"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

För tio år sedan i Kina

För tio år sedan var min fru och jag på reportageresa i Kina. Det var en fantastisk resa där vi fick möta många spännande människor och miljöer runt om i landet. Många av platserna som vi besökte hade tidigare varit helt stängda för västerlänningar och även för de flesta kineserna. Och det är fortfarande mycket svårt för västerlänningar att få resetillstånd till de områdena.

18. Schoolclass in De Yaqu village © Mikael Good, 2004

Julen firade vi tillsammans med föräldralösa barn i stadshuset i Joping där det firades jul för första gången sedan slutet av 1940-talet.

Här kan du ta del av bildspelen om du har smart-phone eller surfplatta: https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157633287790404/
https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157632675243937/ 

Text och foto: Mikael Good

Postat 2014-12-25 10:08 | Läst 7823 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Julreportaget - Anna har varit i helvetet och vänt



Kylan har lamslagit Lettland och små rökstrimmor stiger upp från husen vi möter utmed vägen. Här och där kan vi se hur en gardin dras åt sidan och hur ett par spanande ögon följer vår bil med blicken. Molnen blir bara mörkare och mörkare trots solens envisa kamp och de förebådar snö framåt eftermiddagen. Min tolk Liana och jag är på väg hem till en lettisk gumma som varit i helvetet och vänt.



Efter ett par timmar på skumpiga och isiga vägar kommer vi fram till ett litet knuttimrat hus med utedass och brunn på gården. Vi hoppar ur bilen och knackar på dörren till huset. Dörren öppnas av en glad lettisk gumma med pliriga ögon. Kvinnan presenterar sig som Anna och hon är 86 år. Anna bjuder in oss i sitt kök där vi sätter oss ned vid middagsbordet och lyssnar på hennes livsberättelse. Som ung jobbade Anna på ett gods i utkanten av Taurupe. Hon jobbade som mjölkerska och med att producera de goda gräddostarna som godset var vida känd för. Den 17 juni 1940 ockuperade Sovjetunionen Lettland. Folket på godset märkte inte så mycket av vare sig ockupationen, eller kriget mellan de forna bundsförvanterna Nazityskland och Sovjetunionen som bröt ut ett drygt år senare. Inte ens de mörkaste molnen på himlen tycktes kunna störa tillvaron i den lilla idylliska byn och livet på godset gick sin gilla gång trots ofärdstiderna.




I slutet av januari 1944 bröt de sovjetiska styrkorna belägringen av Leningrad och de tyska styrkorna pressades allt närmare den lettiska gränsen. En tidig morgon i juli 1944 bört några tyska stridsvagnar idyllen när de rasslade fram genom potatisodlingarna som omgav godset. De svängde in på gårdsplan och en grupp svartklädda, skäggiga och smutsiga tyskar hoppade ur sina vagnar och tilltvingade sig maten på godset under vapenhot innan de retirerade iväg på byvägen i riktning mot Riga. Sovjetiska soldater dök upp ett par dagar senare.
- Vi hade hört många skräckhistorier om vad sovjeterna gjorde, men de behandlade oss väl och var tacksamma för att vi visade dem vilken väg som tyskarna hade tagit, säger Anna.



Sommaren 1947 drygt två år efter krigsslutet kom sovjeterna tillbaka till godset, denna gången var det inte leende segervissa soldater som dök upp utan män från KGB med bister uppsyn. Folket på godset samlades ihop och en lettisktalande KGB-officer stövlade fram och ställde sig bredbent på gårdsplanen och läste upp en arresteringsorder som gällde både gårdsfolk samt godsägaren och hans familj.
- Under det stora fosterländska kriget samarbetade ni med de tyska fascisternas styrkor och försåg dem med mat och därför ska ni nu arresteras och ställas till svars för ert grova krigsbrott mot Sovjetunionen.
Han uttalade ett snabbt kommando på ryska och alla på godset fängslades. Under den kommande rättegången dömdes alla vuxna på godset till döden för sitt brott mot Sovjetunionen, straffen mildrades efter att domen fallit till långa straff i arbetslägren Gulag. Barnen och ungdomarna skickade till uppfostringsanstalt för att fostras till goda medborgare och godset konfiskerades av den sovjetiska staten.



Maten i Gulag var ensidig och näringsfattig och det hårda arbetet gjorde att Anna magrade betänkligt och av den frodiga pigan med långa blonda flätor och rosiga kinder var det snart bara skinn och ben kvar.
- Jag vill inte berätta mer om min tid i Gulag säger Anna, jag såg allt för mycket hemskheter där, man skulle kunna säga att jag har varit i helvetet och vänt. Hennes ögon fylls av tårar, men så skiner hon åter upp och klappar sig på magen och säger.
- Jag vägde drygt 80 kg när jag kom till Gulag och 35 när jag lämnade lägret 10 år senare. Det kallar jag för bantningskur, men efter ett år i frihet vägde jag 80 kg igen säger hon och skrattar högt, glad i mat har jag alltid varit.



När Anna kom tillbaka till Lettland 1957 fick hon jobb på kolchosen i Taurupe. Hon jobbade där fram till sin pensionering. När Lettland åter blev fritt efter 47 års sovjetisk ockupation fick hon överta en liten stuga, där hon nu bor tillsammans med sin hund Zēns. Även om Anna bara har en liten mager pension och får vända på slantarna för att få det att gå ihop så klagar hon inte, hon är van vid betydligt tuffare tider, därför klagar hon inte trots att hon har det kämpigt med att få in veden och bära in vatten från brunnen.
 Anna berättar att en grupp äldre damer från området brukar träffas i kommunhuset i Taurupe. De äter en bit mat, tittar på en romantisk film från Ryssland och pratar om sina minnen från Gulag. På så vis bär de varandras bördor, samtalen fungerar som god terapi när alla de fruktansvärda minnena från förr knackar på dörren. 



När jag frågar Anna om hon har familj svarar hon snabbt med glimten i ögat:
– Jag har aldrig varit gift men friarna har alltid stått på rad. När vi hade dans nere på arbetarnas hus i Taurupe blev jag alltid uppbjuden först. Om du öppnar ytterdörren kanske det står en friare eller två med choklad och blommor och väntar på att jag ska släppa in dem!
– Om en vecka är det julafton och jag ska fira den tillsammans med en stilig yngling på 82 år om han inte hinner dö innan dess! Det är inte något krut i karlarna längre. De flesta av mina friare har trillat av pinn och dött. Det är snart bara jag och min lilla Zēns som är kvar, säger Anna och stryker ömt sin hund över huvudet.




Min tolk Liana och jag tar farväl av Anna och Zēns och vi sätter vi oss i bilen som ska föra oss tillbaka till Riga på skumpiga vägar. Vi hinner knappt komma till rätta i bilen innan rejäla snöflingor börjar falla från himlen och ett rejält snöoväder omfamnar oss, ett oväder som gör att resan tillbaka till Riga tar en timma längre än beräknat. 

Text och foto: Mikael Good

Postat 2014-12-23 12:06 | Läst 12925 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

The colors of photography

Boy Tufanu

"Black and white are the colors of photography. To me they symbolize the alternatives of hope and despair to which mankind is forever subjected". - Robert Frank

Horse carriage, Sinca

The east part of Sinca

Roma56

Roma02

Photo: Mikael Good


 

Postat 2014-12-07 11:51 | Läst 22037 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

The Village that doesn't exist

Children, Tufanu

Follow me to three small Romanian villages in the Pauleasca area from where many of the EU migrants that begs on the streets in the Swedish towns Jönköping, Linköping and Stockholm come from. Pauleasca consists of the villages, Troislav, Tinca and Tufanu and about 4000 persons live in the area.



The people in Pauleasca were given land to live on by the communist regime in the late 1940s. But after the Romanian revolution in late 1989 most of the old documents from the communist era wasn't valid anymore and the vast majority of the houses in the area was considered to be illegal settlements. Today Pauleasca doesn't even exist on official Romanian maps. They are not longer allowed to travel on main roads with horse and carriage due to governmental restrictions. They are not longer allowed to pick branches of willow and birch In their nearby woods to make traditional handicraft like baskets and broom that they can sell on the local market. Since 2012 is begging illegal in Romania.

Man and Woman, Sinca

All those new restrictions paired with a unemployment rate of nearly 80 percent has created a desperate job migration to richer countries in the northern parts of the European Union. Most of the rudari and romani that migrate don't find a work and end up begging for money on the streets in their new countries to be able to support their families back home. The migration from areas like Pauleasca is not a cosmopolitan aspiration towards new horizons, it springs from a desperate struggle for survival for a minority that has been subjected for indifference, discrimination, hostility and racism from the state and ethnic romanians for years and years.

Family, Troyslav

The people in the pictures belong to the rudari minority. Even if they live in Europe their living conditions are down to the same poverty level as people living in third world countries. They have substandard housing. Their life expectancy is 13 years shorter than the average Romanian. They lack running water, proper kitchen, bathroom and toilet. Many of the adults are illiterate but most kids are now in school from grades 1-4. Their food is deficient and many children suffer from malnutrition. Even if the future for the people in the area seems to be painted in dark colours I believe a change is gonna come.

Boy, Sinca

Click the following link if you cant see the Slide-Show on your phone or tablet:
www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157649562924582/

Text and Photo: Mikael Good 

Postat 2014-12-03 13:27 | Läst 20926 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Opre Roma - Roma Arise!

Roma are the largest and most discriminated minority in Europe. Their level of education is lower than other Europeans. Their health is poorer, their unemployment rate is higher and their life expectancy are shorter than for other Europeans. The history of Roma in Europe is dark and through the ages they have been subjected to racial hatred and outright extermination.

The last two years Sweden and other rich countries in northern Europe has been subjected for a desperate migration from extremely poor Roma people from Bulgaria and Romania. They have no other solution than to go to Sweden hoping to find a work and get money to pay their debts and feed their hungry children. Within the European Union it's allowed for the citizens to stay up to 3 months in another EU country without work and up to 6 months if you have a work.

Although Roma people has been subjected to persecution and oppression for generations in Europe, they are a happy people as you can see in the slide-show. Despite all the difficulties they have been through, they are always close to a good laugh. Joy and music welds them together and it has become a way for them to escape from all the hatred and oppression that they are constantly subjected to.

The Roma mothers and fathers in the pictures came to Sweden with the hope of getting work. Most of them did not find work, and they had to beg on the streets to raise money for themselves and their children back in Romania. I didn't want to photograph them in the vulnerable position when they were begging on the streets. I decided to meet them in their camp. I wanted to get to know them and build relations with them in order to photograph them at their own terms. Therefore I have spent much time getting to know them at the place were they have set up their camp in Huskvarna. If possible I shall visit them in their villages in Romania and meet them and their children and grandchildren in their own environment.

The song in the slide-show is a traditional Gypsy song from Romania which is played by the Roma master musicians Catalin Vlad (guitar) and Stefanica Gheorghe (chello). The photos in the Slide Show has been taken by the Swedish Photojournalist and Social Reporter Mikael Good from Sweden and he has used a Leica M rangefinder camera for many of the pictures.

Ederlezi - Romano dive, amaro dive (Full HD): https://www.youtube.com/watch?v=28S0kpDfJ04

I Believe A Change Is Gonna Come - Opre Roma!

Text and Photo: Mikael Good 

Ps: The daughter to one of my all time favorite documentary photographers saw the slide-show and she liked it! :) 

Postat 2014-11-28 10:02 | Läst 13908 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Föregående 1 ... 93 94 95 ... 145 Nästa