Funkar Leica M8 fortfarande för bildreportage?

Den tekniska utvecklingen i kameravärlden går i en rasande fart och dagens digitalkameror är rena rama teknikmonstren jämfört med de modellerna som släpptes för 15 år sedan. Men trots den snabba utvecklingen finns det en del "gamla" digitalkameror som har en speciell karaktär som gör att de fortfarande lämpar sig för avancerade användare. En sådan kamera är Leica M8.  



Det har varit en del snack om huruvida Leica M8 fortfarande är en bra kamera eller inte bland några av skribenterna på Fotosidan. Jag har jobbat en hel del med Leica M8:a, och trots dess egenheter kan jag inte annat än att rekommendera kameran om du hittar ett bättre begagnat exemplar. Det kanske bär emot för en del att betala mycket pengar för en gammal kamera, men tro mig M8:an är värd vartenda öre. Framförallt är det riktigt roligt att fota med en digital mätsökarkamera. Det är nästan som att fota med en analog Leica med digitalbakstycke och den känslan går tyvärr inte att framkalla med en Leicaliknande digitalkamera av annat märke. Framförallt lämpar sig M8 för svartvitt, och den kallas bland annat för fattigmans monochrome för att svartvitt blir så snyggt med den.



I mitt tycke funkar Leica M8 utmärkt för reportage, och den skulle vara fullt användbar för det ändamålet även 2020. När jag var i Sinai i början av 2012 på kombinerad semester/reportageresa hade jag med mig min M8 (alla bilderna in den här artikeln Är från Sinai). Sensorn har bara 10 megapixlar, men jag har kunnat dra på bilder till både 125 och 150% i Adobe Camera Raw utan att kvaliteten blivit lidande. Den enda riktigt nackdelen med kameran är att den bara är användbar upp till 640 ASA. I Sinai använde jag kameran tillsammans med ett Leica Summicron-C 40mm f/2, i och med en cropfaktor på 1.25 motsvarade det ett 50mm objektiv på småbildsformat.



Egentligen var jag nöjd med min M8 och hade planerat att behålla den tills slutaren rasade ihop. Men förra året fick jag möjlighet att byta i princip jämt mellan min M8 och en M9 och då valde jag att gå vidare med M9 som har småbildsformat och som är användbar upp till 1250 ASA. M9 är också en kamera med CCD-sensor, den har tydliga rattar, är enkelt uppbyggd och är fri från störande knappar och reglage, men den har inte egenheten av att dra ur batteriet om man tar för många bilder i snabb följd som M8:an gör. Svartvitt blir också snyggt med M9 men inte riktigt lika snyggt som med en M8.



Analoga Leicakameror har en tendens att stiga i pris. Exempelvis har priset på Leica M6 mer än fördubblats under en tio års period. Denna ökning verkar även ha smittat av sig på äldre digitala Leicorna. Det är särskilt den senare versionen Leica M8.2 eller M8:or som fått slutaren bytt till den som sitter i M8.2 som är eftertraktade. Även M9:or med nybytta sensorer ökar rejält i pris, förra året kostade de runt 14 000 kronor, nu får man ha tur om man ska hitta ett fint exemplar för under 20 000 kronor. Att digitalkameror stiger i värde är ovanligt. Oftast tappar de ordentligt i pris över tid, men det är trevligt när det är tvärtom.



Text och foto: Mikael Good

Electric Banana Band 40 år

Bandet bildades av Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer i samband med nyinspelningen av Trazan och Banarne 1980. Det blev succé från start och den första självbetitlade skivan Electric Banana Band som kom 1981 sålde snabbt guld. Tanken var att bandet skulle firat sitt 40-års jubileum med spelningar runt om i landet, samt med premiär för familjemusikalen Trazan & Banarne i oktober. Men precis som med så mycket annat kul satte corona-viruset stopp för deras planerna.



Text och foto: Mikael Good

Ge Tian knyter kinesiska knutar

Att gå igenom bilder är ett bra sätt att fräscha upp minnet på. I och med att jag inte har kunnat åka iväg på några reportageresor i år har jag haft lite mer tid att spendera på arkivbilder. När jag nyligen gick igenom mina bilder från Kina hittade jag den här bilden på Ge Tian, och jag stannade upp en stund och mindes vårt möte.

När min fru och jag var på reportageresa i Kina 2004 besökte vi bland annat tonårstjejen Ge Tian som bodde med sin mamma i lägenhet i en stad i den norra delen av landet. Ge Tian hade en funktionsnedsättning som gjorde att hon inte kunde ta sig till skolan varje dag. De dagarna som hon inte kunde ta sig dit fick hon stödundervisning i hemmet. Ge Tian var mycket flitig och hade toppbetyg i alla ämnen. Hon pratade utmärkt engelska, vilket inte var så vanligt i Kina 2004.

När hon mådde tillräckligt bra umgicks hon gärna med sina kompisar. Men den mesta av sin tid spenderade hon i hemmet. Men hon var inte sysslolös, hon hade lärt sig hantverket att knyta kinesiska knutar, som hennes mamma sedan sålde i sin kiosk. Att knyta knutar är en nära nog femtusenårig hantverkstradition i Kina som är djupt rotad i den kinesiska folksjälen. Innan min fru och jag lämnade Ge Tian och hennes mamma fick vi en röd lyckoamulett som hon knutit.

Text och foto: Mikael Good

En mörkare nyans av svart – före och efter bildbehandling i ACR

 

Efter att jag publicerat artikeln ”Misslyckade bilder från Kina räddades med hjälp av Photoshop” fick jag frågan om jag kunde visa en obearbetad originalbild – här kommer den på självaste Black Friday!



Den övre bilden visar hur bilden såg ut efter bearbetning av originalfilen i Adobe Camera Raw och den undre är originalbilden i färg. Märk väl att det är en JPG-fil och inte RAW vilket gör det lite svårare att vaska fram detaljer ur bilden. Om jag hade fått rätsida på bilden 2004 hade den varit med i ett reportage om två föräldralösa pojkar i nedre tonåren som bodde hos sin 91-åriga gammelfarmor i en liten by på landsbygden i Yunnan, vilka ses på den översta bilden. Reportaget publicerades 2005 och nu är det tyvärr lite sent att få med bilden, då deadline har passerats med drygt 15 år och 8 månader. Men det är å andra sidan är det först nu som tekniken låter mig vaska fram detaljerna ur den kraftigt underexponerad bilden.



Text och foto: Mikael Good

Misslyckade bilder från Kina räddades med hjälp av Photoshop

En regel som jag har följt sedan jag började fotografera är att aldrig slänga några bilder. Framtida teknik kan göra det möjligt att plocka fram användbara bilder ur det som vid en första anblick kan se ut som en misslyckad bild. Genom åren har jag tagit många bilder som innehåller lite väl många nyanser av svart, jag är glad att jag inte slängde dem för nu finns äntligen tekniken som kan rädda dem. 



Under en reportageresa till Kina i december 2004 tog jag en del bilder där jag tryckte av innan blixten hunnit laddas upp, eller för att den inte gav någon vidare effekt för att det var för mörkt i taket. Det var även första gången som jag fotograferade digitalt och jag var ovan vid kameran och inställningarna vilket ledde till en del misslyckade bilder. I vilket fall som helst gick det knappt att urskilja vad det var på en del av bilderna för att de var så underexponerade. Även om jag misslyckades med inställningarna vid fotograferingstillfället valde jag att inte slänga bilderna, och jag vill minnas att jag tänkte att det skulle kanske gå att göra något åt dem i framtiden. Som grädde på moset fotade jag bara i JPG med en kamera som hade en CCD-sensor vilket gjorde det ännu svårare att lyfta fram användbara bilder då det begav sig.



Nu har det gått 16 år och vi har trätt in i den framtid som jag bildmässigt hoppades på år 2004. Tack vare den tekniska utvecklingen och nya algoritmer i den senaste versionen av Adobe Photoshop har jag kunnat plocka fram fullt användbara bilder ur kraftigt underexponerade JPG-filer. Bilden ovan var rejält underexponerad, och jag var tveksam om det skulle gå att få fram någon bild överhuvudtaget. Även om den lider av lättare bandning så skulle de funka i mindre format i ett magasin. Den nedre bilden som visar två pojkars sovrum var i princip en nyans mörkare än svart men det gick ändå att lyfta fram en vettig bild ur mörkret (Här finns före- och efterbild). Några av bilderna är lite brusiga men det är inte värre än en scannad 400 ASA film. 



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Nikon D70 och ett 18-70mm objektiv. Jag tog dem i några avlägsna byar i provinsen Qinghai som ligger i mitten av Kina samt i provinsen Yunnan i samma land. Bilderna skulle fungera att visa i färg men jag har valt att visa dem i svartvitt för att jag tycker att det är snyggare. Om jag hade fått fram samma kvalitet som idag år 2004 hade ett par av dem säkerligen publicerats i olika reportage och projektbeskrivningar. Jag kanske skulle ta kontakt med min gamla bildredaktör, och säga att de extra miljöbilderna som hon önskade till reportagen äntligen är framkallade! :)





Text och foto: Mikael Good