvaliteten är riktigt bra. I mitt arkiv har jag mängder av bilder som jag tagit med Fuji, och jag har illustrerat det här inlägget med några av dem. De flesta av dem har tidigare publicerats i olika medier, och några av dem kommer att vara med i min kommande bok.





Jag trivdes med Fuji men till sist blev det ohållbart för mig att har tre olika kamerasystem. Fuji har många riktigt bra kameror men de har tyvärr ingen som är lika allround som min Sony A9, eller A7R II vad gäller upplösning och Leicorna vill jag inte göra mig av med, därför bestämde jag mig för att sälja mina Fujikameror och objektiv. Även om jag själv har valt att göra mig av med min Fujikameror vill jag ändå rekommendera dem till dig som gärna fotar street-, dokumentär och reportagefoto. Det är inte hel omöjligt att det blir ett återssende för mig med Fuji i framtiden. En kamera i 100-serien med inbygd stabilisator och bra egenskaper på höga ASA skulle säkerligen locka mig tillbaka igen.





Jag föredrar att jobba med småbildsformat med det finns en del tillfället då jag vill ha en APS-C. Sonys APS-C kameror är för små och plottriga i min smak. De är fyllda till bristningsgränsen med funktioner men funktionaliteten har tyvärr fått stå tillbaka för designen. Personligen skulle jag vilja ha en Sony med rejäla rattar a la Fuji XT-4 eller XH-1 fast batterikapaciteten och ögonfokusen får gärna vara bättre.





Bilderna i inlägget är tagna i Bulgarien, Indien, Rumänien, Serbien och Sverige mellan 2014 och 2019. Med Fujifilm X100s, XT-1, XT-2 och XH-1.



Text och foto: Mikael Good


Postat 2021-01-24 12:25 | Läst 1239 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

En bengalisk tiger som fötts i frihet



Under några år i min ungdom närde jag en dröm om att bli naturfotograf. Mest drömde jag om att ta spektakulära bilder på djur i sitt rätta element, och gärna på exotiska djur. Det var i ärlighetens namn svårare än vad jag trodde och bilderna blev allt annat än bra, men det var inte bortkastad tid då jag lärde mig hur jag skulle komponera och bygga upp bilder.



I och med att jag ofta jobbar med bildreportage har jag haft stor nytta av den kunskapen, och det ingår ofta en och annan natur- och landskapsbild i bildberättelsen. Ibland har jag turen att få djur framför kameran, och de bilderna har hjälpt till att skapa extra spänning och dynamik åt ett bildreportage. Men det händer även att jag har tagit en del bilder på djur i hägn, på zoo eller i en safaripark, men när jag gjort det har jag alltid varit tydlig med vart bilderna tagits.



Bbilden på den bengaliska tigern har jag tagit i en safaripark. När jag var i Västbengalen 2017 var tigerhannen fri. Men han hade en skada på benet som gjorde att han inte kunde jaga vilda djur och därför gick han hårt åt tamboskap och utgjorde en stor risk för människorna i området. Myndigheterna fångade in tigern och flyttade den till ett stort hägn på Bengal Safari i början av 2018. Det var där jag tog bilden på honom i december 2019. Elefanten är en tamelefant som människor kan rida på inne på safarit. Vilda elefanter är mycket farliga och tvekar inte att döda människor som kommer för nära, därför gäller det att hålla sig på behörigt avstånd från dem. De andra djuren är fria och kan ströva omkring som de vill.




Text och foto: Mikael Good



Postat 2020-12-27 15:24 | Läst 1072 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Road trip på världens vackraste väg – bildreportage



Det påstås att vägen mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling är världens vackraste väg. I slutet av december åkte jag på road trip mellan städerna för att försöka röna ut om påståendet stämde.






Under julen var jag i Indien tillsammans med familjen och besökte våra indiska släktingar. En av dagarna hade vi planerat in en roadtrip till Darjeeling. Det är bara 80 mil mellan Siliguri och Darjeeling. Men det är en nivåskillnad på över 2000 meter mellan städerna, och det tar lång tid att åka till Darjeeling på de smala, branta och slingriga vägarna. Förutom nivåskillnanden är det stor skillnad på temperaturen. I Siliguri var det 20 grader när vi åkte och när vi kom fram till Darjeeling var det 5 minusgrader. Som så många andra turister fick vi börja med att köpa mössor, vantar och halsdukar.






Påståendet om att det skulle vara en av världens vackraste vägar var inte taget helt ur luften. Landskapet som bredde ut sig var fantastiskt och vi hade gott om tid att njuta av det då vi puttrade fram i 40 km/h. Det var fullt med liv och rörelse både på och utmed vägen, och överallt fanns små butiker som sålde dricka och chips. Att försöka ta bilder genom bilrutan fungerade inte så bra. Men som tur var gjorde vi en hel del stopp utmed vägen, och då kunde jag passa på att vädra kameran och dokumentera. Tyvärr var det bitvis ganska så disigt vilket inte gav rättvisa åt de vida vyerna, därför valde jag att koncentrera mig på att fota människor som jag mötte istället.






Det är lätt att fotografera människor i Indien. De är glada och nyfikna och ställer gärna upp på bild. Men man får även vara beredd att själv ställa upp på bild. Jag tappade snabbt räkningen över hur många selfies som jag fick vara med på. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ser utan att synas funkar inte så bra i Indien, och inte i något annat land heller för den delen! Det är bättre att vara öppen och ärlig med vad man gör och inte smyga omkring, bilderna blir bättre och stämningen blir trevligare.





Även om vägen mellan Siliguri och Darjeeling är mycket vacker och lätt kvalar in på min topp fem lista, så kan jag inte riktig hålla med om att det är världens vackraste väg. Jag har åkt på vackrare vägar i Kina, Norge och i Österrike. Men det är helt klart den vackraste vägen som jag åkt på i Indien!






Text och foto: Mikael Good


Postat 2020-10-17 16:01 | Läst 2044 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Jag lever min dröm med ett 50mm f/0.95



Ett objektiv som jag länge drömde om att köpa är Canon 50mm f/0.95 som även kallas för ”Dream lens”. För ett par år sedan höll drömmen på att gå i uppfyllelse. Jag fick möjlighet att köpa ett exemplar som konverterats till Leica M för 10 000 kronor, tyvärr backade jag ur affären. I dag kostar ett objektiv i samma skick 30 000 kronor!





Tidigare var Canon ganska så ensamma om sitt mätsökarkopplade 50mm f/0.95 men de senaste tio åren har det dykt upp ett antal ljusstarka normalobjektiv med bländare 0.95 på marknaden. Kvaliteten på dem varierar från urusel till absoluta toppklass. Leica Noctilux-M 50mm f/0.95 ASPH är toppklass, men det är även priset på drygt 120000 kronor. Trots prislappen är det ett populärt objektiv med Leica mått mätt och leveranstiden är lång. Men har man pengarna och användning för objektivet är det dock inget att tveka på.





I och med att jag i icke corona-tider fotar en hel del konserter och gärna rör mig i lite dunklare miljöer ansåg jag att det var berättigat för mig att skaffa ett ljusstarkt normalobjektiv för att vinna lite mer tid, få lite mer skärpesläpp och kunna nå lite längre in i dunklet. Men samtidigt ville jag inte lägga allt för mycket pengar på ett specialobjektiv som jag bara skulle använda vid ett antal tillfällen. Egentligen har jag för många objektiv. Men jag har svårt att tacka nej till objektiv som är fyllda med karaktär och som simmar mot den rådande perfektionsströmmen.





Efter att ha gått igenom en del tester av olika objektiv kom jag fram till att TTArtisan 50mm f/0.95 skulle passa mig. I mångt och mycket är det en billig kopia på Leica Noctilux-M. Det ser ut som en Noctilux-M både vad gäller utseende och storlek, och det är välbyggt men inte i samma klass vad gäller bildkvaliteten. Glaset i TTArtisan objektivet kommer inte från AG Schott och har därför inte den tredimensionella känslan i bilderna som Noctilux. 





Även om det inte kan mäta sig med Noctilux-M så är TTArtisan 50mm f/0.95 fortfarande ett bra objektiv om man jämför med de andra ljusstarka objektiven på marknaden. I de tester som jag tagit del av står det sig väl mot Canon 50mm f/0.95 även om det 60-åriga Canonobjektivet överlag är bättre. Jag ville inte köpa TTArtisan objektivet nytt för 7250 kronor och bestämde mig för att vänta in ett begagnat objektiv. När det dök upp till ett riktigt fyndpris slog jag till! Behöver du inte bländare 0.95 är det bättre att köpa ett 50mm f/1.4 eller f/2.0. Ett sådant objektiv är mindre och smidigare och oftast skarpt från kant till kant när man bländar ned ett par steg. 





Nu har jag använt objektivet lite mer än en vecka. Att sätta skärpan på bländare 0.95 med mätsökaren på min M240 är en riktig utmaning, men med hjälp av den elektroniska Visoflexen går det hyfsat. Ännu bättre fungerar objektivet på min Sony A9. Med hjälp av en Techart Pro autofokusadapter sätts skärpan hyffsat snabbt även i lite mörkare miljöer, och den stora högupplösta sökaren gör det enkelt att sätta skärpan manuellt när så behövs. TTArtisan 50mm f/0.95 är känsligt för motljus, och kantskärpan blir aldrig riktigt bra, men  jag är överlag nöjd med hur det presterar och dess optiska tillkortakommanden utnyttjar jag kreativt. 





Jag längtar efter att fota konserter med objektivet, jag tror att det kommer att bli grymt bra bilder. Förra året testade jag att dokumentera ett par konserter med ett 7Artisan 50mm f/1.1. Testet gav mersmak, men jag var inte helt nöjd med hur objektivet presterade. Men jag är övertygad om att TTArtisan 50mm kommer att göra ett bättre jobb.



Objektivet är suveränt för porträtt och stämningsbilder på mellanstora avstånd, men det har som sagt sina brister. De gångerna som jag behöver ett perfekt normalobjektiv har jag ett Carl Zeiss 50mm f/1.4 för Contax som jag kör med adapter på Sonyn. Trots att det tillverkades på 70-talet står det sig fortfarande mycket väl i konkurrensen och bilderna har samma tredimensionella känsla som moderna Leicaobjektiv. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att objektivglaset också kommer från AG Schott i Mainz. Egentligen är Zeisset så perfekt att jag tycker att det är tråkigt, men för en del jobb behövs det lite tråkigare objektiv, alla kunder är inte så glada i experimentlusta.



Bilderna i inlägget togs på ett rivningshotat industriområde i Huskvarna med ett TTArtisan 50mm f/0.95 samt en Sony A9 med en Techart Pro LM-EA7 autofokus adapter. De flesta av dem är tagna på full glugg och 1/32000 sekund. Det är främst den här typen av bilder samt konserter som jag kommer att använda objektivet till.





Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-09-28 12:00 | Läst 3019 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 40 Nästa