"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

En kämpande trebarnsmamma från Lettland

Det är mitten av februari, snön och kylan har det lettiska landskapet i ett stadigt grepp. Trots att solens värmande strålar kämpar med full kraft har termometern envist krupit ned under tjugo minusgrader, människorna kurar ihop sig kring sina värmande kaminer i stugor och lägenheter. Vi är på väg till ett möte med en ensamstående trebarnsmamma i ett litet samhälle i södra Lettland.

Aigars, Margarita and Diana

Efter en skumpig färd på små gropiga vägar i gränslandet mellan Lettland och Litauen kommer vi fram till ett litet samhälle som ligger någon mil söder om staden Jelgava. Jag ska besöka en ensamstående mamma tillammans med ängeln från Riga Liana Velka och Gertruda som är en socialarbetare från Jelgava. Vi bjuds in i lägenheten av Aina som den ensamstående mamman heter. Hennes barn Margarita elva år, Diana 10 år och Aigars sju år är i skolan, men spåren av dem syns i hela lägenheten. Det ligger leksaker lite här och där och väggarna är täckta av barnens teckningar. Aina och barnen bor i en liten sliten vedeldad lägenhet om två rum och kök, lägenheten har säkert inte renoverats på över fyrtio år och från fasaden på huset har stora sjok med puts fallit av. De har rinnande vatten som de måste koka på sin lilla elspis innan de kan dricka det.
– Lägenheten är alldeles för liten för oss och den är dragig, men det är bättre än inget. Det finns de som har det betydligt värre än oss, vi har i alla fall rinnande vatten och toalett inomhus, säger Aina.
På landsbygden i Lettland är det vanligt med utedass och många får även hämta vatten från en gemensam brunn ute på gården. Det kan kanske gå an med utedass på våren och sommaren men att behöva gå till ett utedass när behoven tränger på och det är tjugo minusgrader ute låter allt annat än lockande.

Aina

Ensamstående mamma med tre barn
Aina är arbetslös, hon och hennes barn lever på social- och barnbidrag men de har svårt att få pengarna att räcka till. Pappan lämnade familjen för ett par år sedan, när han blev arbetslös slutade han att betala underhåll för barnen vilket har gjort att familjens ekonomi har blivit allt mer ansträngd.
– Vi brukar ge oss ut i skogen på sommaren och plocka bär och svamp som vi säljer på marknaden för att få ihop lite extra pengar framförallt till vintern, då kostnaderna för el och uppvärmning stiger, säger Aina. 
Hon hjälper även grannar och vänner med enklare sysslor. Trots Ainas stora vilja att arbeta finns det inga arbeten att få tag på i närområdet och familjens ekonomi blir allt mer ansträngd för var månad som går.
– Vi har precis så att vi klarar oss, har man mat, kläder och husrum så ska man vara nöjd med det, säger Aina och sträcker lite på sig.
Men på Ainas ögon och på hennes kroppsspråk ser jag att det hon säger inte riktigt stämmer, jag tror att hon har det riktigt tufft, det syns på hennes ögon att hon lider över sin situation, över att inte kunna ge sina barn den mat som de behöver.
Barnen har fått många fina leksaker och kläder genom olika hjälpsändningar, men det som de främst behöver är mat. För en stund kan de säkert förlora sig in i leken och glömma sin hunger, men så snart som leken är över kommer den envetna hungern och knackar på dörren igen.
Aina och hennes barn lever enkelt och är tvungna att snåla in på allt för att klara sig, när hyran, gasen, elen och veden är betald har de inte många kronor över till mat. De äter oftast en ensidig kost med potatis, rotfrukter och lök som bas.
– Barnen betyder allt för mig och jag ser först och främst till att de är mätta och nöjda innan jag själv äter det lilla som finns kvar, säger Aina.

The Kitchen

Svårt för ensamstående mammor att få arbete
Jag tittar mig omkring i lägenheten, jag hittar ett studiofoto på familjen som togs för ett par år sedan innan Lettland sjönk in i en djup ekonomisk depression, innan Aina blev av med sitt arbete och hennes man fegt flydde från sitt ansvar. Aina såg betydligt mer lycklig och välmående ut när fotot togs. Hon har magrat betänkligt sedan dess och hennes blick är betydligt tröttare. Arbetslösheten i området är mycket hög och det är särskilt svårt för ensamstående mammor att hitta ett arbete. Allt som oftast får de ljuga om sin familjesituation för att få tag på ett arbete. Ingen vill anställa en ensamstående kvinna som riskerar att vara hemma och vabba.
– Jag kan tänka mig att arbeta med i princip vad som helst bara det är ett arbete som gör att vi kan klara oss, säger Aina.
Lägenheten är full av leksaker, ballonger och teckningar och när Gertruda frågar Aina var hon sover, pekar hon på en gammal soffa och säger:
– Jag sover på den där soffan men jag får alltid plocka bort barnens saker först innan jag kan bädda till den, jag sätter alltid mina barn först och när de har det bra så har jag det också bra!

The Apartment block

Dianas stora dröm är att bli frisör
Flickorna är mycket flitiga i skolan och en vägg är full av olika diplom och utmärkelser som de fått. Aina är mycket stolt över sina döttrar som har högsta betyg i många ämnen och tillhör de bästa i sina respektive klasser.
Aigars har precis börjat i första klass och han kan redan läsa och skriva. Just nu är han inne i en cowboyperiod. Cowboyhatten ligger lite nonchalant i en fåtölj och leksaksgeväret har han hängt på ett älghorn ovanför sin säng så att han lätt får tag på det när han går upp på morgonen.
– Margarita spelar dragspel i musikskolan och trots att hon bara spelat dragspel i ett år börjar hon redan att bli riktigt duktig, säger Aina med mycket stolthet i rösten.
Flickorna är duktiga på att teckna och måla och väggarna är fulla av deras teckningar. Dianas stora dröm är att bli frisör och hon övar ofta på ett dockhuvud som hon kan kamma och fläta håret på. Flickorna är mycket kreativa och bygger och fixar mycket själva. Flickorna är också bra på att virka och sticka. Aina håller upp en docka och säger:
– Margarita och Diana fick en docka utan kläder och satte genast igång med att ta mått och sticka en klänning till den.

Luk 18:27

Jesus är deras idol
Aina och hennes barn är personligt kristna och de är aktiva i pingstförsamlingen i Jelgava. De åker dit varje söndag med församlingens kyrkskjuts. Barnen ser verkligen fram emot att få komma till kyrkan och de deltar aktivt i söndagsskolan. Margarita och Dianas främsta idol är Jesus. På Dianas vägg finns en bild på en bedjande Jesus och under den bilden har hon tejpat upp en lapp med ett bibelcitat från Lukas 18:27: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud". Församlingen i Jelgava är som en öppen famn där alla hjälper varandra som om de vore en enda stor familj. Det har gjort att medlemsantalet har ökat de senaste åren då allt fler i Jelgava med omnejd söker sig till tryggheten och gemenskapen i församlingen, bort från allt vad ekonomisk kris och bekymmer heter. I kyrkan kan de känna trygghet och få gemenskap, de får kraft att orka med vardagen och de får hopp för framtiden.

Aigars bed

En av dessa mina minsta
Det finns många familjer i Lettland som är i samma situation som familjen i berättelsen, många har även dragit på sig stora skulder då de har valt att köpa mat till barnen framför att betala hyran eller el- och gasräkningar. Att åka ut på den lettiska landsbygden är som att resa tillbaka i tiden, tillbaka till 20- och 30-talets fattigsverige. Det är en tid som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, en tid som jag bara har hört min gamla mormor berätta om.
När vi lämnat familjen och åter satt oss i bilen kommer jag att tänka på Jesu ord i Matteus 25:40: "- Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig."
Det är så pingstförsamlingen i Jelgava arbetar och trots att medlemmarna själva lider brist på det mesta är de villiga att hjälpa andra människor med det de har, kan och är bra på. Pingstförsamlingen förmedlar mat, kläder och leksaker till utsatta familjer, de hjälper de gamla och svaga i församlingen med städning och reparationer. De gör även hembesök hos gamla och svaga som inte själva orkar ta sig till kyrkan och ber och umgås med dem.

The Restroom


Text och Foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Jag besökte familjen i februari 2010 men trots att det har gått några år så ser deras livssituation ungefär likadan ut idag. Gertruda och Aina heter egentligen något annat. Lettland är ett litet land och av respekt till dem väljer jag att inte skriva ut deras riktiga namn.

Postat 2013-09-12 09:08 | Läst 13213 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Bistånd - Att hjälpa kan vara att stjälpa

Det är många svenska företag och privatpersoner som skänker kläder, leksaker, möbler, husgeråd, mat med mera till Lettland och på sätt och vis är det bra för hjälpen behövs verkligen. Men medaljen har även en baksida. 



Vad händer när den lokala lettiska klädbutiken, leksaksaffären, sportbutiken, och matvarubutiken måste slå igen för att de inte kan möta konkurrensen från våra hjälpsändningar? Då kommer det att bli ännu svårare att få tag på de varorna som behövs när vår hjälp upphör.

En lösning på problemet skulle kunna vara att vi skänker pengar som därefter omvandlas till presentkort som kan delas ut av socialförvaltningen. Då skulle även de lokala handlarna få del av kakan och kunna fortsätta sin verksamhet och även se till att fler kom i arbete. En del av de prylarna som vi skänker skulle kunna säljas i lettiska second-hand butiker och på så vis skulle vi kunna se till att ett antal arbetslösa får ett arbete som de kan försörja sig och sina familjer på och överskottet från verksamheten skulle kunna gå till presentkort till de mest utsatta grupperna.

Då skulle vi få en win-win situation som skulle gynna alla parter. De lokala handlarna skulle kunna fortsätta sitt arbete och inte bli utkonkurrerade av våra hjälpsändningar och de som behöver lite extra stöd för att hålla näsan ovanför vattenytan skulle få det. Att ge bistånd handlar om långsiktigt tänkande som ska bygga upp och utveckla ett samhälle. Att bara pumpa in hjälp utan att tänka efter först är ungefär lika dumt som att sätta ett plåster på ett kraftigt blödande sår som behöver ses om och sys.



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Postat 2012-04-12 10:34 | Läst 14861 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Svenska journalisters pinsamma tystnad

Svensk media är som bekant pinsamt tysta om det tuffa ekonomiska läget i vårt östra grannland och alla dom personliga tragedierna som följt i kölvattnen av den ekonomiska depressionen i Lettland. En depression som letterna i mångt och mycket har den svenska regeringen, inhemska politiker och de svenska storbankerna att tacka för...



För de journalisterna som vill skulle det enkelt gå att gräva fram en hel del smaskiga nyheter om de svenska storbankernas vanvettiga utlåning och den svenska regeringens spel för att rädda Sveriges ekonomi på bekostnad av den lettiska. Men när det väl dyker upp nyheter om Lettland i svensk media är det oftast någon svensk journalist som har rest till gamla stan i Riga och gjort ännu en intetsägande intervju med någon kulturpersonlighet eller politiker över en perfekt latte. Deras källkoll och research är oftast bristfällig och inte helt med sanningen överenstämmande. De ställer svenska frågor och får svenska svar på sina frågor och deras fördomar om letterna förstärks snarare än försvagas. Många svenska journalister verkar ha glömt att Lettland ockuperades av Sovjetunionen i 47 år och att letterna fick tillbaka ett land som hade blivit helt kört i botten 1991. Svenska journalister skulle behöva åka utanför gamla stan i Riga så att de med egna ögon får se hur det är ställt med landet.

Jag gör vad jag kan för att berätta om situationen i Lettland men tyvärr blir mina möjligheter att göra det allt mer begränsade då uppdrag efter uppdrag uteblivit av olika orsaker. Många svenska tidningar väljer att plocka in mer lättsmält material som hjälper dem att sälja många annonser. Det är lite märkligt då mina artiklar och reportage från Lettland trots allt har varit mycket uppskattade bland läsarna och de riktade reportagen som jag gjort för biståndsorganisationer har dragit in riktigt stora belopp. Jag är för övrigt en av få svenska reportrar och journalister som har en ganska så bra inblick och kunskap om Lettland.



Missförstå mig bara inte, jag tycker definitivt att man ska resa till Lettland. Landet behöver det extra kapital som turisterna för med sig. Turismen genererar arbetstillfällen så att fler letter får en möjlighet att försörja sig. Har du inte varit i Riga så tycker jag definitivt att du ska boka en weekendresa dit. Det är en trevlig och vacker stad som har mycket att erbjuda till låga priser. Är du intresserad av arkitektur- eller gatufoto så kommer du garanterat att hitta trevliga miljöer och för dem som älskar porter kan jag förtälja att det lettiska ölet håller mycket hög internationell klass.

All Images and text © Mikael Good. All Rights Reserved.

Om ni behöver anlita en erfaren socialreporter och dokumentärfotograf med ett stort hjärta och engagemang för människor i kris. Som har stor kunskap om östeuropa. Då är ni varmt välkomna att höra av er till mig. Tidigare har jag jobbat en hel del för biståndsorganisationen Hoppets Stjärna men jag söker nu efter nya uppdragsgivare och samarbetspartners. På följande länk finns ett litet urval av arbeten från Kina, Lettland och Ryssland som jag har fått publicerade i olika trycksaker och tidningar, under fliken info finns även mitt telefonnummer och min mailadress: http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=318240

Även om bra artiklar om Lettland lyser med sin frånvaro i svenska media så finns det ett och annat undantag. Här kan du läsa en artikel av Birgitta Forsberg på Affärsvärlden som sammanfattar orsaken till den lettiska krisen på ett mycket bra sätt: http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article503807.ece

"True Wealth is to be known and appreciated among the least of us" - Mikael Good

Text och foto: Mikael Good


Postat 2012-04-11 09:32 | Läst 9407 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Lettland går en svår vinter till mötes (700+)

Den lettiska huvudstaden ligger insvept i en kall grå decemberdimma som letat sig upp från floden Daugava. En hård isskorpa ligger över trottoarer och vägar, människor och bilar halkar sig sakta fram genom staden. Det ligger oro i luften både från ett annalkande oväder och oro över vad som ska hända i Lettland i efterdyningarna till den ekonomiska kraschen. Den ekonomiska optimismen och framtidstron som jag tidigare upplevt vid mina många besök i Lettland, har nästan helt försvunnit in i den kalla grå decemberdimman.

Jag blir upphämtad med bil av Ivars och Liana utanför det slitna Hostel i utkanten av Riga som jag har tillbringat natten på och vi ger oss av mot stadsdelen Kipsala, i de västra delarna av Riga. Ivars och Liana arbetar för den lettiska hjälporganisationen Velku Fonds.

Värme trots kyla
Vi stannar utanför ett hus som jag först trodde var öde men det visade sig att det var här som Emma, kvinnan vi skulle träffa bodde. Liana och jag gick in genom den skeva och mycket slitna ytterdörren till huset och vi gick upp för en knarrig trappa som kändes som om den skulle kunna ramla ihop när som helst, till sist hamnade vi utanför en gisten gammal lägenhetsdörr. Vi knackade på dörren och efter en kort stund öppnade en bastant och vänlig kvinna i 70-årsåldern dörren med ett knarr, kvinnan log stort när hon såg oss och välkomnade oss på klingande ryska och bjöd oss in med en vänlig handrörelse. Vi utbyter några artighetsfraser på ryska och presenterar oss för varandra.

    

Emma bjuder in oss i sitt råkalla dragiga mögeldoftande vardagsrum där vi sätter oss. Trots att Emmas levnadssituation är nästintill obeskrivbar för oss svenskar håller hon ändå modet uppe och låter sitt glada humör och smittsamma skratt sprida värme i det kalla rummet. Emma beklagar att hon inte har något att bjuda på då hennes skafferi är helt tomt.

Emmas far var tysk och hennes mor från Ryssland, men när jag frågar henne om hon pratar tyska, skakar hon lite på huvudet och säger, samtidigt som hon visar med tummen och pekfingret, att hon bara kan lite, lite tyska. Då min ryska inte är den allra bästa överlåter jag tolkningen åt Liana. Emma börjar sedan berätta en historia som för mig, som växt upp i trygga Sverige, känns nästan osannolik.

    

Privilegierad men ständigt övervakad
Emma växte upp i Riga och hon utbildade sig till elektroingenjör i Kiev för över fyrtio år sedan efter utbildningen flyttade hon tillbaka till Riga där hon fick ett arbete som elektroingenjör på en nystartad fabrik.

– Om jag hade sagt till dig vad jag jobbade med för tjugo år sedan, hade jag blivit kastad i fängelse. Emma talar tyst, som om väggarna hade öron. Efter ytterligare tvekan säger hon allvarligt med lite darr på rösten: 
– Det här har jag inte berättat för någon tidigare inte ens för mina närmaste, jag jobbade på den topphemliga statliga fabriken Alfa i Riga. På Alfa framställdes avancerad militärelektronik till sovjetunionens flotta, flygvapen och till det ryska rymdprogrammet. På Alfa var det ständiga kontroller av de anställda och den hemliga polisen KGB höll ett extra vakande öga på de anställda, allt för att topphemlig information inte skulle hamna i fel händer.

Emma trivdes ändå bra på Alfa trots alla de stränga och påfrestande kontrollerna. Hon hade en mycket medmänsklig chef och bra arbetskamrater. Emmas man var svårt sjuk på 1980-talet och behövde mycket omvårdnad, Emma fick alltid ledigt när hon behövde ta hand om sin sjuke man. Emmas man dog i slutet av 1980-talet. Som elektroingenjör hade Emma en del privilegier som andra sovjetmedborgare inte hade, hon fick handla i butiker för speciellt utvalda medborgare och kunde servera sin man och son rent kött minst en gång per vecka. Emma var med andra ord privilegierad och kunde leva relativt gott med tanke på omständigheterna.

Hundmat och potatis
1992 förändrades allt, Lettland hade åter blivit ett fritt land och den topphemliga fabriken Alfa som hon jobbade för lades ned och hon pensionerades i förtid. Om Sovjetunionen funnits kvar hade hon fått en riktigt dräglig pension och hade kunnat leva gott men nu var det nya tider och Lettland var åter ett fritt land efter många års sovjetisk ockupation. Hennes pension blev bara 25 rubel och hon tvingades att leva på hundmat och dålig potatis för att överleva.

Jag frågar Emma om det inte var jobbigt med en sådan radikal omställning. Hon spänner blicken i mig och säger:
– Jag förlorade alla mina privilegier men jag vann min frihet och frihet är betydligt mer värd än allt vad privilegier är!

Medborgarna i Sovjetunionen var tvungna att ständigt vara på sin vakt mot angivare och den hemliga polisen KGB, det var vanligt att KGB buggade vanliga medborgares hem på jakt efter spioner och andra misstänkta landsförrädare. Det är något som är svårt för oss i väst, som har vuxit upp med demokrati, att förstå.

Pengar under bordet
Emma överlevde de svåra åren i början av 1990-talet och efter hand blev hennes ekonomiska situation bättre. I slutet av 1990-talet drabbades Emma av nästa stora bakslag, hennes son drabbades av elefantsjuka, en virussjukdom som gör att huden och underliggande vävnader blir tjockare än normalt. Den som lider av sjukdomen behöver genomgå många och smärtsamma operationer för att avlägsna överskottsvävnaden. Sonen, som är i fyrtioårsåldern, befinner sig under vårt samtal i rummet bredvid men vill absolut inte bli nämnd vid namn eller fotograferad.

Den ekonomiska situationen i Lettland är så svår att Emma själv är tvungen att spara ihop pengar till sonens operationer. Sjukvården i Lettland är förvisso fri men för att få vård och mediciner måste man ge läkarna och sjuksköterskorna pengar under bordet för att få det man på pappret har rätt till. Med en pension på drygt 1 000 kr och ett sjukbidrag på 500 kr för sonen i månaden är det svårt för Emma att få ihop tillräckligt med pengar till mat, el, värme och mediciner. Emma städar därför på universitetet i Riga ett par timmar varje morgon och försöker snåla in på både värme och mat för att spara ihop de dryga 7 000 kr som läkaren vill ha för att utföra sonens operation.

Pensionär med dagligt arbete
Trots sin svåra situation är Emma definitivt inte bitter utan säger flera gånger:
– Det kan aldrig bli värre än det var i början av 1990-talet. Jag är glad att jag har det som jag har det, jag har mat att äta, kläder att sätta på kroppen och en lägenhet att bo i.

Men Emma önskar att hon hade lite mera pengar i pension så att hon slapp jobba som städare på mornarna för att få ihop pengar till sonens operationer och mediciner.
– Min sjuttioåriga kropp har börjat protestera och jag orkar nog inte jobba så mycket längre till. Då vet jag inte riktigt hur jag ska få det att gå ihop sa hon med darr på stämman och tårar i ögonen.
– Behöver du ett hembiträde? Frågar Emma mig plötsligt i en blandning av skämt och allvar. Hon har hört att levnadsförhållandena i Sverige är mycket, mycket bättre än i Lettland och att de fattigaste i Sverige till och med har råd att unna sig lyxen att äta ute ibland och att sjukvården i Sverige verkligen är fri.

Till sist kommer Ivars in i rummet och överlämnar ett välfyllt julpaket till Emma, det finns inte ord till att beskriva den stora glädje som sprids i Emmas ögon över det välbehövliga tillskottet och hon kramar om oss och kysser oss alla i ren spontan glädje över den fina gåvan.

– Nu kan jag fylla mitt skafferi och min son och jag kommer att få äta riktig festmat till julen!



Jag besökte Emma den 13 december 2008. Idag har det ekonomiska läget i Lettland förvärrats ytterligare. För att få ekonomiska nödlån från IMF (Internationella valutafonden) har Lettland varit tvungna att genomgå ett ekonomiskt stålbad av värsta sort. Offentliganställdas löner har sänkts med upp till 40%. För pensionärer som har ett extraknäck sänks pensionerna med hela 70%. Många lettiska läkare och specialister flyr landet mot välbetalda jobb i andra EU-länder. Hälften av Lettlands 70 sjukhus har stängts eller kommer att stängas och många patienter som behöver vård har idag ingenstans att vända sig. Samtidigt som priserna för mat och värme har rusat i höjden. Man talar idag om att stänga flera skolor. Internatskolor och institutioner har fått budgetnerdragningar på 40%...

Det kommer att bli en mycket kall och sträng vinter i Lettland och risken är överhängande att många letter kommer att hungra och frysa.

Text och foto: © Mikael Good 2008, 2009. All rights reserved.

Med det är reportaget som tidigare publicerats i tidningen Junia firar jag mitt 700 blogginlägg på Fotosidan. Klicka på följande länk om du vill läsa och uppleva reportaget utan att behöva störas av annonser: chasid68.blogspot.com

Dagens låt: ‪Amsterdam Klezmer Band - Papa Chajes‬

//Chasid

Postat 2011-12-05 08:36 | Läst 11647 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Möten på den lettiska landsbygden

Som ni säkert redan vet har jag varit i Lettland ett flertal gånger och under den tiden har jag lärt känna Lettland och det lettiska folket ganska så väl. Jag har oftast anlitats för att göra socialreportage som sedan publicerats i nyhetsbrev, månadsbrev och magasin.

Trots ett bitvist ganska så tufft arbetsschema har det inte hindrat mig från att göra en del egna reportage och en del av dem har också funnit sin väg in i olika magasin. Men allt som oftast har jag inte haft så mycket tid över till att sammanställa mina egna reportage och efter att jag skrivit rent mina anteckningar har de oftast blivit liggande.

För ett par dagar sedan hittade jag renskrivna anteckningar från ett möte som jag hade med en äldre kvinna i ett litet dragigt hus på den lettiska landsbygden för ett par år sedan. Jag läste igenom anteckningarna och blev åter mycket tagen av kvinnans starka levnadsöde och berättelse.

Jag bestämde mig för att skriva ihop anteckningarna till en berättelse, en berättelse som jag eventuellt kommer att dela med er i min blogg när den är färdig.

Det finns inte så många äldre människor kvar på den lettiska landsbygden som kan levandegöra sitt lands historia. Hade jag bara tid, pengar och möjlighet till det skulle jag mer än gärna resa runt och träffa dem och skriva ned deras spännande berättelser innan det är för sent.


© Mikael Good, 2008. All rights reserved.

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: chasid68.blogspot.com

Dagens låt: Why don´t you look into Jesus - Larry Norman

//Chasid

Postat 2011-11-27 11:55 | Läst 12066 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 7 Nästa