Julreportaget - Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Festen är slut 
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet. – Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola.

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.
– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum. – Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt. – Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.

Kapten Zoom

Galaxer i mina braxer utbrast Kapten Zoom och det kanske en och annan läsare gör efter att de har läst denna artikeln. På tal om zoomar så har de en tendens att skapa lata fotografer som helst inte rör på sig för att fånga de snabbt flyende ögonblicken. Men trots allt finns det faktiskt ögonblick då en zoom kan vara oumbärlig. 

Ett zoomobjektiv är som den där blyge killen på skoldansen som står med ryggen tryggt förankrad mot väggen och inte vågar bjuda upp tjejen som han har spanat in under kvällen och som han på avstånd zoomat in med blicken. På engelska kallar man sådan killar för wallflower (väggblomma) och på svenska händer det att vi säger vi panelhöna. Fasta objektiv är däremot som den coole killen som äger festen och ständigt rör sig mitt i händelsernas centrum.

Trots att det i mitt tycke är mycket coolare att fota med fasta objektiv så finns det faktiskt tillfällen då ett zoomobjektiv kan vara ett utmärkt redskap även för mig. Vid konserter kan det ibland vara bra att ha sällskap av Kapten Zoom. Särskilt då man på grund av avspärrningar inte kan röra sig fritt i händelsens mitt och då måste man vara som den blyge killen på skoldansen och zooma in händelserna eller som det heter på fotospråk; att vara som en fluga på väggen. 

Alla bilderna i inlägget är tagna med ett zoomobjektiv.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Fotografer får betala för att arbete

Det finns inga gratisluncher men ändå envisas en del biståndsorganisationer med att inte betala skäliga löner till fotografer och reportrar för det arbete som de gör. Varför förväntas fotografer och reportrar jobba gratis? Är deras arbete inte lika mycket värt?



De senaste åren har jag tackat nej till en del uppdrag utomlands. Anledningen är att jag i bästa fall bara har erbjudits resa, kost och logi. Om jag ska tacka ja till ett arbete vill jag ha en marknadsmässig lön för all den tid som jag lägger ned. Tackar jag ja till ett obetalt uppdrag måste jag ändå deklarera arbete på mina stämplingskort. Med tanke på inkomstbortfallet skulle det i praktiken innebära att jag själv fick betala för att arbete. Nu är jag tyvärr inte den ende som har fått sådana här erbjudanden och de verkar tyvärr bli allt vanligare...

Vem tackar egentligen ja till en sådan dålig deal och varför förväntas oftast gratisarbete av fotografer och reportrar? Är deras arbete så mycket mindre värt än en marknadsansvarigs, informatörs, verksamhetschefs eller en biståndshandläggares arbete? Självklart är deras arbete inte mindre värt. En reporter som är bra på att förmedla sina upplevelser till läsarna kan samla in betydande belopp åt en biståndsorganisation och då är det inte mer än rätt att de också får sin beskärda del av kakan.

För mig är det viktigt att arbetaren får betalt för det arbete som han eller hon gör. Men i dag finns det tyvärr konkurrens från lycksökare och fattigdomsturister som jobbar gratis för den egna upplevelsens skull eller för bilder och texter som ska föra dem till ära och berömmelse. Tyvärr tycker jag mig se att deras material allt oftare hamnar hos biståndsorganisationer vilket får till följd att materialet blir allt mer urvattnat och platt. Det är en tråkig utveckling men sparivern är tyvärr så stor att de väljer att spara in på helt fel saker.

Missförstå mig rätt jag anser inte att jag är unik på något sätt. Det finns fler duktiga reportrar och fotografer både inom som utom landet som gör ett lika bra eller bättre arbete än mig att välja på. De drivs precis som mig av ett stort socialt engagemang och ett uppriktigt hjärta som klappar för människor i nöd. Men de måste också få skäligt betalt för att de själva ska kunna leva och betala sina räkningar och fortsätta sitt viktiga arbete.

<Edit> På grund av kommentarerna till den här artikeln har jag valt att inte gå in och ändra och stuva om i texten för att göra den lite mer gripbar. Jag har iställt valt att utveckla mina tankar lite mer i den här bloggposten <Edit> 

Text och foto: © Mikael Good, 2012

Concert Special - Switchfoot's first concert ever in Sweden

Generalsekreterare sänk era löner

De som ger pengar till biståndsorganisationer är oftast väldigt kunniga och engagerade. De delar gärna med sig av sina pengar men de vill i gengäld ha regelbundna återrapporter så att de får se ett konkret resultat av sitt givande. Därför är det viktigt att de som serverar dem den informationen har rätt kunskap, kompetens och engagemang och ger givarna vad givarna vill ha.

För mig är förtroendet viktigt och den biståndsorganisation som står högst upp på min lista idag kanske inte gör det imorgon. Biståndsorganisationer där generalsekreterarna och övriga anställda har orimligt höga löner eller där gamla trotjänare sägs upp och ersätts med personer som inte har rätt kompetens eller engagemang för uppgiften tappar i förtroende hos mig. Det är inte så konstigt egentligen, vem skulle vilja få sina tänder lagade av en överbetald och okunnig mäklare när man tidigare har haft en underbetald men kunnig tandläkare?     

Orden vinstmaximering och kostnadseffektivisering har sakta med säkert smugit sig in i biståndsvärlden och det är en plats där de orden inte hör hemma enligt mig. Att arbeta med bistånd är ett långsiktigt verk och även om biståndsorganisationerna på kort sikt kan spara in på sina utgifter kommer resultatet på lång sikt att bli sämre på grund av sämre återrapportering och för få medarbetare som kan ta hand om och förmedla materialet. Den kostnaden som det faktiskt går att spara in på utan att behöva säga upp personal är lönekostnaden. Det kanske låter motstridigt, men det går faktiskt att spara in på lönekostnaden utan att behöva göra sig av med personal. Enligt mig borde en generalsekreterare, ordförande eller någon annan anställd på en biståndsorganisation inte tjäna mer än 40 000 kronor per månad. De som ändå gör det är giriga i mina ögon och stjäl på sätt och vis pengar från givarna och alla dem som de vill hjälpa.

Jag tror att de biståndsorganisationerna som väljer att investera i människor och kvalitet kommer att dra det längsta strået vad gäller givarna i framtiden. En del biståndsorganisationer har en övertro på sociala medier. Sociala medier är förvisso bra kanaler för att möta givarna och för att få direkt återkoppling och för att kunna göra omedelbara återrapporter från de olika projektländerna. Men de generera inte så mycket pengar och de kan inte helt ersätta traditionella tidningsannonser och tryckta artiklar som fortfarande ligger på topp vad gäller insamlingsresultatet.

En annan bieffekt med att återrapportera via sociala media är att bilderna oftast tas med mobiltelefoner, bildkvaliteten med mobiltelefoner är undermålig. Jag har sett bilder tagna med mobiler som är helt fantastiska på skärmen men tyvärr är bildkvaliteten så dålig att de bara går att använda på nätet och inte i tryckta medier, det tycker jag är en tråkig utveckling med tanke på att det finns billiga och bra digitala kompaktkameror för runt 1000-lappen som ger betydligt bättre bilder än en mobil.

Att arbeta med bistånd är inte ett vanligt arbete det är snarare ett kall. Man får vara beredd på att kavla upp ärmarna och arbete mer än 40 timmar per vecka om och när det behövs. Jag har arbetat med bistånd tidigare och vet vad det handlar om och om jag skulle ges möjlighet så skulle jag gärna arbeta inom det området igen. För mig är det inte pengarna som lockar utan möjligheten att få göra skillnad.

Det här inlägget handlar inte om någon specifik biståndsorganisation, utan om en del negativa trender som jag som före detta biståndsarbetare har mött när jag har samlat på mig fakta om många i Sverige verksamma biståndsorganisationer. De flesta biståndsorganisationerna sköter sitt arbete på ett ypperligt sätt. Men det finns en del stora och små sorgebarn som skulle kunna göra betydligt mer om bara viljan och hjärtat fanns. Vad gäller biståndsarbete så tror jag att det viktigaste för att nå ett bra resultat är att man låter hjärtat vara med i det som man gör.

Till sist vill jag uppmana er att fortsätta ge pengar till olika biståndsorganisationer. Men tänk gärna efter före så att era pengar går till dem som verkligen behöver dem och inte till att betala ut allt för höga löner till dem som redan har mer än de behöver.



Är du på jakt efter en bra medarbetare? Du kan i så fall läsa min resumé här:
http://se.linkedin.com/pub/mikael-good/51/a75/689

Text och foto: Mikael Good