"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Vill du vara med och sprida lite ljus i mörkret?

Klockan börjar närma sig lunchtid när vi kör in i en liten by strax utanför staden Balvi i östra Lettland en kall dag i mitten av december. Vi skulle göra ett reportage om när Inga och hennes sex barn fick ett julpaket. Inga är några år över 40 men redan änka efter två män.

Byn är så långt ifrån en pittoresk liten lantlig idyll som man kan komma, det ser mer ut som om någon flyttat ut några fula hyreshus från en miljonprogramsförort utanför Stockholm och placerat dem mitt på en åker i östra Lettland. Husen har dessutom tappat det mesta av ursprungsfärgen, putsen har lossnat och här och där gapar stora hål i fönstren. Inte ens den vita snön som lagt sig som ett täcke runt husen förmår att lysa upp eller ge lite julstämning, det är ju trots allt ett julpaket som vi ska överlämna.



Den lilla byn utanför Balvi.



Inga, Arvids, Ingos och Jemela.

Vi går upp för ett par knirrande trappor i ett av husen och knackar på, innanför dörren hörs inte ett ljud. Vi knackar återigen på och så småningom kommer Ingos, äldste sonen i familjen, och öppnar lite sömndrucket förvånat. Trots att det snart är lunchdags ligger hela familjen fortfarande och sover. Ingos förklarar lite blygt att de inte hade någon frukost hemma så de tyckte det var bättre att sova så länge som möjligt. Vi bjuds in i den lilla lägenheten av Ingos och snart är hela familjen på benen, de mindre barnen Arvids, Raimonda  och Evie är lite nyvakna, hungriga och blyga, Arvids sätter sig på en sliten stol och tittar förundrat på mig när jag tar en bild på honom, barnen är inte vana vid att få besök, speciellt inte besök från utlandet.



Arvids.

I den lilla tvårummaren syns ingen rikedom, inte materiell i varje fall. Ett litet rum på ca 15 m2 fungerar som sovrum, vardagsrum, matsal, läxrum, lekrum - allt som görs i ett hem med tre tonåringar och tre yngre barn. Lägenhetens lilla kök får vi inte ens se och det respekterar vi. Inga skäms lite för hur de bor, tapeterna är fläckiga och hänger löst på väggarna, möblerna är slitna och lägenheten är oerhört smutsig, här och där ligger det högar av gamla cigarettfimpar, damm, brödsmulor och sand, som om någon börjat städa men aldrig orkat göra klart. I ett hörn av rummet har man murat upp en vedkamin, man byggde upp den när centralvärmen i huset slutade fungera för några år sedan. Fortfarande finns det stora hål i murbruket, både i väggen och i taket, efter att de installerade kaminen, det finns bara pengar för det som är livsnödvändigt och inte till något extra, som att snygga till och laga.

Lite avvaktande börjar familjen att plocka ur den stora lådan vi har med oss, men leendena blir allt bredare och bredare. Skrattande visar de upp sina fynd, skrivböcker för skolan, stearinljus, choklad, kaffe, cornflakes…
Plötsligt dyker Arvids långt ner i lådan, han kommer upp och ett stort leende syns på hans tidigare hungersura ansikte när han visar upp sitt fynd ett stort paket spaghetti och han utbrister skrattande:
- Mamma, nu kan vi äta spaghetti till frukost!
För Arvids och hans syskon är spaghetti festmat, pasta i alla former är dyrt och inget som en fattig familj äter till vardags, de få pengar de har räcker oftast bara till bröd och mjölk.



Raimonda, Arvids och Evie packar upp paketet.

Stämningen i lägenheten blir allt bättre och det svårmod som kändes när vi kom lättar efterhand. Inga berättar att familjen inte alltid haft det svårt, båda hennes män har arbetat med jordbruk och även om de inte levde i överflöd hade de alltid mat på bordet. Byn var tidigare ett ganska välmående kollektivjordbruk och husen beboddes av arbetare på jordbruket. Innan Lettland bröt sig loss från Sovjetunionen fanns det många fungerande kollektivjordbruk runt staden Balvi, idag är det dock inte många som fungerar och området är ett av de fattigaste i Lettland. Sedan Lettland blev självständigt har det mesta av jordbruksmarken återlämnats till de ursprungliga ägarna många av dem bor i andra länder och de flesta som tidigare bodde och jobbade på kollektivet är nu arbetslösa och mycket fattiga. De jordbrukare som fortfarande finns kvar har svårt att få sina produkter sålda, det är oftast billigare att köpa importerade varor från Litauen eller Ukraina, eller t.o.m. från andra EU länder, p.g.a. alla produkter som odlats med EU-stöd och därför kan säljas för långt under marknadsvärdet.

Idag ligger stora delar av den förut så bördiga jordbruksmarken i träda och många industrier och företag som var beroende av jordbruksprodukter har fått lägga ner. Det gör att arbetslösheten är hög, både ute på landsbygden och inne i staden. Inga arbetade tidigare på det lilla socialkontoret i byn men är nu arbetslös, hon har fortfarande ett par månader kvar av sitt arbetslöshetsunderstöd på 30 lat (ca 400 SEK) men när hennes nio månader är slut vet hon inte vad hon ska göra. Det är svårt att få pengarna att räcka redan nu. När vi ska gå rinner tårarna längs kinderna på Inga men det är inte tårar av sorg, det är tacksamhet.
- Tack för att ni kom! Det här var den bästa julklapp vi någonsin kunde få.

Vill du vara med och sprida lite ljus i mörkret?
Istället för att lägga ytterligare pengar på någon pryl till din dyra kamerautrustning i jul så skulle jag vilja utmana och uppmuntra dig och din familj att ge ett julpaket till en behövande medmänniska. Ett julpaket, fyllt med basvaror, lite julpynt och kärlek från en medmänniska i Sverige betyder så oerhört mycket mer än vad vi kanske förstår. För den som varje dag tvingas kämpa för att överhuvudtaget få ihop mat på bordet är lite extra mat på bordet till jul eller några klappar under granen en ouppnåelig dröm. Att då, mitt i vardagens bekymmer och tristess, få känna att det finns människor som bryr sig om och tänker på dig gör att man orkar lite till, du vågar lyfta blicken och se bortom problemen. Att få glädjas betyder så oerhört mycket, speciellt när vardagen är svår.

Du kan ge en familj en jul fylld av hopp och ljus, ett julpaket ger dem inte bara lite extra gott till julen, vetskapen om att någon tänker på dem gör det lättare att härda ut och se att det finns en framtid. Det är sann julglädje både för dig som ger och för den som får ta emot sitt paket!

Om du är intresserad av att ge ett julpaket så kan du läsa mer om detta på Hoppets Stjärnas webbsida
Du kan se bilderna ur bloggen i större format i detta album

Text:
Marita & Mikael Good, Foto: Mikael Good

Veckans skiva:
Sandinista - The Clash

//Chasid 

Postat 2007-10-29 09:20 | Läst 18318 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Med poliseskort i Cumming...

...När min fru och jag var på reportageresa i Kina i decembet 2004. Så besökte vi en hel del platser runt om i Kina. Det var mitt i vintern och på de första platserna så var det betydligt kallare än hemma i Sverige. Därför kändes det lite som en befrielse när vi den 23 december lämnade ett femton minuskallt Bejing bakom oss för att flyga till den eviga våren i Cumming. Vi landade efter en 3,5 timmar lång flygresa på flygplatsen i Cumming. Våra två värdar från China Foundation (CF) samt en chaufför hämtade oss på flygplatsen och innan vi skulle resa vidare till Joping, fick vi avnjuta en underbar 24 rätters plockmiddag med asiatiska läckerheter på en halalrestaurang i centrala Cumming. Resan till Joping (ligger sex mil från den Burmesiska gränsen) tog sex timmar på en väggropig hårdtraffikerad Burmaväg och när vi sent omsiders kom fram till Joping på kvällen så blev vi väl mottagna av viceguvenören med följe samt ett TV-team från Cumming. Den kvinnliga vice guvenören bjöd oss till en restaurang där ännu en middag med ett mångfald av asiatiska läckerheter avnöjts endast avbruten av ett och annat välkomsttal.

Efter middagens slut inkvarterades vi på ett pensionat där vi fick sova över. På morgonen väcktes vi vid 7-tiden. Strax efter frukosten skulle vi resa ut på landsbygden och hälsa på föräldralösa barn som hade eller var i behov av fadderstöd, barnen bodde hemma hos släktingar. Tre stycken jeepar och en polisbil stod parkerade på gården när jag kom ut, vän av ordningen så frågade jag varför en polisbil med två polismän skulle följa med. Jag fick till svar av tolken att lokalbefolkningen inte hade sett vita människor tidigare och de visste inte hur de skulle reagera när de såg min fru och mig. Nu blev det inte någon befarad negativ reaktion utan dagens besök avlöpte väl hos idel vänliga och glada människor.

Poliseskort har varken min fru eller jag fått tidigare, det kändes lite som om man var en celibritet med poliseskorten de politiska dignitärerna och TV-teamet som följe! Det blir helt klart något att berätta för både barn och barnbarn. Men folket på landsbygden måste undrat vad det var för viktiga personer som var på besök hos dem, nyfikenheten var i alla fall stor på följet!

Mer inlägg om min vistelse i Joping kommer framigenom, då ska jag bland annat berätta om några fattiga föräldralösa barns första julfirande, samt när min fru och jag var hedersgäster på yaufolkets nyårsfirande. 



En av poliserna (till höger i bild) samt en av medias representanter.



Landsbygden utanför Joping (6 mil från Burma).


Dagens skiva: Treasury Of Yiddish Theatre And Folk Songs - Theodore Bikel

//Chasid

Ps: Jag har tidigare lovat att skriva om objektiv som jag ägt, men det löftet lovar jag här och nu att svika.
Postat 2007-10-21 12:42 | Läst 10152 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Hamnstaden som försvann i havet

När jag var i Turkiet i juli 2004 och besökte släkt och vänner så åkte vi till en plats som heter Dimitsrili för att sola och bada. Min vana trogen så plockade jag med mig fotoapparaten för att kunna gå på utflykt om jag fick lust till det. Historieintresserad som jag är så upptäckte jag genast de myckna men illa åtgångna spåren av en romersk civilisation såsom tegel, betong, husgrunder från villor och andra byggnader som jag genast med intresse startade att dokumentera. När jag återvände till Turkiet i september 2006 åkte jag återigen till Dimitsrili för att komplettera mina tidigare bilder, jag hade då även turen att stöta på några personer som kunde berätta mer om staden och dess öde. Detta material delar jag nu med mig till dig som är intresserad av dokumentärfoto, de glömda rummen och antikens historia.

För tvåtusen år sedan så låg här en liten blomstrande romersk hamnstad med 10.000 invånare. Staden var en liten kuststad i den romerska provinsen Asien som ligger i nuvarande Turkiet på den plats som idag kallas för Dimitsrili på Chesme halvön.

Som de flesta romerska städer hade den ett Dianatempel och en amfiteater för att medborgarna skulle få sin beskärda del av kultur och skrock. Men för tvåtusen år sedan så vräkte en kraftig jordbävning ned halva delen av staden i havet och slog resten av staden sönder och samman, troligtvis trodde den överlevande befolkningen att det var gudarnas straff för att de inte hade offrat tillräckligt och bestämde sig därför för att inte bygga upp staden igen. Det som fortfarande gick att använda av pelare och kolonner forslades bort och återanvändes vid uppbyggandet av en annan stad.

Århundrandena och årtusendena gick och resterna av staden eroderades och förstördes av ytterligare jordbävningar och plundring, den senaste stora jordbävningen skakade området så sent som i maj förra året. Idag har namnet på den romerska staden sedan länge försvunnit ur historiens rullor, men resterna kan man fortfarande se om man tittar riktigt noga, det som vid första anblicken ser ut som en liten pittoresk badvik döljer resterna av en en gång stolt och välmående liten romersk stad i provinsen Asien.

Fler bilder kan du se här:
http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=172792

Veckans skiva: Folklore Yiddish d'Europe Central - Budapester Klezmer Band

//Chasid

Postat 2007-07-29 19:03 | Läst 14290 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Föregående 1 ... 15 16