Pauleasca Das Dorf, das nicht existiert

Folgen Sie bitte mir zu drei kleinen rumänischen Dörfern in der Pauleasca Bereich, von wo viele der EU-Migranten, die auf den Straßen von Salzburg bittet kommen. Pauleasca besteht aus den Dörfern, Troislav, Tinca und Tufanu und etwa 4000 Personen leben im der Bereich.



Die Menschen in Pauleasca wurden Land gegeben, um auf durch das kommunistische Regime in der Ende der 1940er Jahre zu leben. Aber nach der rumänischen Revolution Ende 1989 die meisten der alten Dokumente aus der Zeit des Kommunismus war nicht mehr gültig, und die überwiegende Mehrheit der Häuser in der Gegend wurde als illegalen Siedlungen sein. Heute Pauleasca noch nicht einmal auf der offiziellen rumänischen Karten existieren. Sie sind nicht mehr erlaubt, auf Landstraßen mit Pferd und Wagen aufgrund staatlicher Beschränkungen reisen. Sie sind nicht mehr erlaubt, Zweigen der Weide und Birke holen In ihrer nahe gelegenen Wald, um traditionelles Handwerk wie Körbe und Besen, die sie auf dem lokalen Markt verkaufen können, zu machen. Seit 2012 ist Betteln illegal in Rumänien.



Alle diese neuen Einschränkungen, gepaart mit einer Arbeitslosenrate von fast 80 Prozent hat einen verzweifelten Arbeitsmigration in reichere Länder in den nördlichen Teilen der Europäischen Union erstellt. Die meisten der Rudari und romani, die keinen keine Arbeit finden und am Ende betteln um Geld auf den Straßen in der neuen Länder zu migrieren, um ihre Familien zu Hause zu unterstützen. Die Migration von Bereichen wie Pauleasca ist kein kosmopolitischen Streben nach neuen Horizonten, es von einem verzweifelten Überlebenskampf für eine Minderheit, die für die Gleichgültigkeit, Diskriminierung, Feindseligkeit und Rassismus aus den Staats- und ethnische Rumänen für Jahre und Jahre unterzogen wurde, entspringt.

Die Menschen in den Bildern gehören zur Rudari Minderheit. Selbst wenn sie in Europa leben, ihre Lebensbedingungen sind auf dem gleichen Niveau wie die Armut lebenden Menschen in der Dritten Welt. Sie haben Substandard-Wohnungen. Ihre Lebenserwartung ist 15 Jahre kürzer als die durchschnittliche Rumänisch. Es fehlt ihnen an fließendes Wasser, richtige Küche, Bad und WC. Viele der Erwachsenen sind Analphabeten, aber die meisten Kinder sind jetzt in der Schule der Klassenstufen 1-4. Ihre Nahrung ist mangelhaft und viele Kinder leiden an Unterernährung. Auch wenn die Zukunft für die Menschen in der Region scheint in dunklen Farben gestrichen werden Ich glaube, ein Wechsel ist gonna kommen.



Die schwedische NGO Hjärta till Hjärta (Herz zu Herz) Arbeit zusammen mit ihren Kooperationspartner Somebody Cares Rumänien in der Pauleasca Bereich. Somebody Cares wurde im Pauleasca Bereich seit 2002 arbeitet und kennt die Menschen und ihre Bedürfnisse. Das Team Roma-Projekt wird sich auf die folgenden Bereiche konzentrieren, um eine langfristige Änderung liefern: Bildung, Gesundheitswesen, Selbstmanagement und strukturelle Anstrengungen. Ich glaube, dass das Projekt in der Lage, Chancen, die erforderlich sind, um die Lebensbedingungen für die Menschen in Pauleasca in einer langfristigen Perspektive zu ändern erstellen.



Text und Foto: Mikael Good

Swedish Reporter

Jag har precis startat upp ett konto med namnet Swedish Reporter på bloggplattformen tumblr. Tanken är att jag ska lägga upp bilder och bildspel med en kortare text. Primärt kommer jag att skriva på engelska men bli inte förvånade om det dyker upp texter även på andra språk! :)

https://www.tumblr.com/blog/swedishreporter

Text och foto: Mikael Good

Their dream is a new house

Maria and Ismael belong to the romani minority in Romania. They have 12 children and many grandchildren. They have a little house in a village outside the town Bacau in the eastern part of Romania. Their oldest children have since long married and moved out from the house and the youngest ones are teenagers and can take care of them self.

Therefore decided Maria and Ismael to go to Sweden with the hope of getting a job. Even if Maria and Ismael are 53 and 61 years old they are quite fit for their age and has experience from working in both factory and agriculture. But they didn't find work and as so many other romanian romanis they ended up as beggars on the streets of Sweden.

They use a small amount of the money that they get to pay for their own expenses but they send home most of the money to their children and grandchildren in Romania. Maria and Ismael dream of being able to buy a larger house for their family in Romania, a house where they, their children and grandchildren can live and prosper together.

Text and Photo: Mikael Good

Sa o Roma Daje, Sa o Roma Babo

Roma (Gypsies) are the largest and most discriminated minority in Europe. Their level of education is lower than other Europeans. Their health is poorer, their unemployment rate is higher and their life expectancy are shorter than for other Europeans. The history of Roma in Europe is dark and through the ages they have been subjected to racial hatred and outright extermination.



The last two years Sweden and other rich countries in northern Europe has been subjected for a desperate migration from extremely poor Roma people from Bulgaria and Romania. They have no other solution than to go to Sweden hoping to find a work and get money to pay their debts and feed their hungry children. Within the European Union it's allowed for the citizens to stay up to 3 months in another EU country without work and up to 6 months if you have a work.



Although Roma people has been subjected to persecution and oppression for generations in Europe, they are a happy people as you can see in the slide-show. Despite all the difficulties they have been through, they are always close to a good laugh. Joy and music welds them together and it has become a way for them to escape from all the hatred and oppression that they are constantly subjected to.



The Roma mothers and fathers in the pictures came to Sweden with the hope of getting work. Most of them did not find any work, and they had to beg on the streets to raise money for themselves and their children back in Romania. I didn't want to photograph them in a vulnerable position when they beg on the streets of my hometown. Therefore I decided to meet them on equal terms in their camp. I wanted to get to know them and build relations with them in order to photograph them at their own terms. If possible I shall visit my newfound friends in their villages in northeast Romania and meet them and their children and grandchildren in their own environment.

Click the following link if you can't see the slideshow on your tablet or smartphone: www.flickr.com/photos/chasid68

Text and Photo: Mikael Good

Leica 100 år

Trots att kameratypen har 100 år på nacken är en gammal hederlig mätsökarkamera fortfarande ett mycket bra alternativ för dokumentärfotografer som vill smälta in i omgivningen och inte dra på sig allt för mycket uppmärksamhet.



En del fotografer anser att Leica blivit en otidsenlig lyxpryl som bara de som är riktigt välbeställda har råd med. Det roliga är att de fotograferna som gapar högst om Leica brukar ha ganska så dyra Canikon system! Jag bryr mig inte om vad de tycker och även om jag långtifrån tillhör de bättre bemedlade i samhället har jag lärt mig att uppskatta digitala M Leica.



Det senaste året har jag använt min Leica på en hel del uppdrag och den har fungerat helt perfekt vid alla tillfällena. Vid andra tillfällen har jag ovisligt nog tagit med mig en annan kamera och då har jag alltid saknat min Leica. Jag känner mig handikappad med en spegelreflex eller en kamera med digital sökare. Jag föredrar att se mina motiv genom en mätsökare och med hjälp av den kan jag sätta bilden i precis rätt ögonblick. 



Jag har sålt en del bilder från svenskarnas partis demonstration i Jönköping 1 maj till olika tidningar och magasin. En av bilderna har till och med hamnat på T-shirt! Pengarna från bildförsäljningen har gått till välgörenhet. Bland annat har 5 rumänska romer fått sin läkarvård betald och flyktingar från IS terror i Irak och Kurdistan har fått matpaket. Så länge som jag har ett heltidsjobb och en försörjning har jag råd att göra på det viset.



Jag har tagit bilderna i inlägget med min Leica M8. Även om kameran har en hel del år på nacken och egentligen är väldigt omodern är det en speciell känsla över bilderna som CCDn levererar. När jag slår över dem till svartvitt får de nästan samma karaktär som gamla hederliga Tri-X, det är en film som jag har lärt mig att uppskatta och föredra.



Även om Leica har marknadsfört sig hårt mot köpstarka grupper. Finns det en hel del dokumentärfotografer runt om i världen som jobbar med Leica och som föredrar att fånga de flyende ögonblicken med hjälp av en mätsökarkamera, många av dem kör fortfarande med film men fler och fler skaffar en digital Leica i takt med att begagnatpriset går ned. För den typen av dokumentära reportagejobb som jag främst gör funkar Leican perfekt och om ljuset räcker till använder jag den gärna på konserter.



Nu har Leica fyllt 100 år, jag tror att de kommer att tillverka kameror och objektiv i många år till. För oss som föredrar digitala mätsökarkameror kommer Leica fortsätta att vara det enda riktiga digitala alternativet. Hade jag tillräckligt med pengar skulle jag gärna köpa en Leica M Monochrom men fram till dess håller jag till godo med min gamla M8:a. Trots att M8:an har många år på nacken fungerar den perfekt och bilderna blir precis så krispigt härliga med bra tryck i svärtan som jag vill ha dem.



Glöm inte bort att vädra era bildmaskiner i mellandagarna!

Text och foto: Mikael Good