Vi kallar oss gärna för journalister men har vi egentligen rätt till det?

Det är många skribenter som vill kalla sig för journalister idag. Men det är inte ett yrke som man lär sig i en handvändning, att utbilda sig till journalist tar ganska så lång tid och det är en titel som man förtjänar efter fullbordade studier vid exempelvis journalisthögskolan.

Trots att det är en del som vill kalla mig för journalist så undviker jag själv att använda den titeln då jag inte har förtjänat den. Personligen väljer jag istället att titulera mig som skribent eller reporter när jag jobbar. Trots att jag har en gedigen utbildning som informatör/kommunikatör i bagaget och har arbetat en hel del på fältet som socialreporter och haft en del projektanställningar som journalist så vill jag ändå inte kalla mig för journalist då jag helt enkelt saknar rätt utbildning för det.

Dom flesta texterna som jag skriver i min blogg ser jag inte som journalistiska utan det är mina högst privata tankar och åsikter som jag presenterar för allmänheten. Därför har jag inte heller samma krav på källkoll för bloggtexterna som jag har för mina redaktionella texter. Därför kan det hända att det dyker upp sakfel i min blogg och att jag ibland brister i min källkoll för bloggtexterna. Men å andra sidan så är mitt bloggande ett mer eller mindre kravlöst sätt att skriva för mig.

När jag jobbar på fältet, har jag både hängslen och livrem i form av penna, anteckningsblock, fotoapparat och diktafon och det händer allt som oftast att jag begär in kompletterande uppgifter ifall något ändå skulle vara oklart. Det är viktigt att det inte är mina egna åsikter och värderingar som lyser igenom i texten utan att personen som jag intervjuar får komma till tals och ge sin egen bild av sin egen verklighet.


Det första reportaget som jag fick publicerat i en dagstidning hamnade på det för journalister så begärliga löpet. Men det gör mig inte automatiskt till en journalist.

När jag arbetar med en redaktionell text är det viktigt för mig att ha någon som går igenom och korrigerar mina texter innan tryck. Jag är mycket glad och tacksam över att jag har en mycket bra redaktör i min absoluta närhet. En redaktör som ger mig mycket goda råd och synpunkter på mina texter. Att jobba mot en redaktör är ganska så osvenskt då många svenska skribenter sitter fast i en själv är bästa dräng mentalitet. Men internationellt är det mycket vanligt att skribenter jobbar mot redaktörer och för mig är det den absolut bästa skolan som jag kan gå som skribent och det arbetsförfarandet har hjälpt till att vässa min penna betänkligt :) Min redaktör kommer säkerligen att läsa det här inlägget och då passar jag även på att rikta ett stort och varmt tack till henne för all hjälp och det stöd som jag har fått av henne genom åren!

Det finns dom som kallar sig för bildjournalister eller fotojournalister och det händer att jag använder mig av den titeln trots att det också krävs en relativt lång utbildning för att bli bildjournalist. Men slår man ihop summan av alla mina tidigare utbildningar och min arbetslivserfarenhet så räcker det precis till för att jag ska kunna göra mig förtjänt av den titeln. 


En annan plats i en tidning som är begärlig är mittuppslaget och även där hamnade mitt första reportage.

Men jag bryr mig inte så speciellt mycket om titlar, det är egentligen bara ett ord som inte beskriver personen bakom och jag har sedan länge tillbaka slutat med att bedömma människor efter vilken titel dom har. Det är viktigare för mig är att jag får göra det som jag känner för och brinner för. Hade jag velat jobba som journalist så hade jag haft den utbildningen och i så fall hade jag säkerligen ändå valt att kalla mig för skribent.

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: Inside Looking Out - Grand Funk Railroad

//Chasid

The Toppen is nådd – Socialreportaget är dött länge leve socialreportaget!

Målsättningen med mitt bloggande är inte att toppa några listor och jag är glad och tacksam för varje läsare som jag har. Mina blogginlägg skriver jag när jag har tid och lust med det. Ni som frekvent följer min blogg vet att inläggen kan handla om allt mellan himmel och jord. 

Trots min återkommande återhållsamhet i bloggandet har jag ändå lyckats med bedriften att nå toppen på Fotosidan denna veckan. I dag är min blogg den mest lästa bloggen på Fotosidan. Nästa vecka har jag kanske bloggtorka igen och riktar istället in mitt skrivande på ett par kommande reportage eller så kör jag helt enkelt oneliners på Twitter. Men jag älskar att skriva och jag är tacksam för varje gång som mina texter blir publicerade så att en större publik får ta del av dom.

Socialreportaget är dött länge leve socialreportaget
Det blir bara svårare och svårare att få med reportage i olika tidningar och trycksaker och det är många som har utropat socialreportagets omedelbara död. För att bevisa motsatsen väljer jag att bjuda mina kära läsare på en så kallad sneak-peak på två av mina kommande socialreportage från Lettland som kommer att publiceras lite längre fram denna månad.

Jag har jobbat helt ideellt till förmån för familjerna som jag umgåtts med och skrivit om. Innan jag tog adjö lovade jag att jag skulle göra mitt bästa för dom och jag hoppas verkligen att dom kommer att få all den hjälp och det stöd som dom så väl behöver för att kunna överleva. Att hålla ett löfte oavsett om det är muntligt eller skriftligt är en hederskodex för mig och jag är tacksam för att deras story nu har kommit i tryck..











Jag är fortfarande mellan jobben och lägger min tid på att söka jobb, vässa mina pyramaider genom att  vidareutbilda mig inom de områdena som måste förstärkas och förbättras. Som småbarnsförälder får jag också mycket nyttig ledarskapsträning. Behöver du anlita en engagerad och mycket produktiv socialreporter eller varför inte en informatör/kommunikatör så är det bara att höra av sig.

Kom ihåg att när du har nått botten så finns det bara en väg kvar och den går uppåt :)

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: The Botten Is Nådd – Timbuktu

//Chasid

Scoopen som hade kunnat föra mig till toppen

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men personer i chefspositioner och politiker säger ofta för mycket i mitt sällskap och jag har ramlat över en hel del intressanta uppgifter genom åren.

  En av mina före detta chefer delade frikostigt med sig av rena företagshemligheter till mig när jag ställde en rad ledande frågor till henne. Jag har inte gjort något åt dom uppgifterna och kommer inte att göra det heller, trots att det finns dom som mycket gärna skulle vilja ta del av uppgifterna. Hämdbegär är inte det som driver mig. Jag var bara nyfiken på hur långt jag kunde driva henne utan att hon fattade misstankar. Än idag har hon säkert inte förstått att hon delade med sig av uppgifter till mig som kunde (skulle) ha lett till att hon själv fick sparken. Det är vanligt att man får skriva på ett papper om tystnadsplikt när man får en anställning, det fick jag aldrig göra... Dom gångerna som jag har fått göra det har jag givetvis hållt tyst, att hålla ett löfte är en hederssak för mig.





  För ett par år sedan avslöjade en politiker för mig att landets valuta skulle devalveras för att få snurr på ekonomin efter landets ekonomiska kollaps. Efter en stund intresserade sig politikern för mig och frågade mig vad jag jobbar med? Jag svarade att jag jobbar som frilansande reporter. Politikern som trodde att jag var biståndsarbetare blev helt förskräckt och bad desperat mig att hålla tyst. Jag höll tyst trots att det hade varit politiskt sprängstoff vid det tillfället. I dag är uppgifterna inte längre något politiskt sprängstoff och därför kan jag skriva om det här och nu.



  Som ni säkert vet sedan tidigare så har jag inget eget  intresse av att synas i media, det är inte det som driver mig, jag vill att dom människorna som jag skriver om ska hamna i rampljuset och inte jag! De flesta intervjuer som jag själv har ställt upp på har inte handlat om mig själv utan om dom människorna som jag mött. Ni får gärna kalla mig för idealist för det är jag :)

  I många fall har jag inte gjort något åt dom intressanta uppgifterna som jag har fått ta del av och i andra fall har jag delat dom vidare till andra journalister utan några personliga krav på cred. Så sent som i förra veckan delade jag med mig av intressanta uppgifter som jag har fått ta del av genom en överhörning på gymmet. Men under samma tid har jag av respekt för individen valt att hålla inne med en del  smaskiga uppgifter som jag vet att media gärna hade gottat sig åt.



Personerna och artiklarna som illustrerar inlägget har inget med innehållet i inlägget att göra. Dom är med som en illustration för vad jag helst vill jobba med; Att lyfta fram vanliga kämpande människor som har en intressant historia att berätta. Scoop och sensationsjournalistik överlämnar jag med varm hand åt andra journalister att sköta. Det är kallt och ensamt på toppen och jag trivs mycket bättre nere i värmen bland dom minsta och svagaste i samhället.

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm



Dagens låt:  Johnny Thunders and The Heartbreakers - One Track Mind

//Chasid

Ps: En del kanske undrar hur det gick med insamlingen till sommarlägren i Lettland? Det hölls tre sommaläger i Lettland i somras tack vare alla dom pengarna som samlades in bland annat tack vare mitt reportage om Sidinja och hennes familj. Sidinja är förövrigt ett fingerat namn, kvinnan i reportaget ville inte att jag skulle använda hennes riktiga namn och det var ett önskemål som jag givetvis respekterade.
 

Många fotografer tävlar om 15 minuter i rampljuset

Det är svårt att få med sitt material i tidningar och andra publikationer, då gäller det att följa tidens trender genom att välja de vinklarna som är trendiga och dra i spakarna ordentligt i Photoshop så att bilderna syns och sticker ut och faller kräsna bildredaktörer i smaken.

   Det finns en del "ynglingar" (mig själv inkluderat) som försöker att simma mot strömmen genom att hålla på med klassiskt, rakt och enkelt reportagefoto där människan framför kameran hamnar i centrum och inte det egna egot. Men vi blir allt färre ju mer tekniken utvecklas och flaschiga HDR-effekter blir var mans egendom genom lättanvända plug-in filter i Photoshop. För mig är fotograferandet inte någon tävling utan ett redskap för att nå ut till så många som möjligt. Jag blir själaglad varje gång som jag får rapporter om att familjerna som jag umgåtts med och dokumenterat har fått det stödet som de så väl behöver.



   Tyvärr är marknaden för socialreportage begränsad. Tidningarna brukar skylla på att läsarna inte vill ha den typen av läsning. Men dom gångerna som jag har fått med ett socialreportage i en dagstidning har dom resulterat i väldigt stor respons från läsarna, hur tidningarna får den ekvationen att gå ihop förstår jag inte riktigt? Men det kan ha att göra med att lättsmälta texter och bilder på celebriteter och kungligheter inte kräver samma typ av engagemang från läsarna.





   Jag är angelägen om att stödja biståndsorganisationer med mina reportage. Genom mina bilder och texter vill jag vara med och förändra världen och göra den till en något bättre plats att leva på och därför arbetar jag gärna åt biståndsorganisationer. Om du som läser det här arbetar på en biståndsorganisation eller en tidning som är i behov av en engagerad, angelägen samt internationellt meriterad fotograf och reporter för arbete både inom som utom landet är ni varmt välkomna att kontakta mig. Jag arbetar enligt principen en för samma pris som två.





Missa inte det nya numret av Life-Force Magazine

Dagens låt: Go to the Hungry Ones - Keith Green

//Chasid

Framgången styr inte mitt liv

De senaste åren har jag varit en rätt så flitig utställare och mina bilder och texter har publicerats i flera olika medier. Trots att jag har fått en hel del ryggdunkningar från namnkunniga fotografer från olika länder kämpar jag vidare med samma mål i sikte som tidigare. För mig är det viktigt att ha ett mål och en mening med mitt fotograferande. Framgången styr inte mitt liv och jag har medvetet tagit ett steg tillbaka så att människorna som jag porträtterar ska hamna i rampljuset. Genom att jag även gör intervjuer och inte bara gömmer mig bakom kameran har jag i mitt eget tycke lyckats få ännu mer kontakt och därmed mer närvarokänsla i mina bilder.


Gammelmormor och hennes dotterson, Jiling © Mikael Good, 2004

Det är lite tråkigt att fotografers status fortfarande är relativt låg och jag får oftast ett betydligt bättre bemötande när jag presenterar mig som journalist. Även om jag själv tycker att jag har en bit kvar att gå som skribent har jag redan fått förmånen att göra en del reportage som har fått stort gensvar av läsarna. Det första av mina reportage som publicerades i en dagstidning hamnade på ettan och det för journalister så begärliga mittuppslaget. Arvodet som jag fick från tidningen gick till familjen som jag skrev om.


Children in a nursery class in Joping © Mikael Good, 2004

Jag har mötts av en del avundsjuka från andra spirande dokumentärfotografer och pressfotografer som sitter fast i vardagslunken på sina redaktioner då jag i deras ögon lever deras dröm. Den avundsjukan förstår jag mig faktiskt inte på... Jobbet som socialreporter är tungt rent psykiskt och lönen är låg med svenska mått mätt och framtidsutsikterna är mycket osäkra... Jag hade hoppats på att jag skulle få fler jobb detta halvåret men tyvärr har två reportageresor runnit ut i sanden... De hade gett mig jobb i minst en månad och nu måste jag söka mig andra vägar för att trygga försörjningen och slippa allt administrativt krångel med a-kassan. Under det förra året jobbade jag en hel del som informatör/kommunikatör och det var ett arbete som jag stormtrivdes med och den banan fortsätter jag gärna på.


Föräldralösa barn, Jiling © Mikael Good, 2004

Har du behov av en engagerad socialreporter, fotojournalist eller en informatör/kommunikatör för jobb både inom som utom landet är du varmt välkommen att kontakta mig på [email protected]

Jag vill använda mina gåvor på en sådant sätt att de kommer andra människor till gagn och jag vill genom mitt arbete vara med och se till att FN:s milleniemål uppfylls.
"Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det  har ni gjort mot mig"//Jesus

Arbetsprover finns här:
www.marchlifeforcemagazine.co.uk/photo-essays.htm
www.591photography.com/2011/04/591-exhibition-mikael-good-meetings-in.html
www.591photography.com/2010/10/591-exhibition-mikael-good-greetings.html
www.chasid.fotosidan.se

Dagens låt: Canton Jones - Kingdom Business
//Chasid