Grace är ett ljus i mörkret

Platser som Jayer i St Petersburg är mörka platser som dömer unga människor som aldrig fått en ärlig chans i livet till en allt för tidig grav. Även om situationen är tuff för före detta barnhemsbarn som har utexaminerats från institutioner i Ryssland finns det några oaser av nåd i mörkret.

När barnhemsbarnen i Ryssland blir myndiga får de inte längre bo kvar på de institutionerna som de växte upp på. Trots att de inte vet hur de själva ska klara sig i världen utanför barnhemmets väggar. De har inte fått lära sig att hantera de olika livsproblem som de nu möter. De är helt ensam och har inte några föräldrar, mor- eller farföräldrar, syskon eller andra släktingar som bryr sig om dem och som kan hjälpa dem. De saknar ofta de vardagliga kunskaper som andra barn fått lära sig i sina familjer. Som att städa, tvätta kläder, laga mat och hantera ekonomin. De känner sig ofta helt ensamma och utlämnade och det är precis vad de är.

Statistiken för före detta barnhemsbarn i Ryssland är mycket dyster. Endast 10% av dem kommer att kunna anpassa sig till ett normalt liv. De övriga 90% är dömda till ett liv i misär som ofta sätter dem i en allt för tidig grav. Några av dem kommer att lockas in i prostitution eller kriminalitet, en del av dem blir alkoholister eller narkomaner. Många av dem blir hemlösa eller soffsurfare och några av dem tar sina liv.

Jayer är gatuslang för en kvinna som är villig till vilken form av sexuell handling som helst med alla som hon möter. Det är också namnet på ett icke färdigställt sjukhus i S: t Petersburg. Jayer är ett hus av död där unga prostituerade säljer sina kroppar för knarkpengar, de sprider HIV till kunder som ofta vägrar att använda kondom. Det är en plats där heroinmissbrukare injicerar långsam död i sina ådror. De flesta av dem är HIV-positiva och när de delar sina nålar delar de också sin dödliga sjukdom. Jayer är också en plats där hemlösa människor i olika åldrar bor och en plats där unga hipsters träffas för att ha Rave partyn på helgerna. De som kommer till Jayer exponeras för GHB och heroin och många av dem slutar som missbrukare när de i ren dåraktig nyfikenhet prövar på drogerna.

Nästan 70% av alla heroinmissbrukare i Ryssland är ungdomar. Platser som Jayer går att hitta över hela landet. Uppskattningsvis är mellan 1,5 till 3 miljoner av 142 miljoner ryssar heroinmissbrukare. De ryska myndigheterna står inte maktlösa inför det stora narkotikaproblemet i landet. Under de senaste åren har myndigheterna satsat mycket pengar på drogförebyggande arbete bland ungdomar. De försöker även begränsa utbudet av heroin och andra droger som flödar in från framförallt Afghanistan. Sedan talibanregimens fall i slutet av 2001 har heroinproduktionen ökat markant i Afghanistan och drygt 21% av det heroin som produceras i Afghanistan går till Ryssland.

Även om framtiden för barnhemsbarn ser mycket mörk ut så finns det några oaser av nåd i Ryssland. En sådan oas av nåd är Grace Family Center som ligger i ett rysk-ortodoxa kloster i St Petersburg. Arbetet på Grace är mycket framgångsrikt och enligt Valentina som är volontär chef på Grace har 90% av de före detta barnhemsbarnen som fått hjälp och stöd på Grace kunnat anpassa sig till ett normalt liv. För dem som aldrig har haft en egen familj är platser som Grace Family Center värda sin vikt i guld.

På Grace Family Center kan barnhemsbarn träffa och umgås med vuxna som ger dem stöd och uppmuntran och hjälpa dem utvecklas till självständiga individer med en stark självkänsla. Personalen vid projektet, utarbetar en individuell plan för varje person som kommer till dem. Arbetet på Grace bygger på kristna principer. Ungdomarna bjuds in i en miljö där de kan träffas och umgås. Om de själva vill kan de få ta del av den frälsande nåden som finns i Kristus. Självklart är alla välkomna till Grace, ingen skillnad görs på dem som tror och inte tror, alla möts av en varm famn av kärlek.

Även om arbetet på Grace Family Center är mycket framgångsrikt är de i ett skriande behov av pengar sedan två av deras huvudsponsorer utan förvarning dragit sig ur samarbetet. De motiverade beslutet med att de istället valt att fortsätta arbeta med mindre barn i andra delar av världen. Om Grace Family Center inte får tag på nya sponsorer är risken stor att den framgångsrika verksamheten måste läggas ned i januari nästa år.

Kanske är det just du som läser denna artikel som ska se till så att Grace Family Center ska kunna fortsätta med sitt viktiga arbete bland de minsta och svagaste grupperna i Ryssland. Du kan stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig eller genom att donera pengar till dem via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: www.starofhope.us

"När man hjälper de fattiga lånar man till Herren, och han ger igen med god ränta!". - Ordspråksboken 19:17

Klicka på den följande länken om du vill se bilder från Grace Family Center och samtidigt passa på att kolla in Flickrs nya utseende: http://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157633123794556/

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Fattigdomen bor granne med mig

Jag ser dem när jag lämnar och hämtar min dotter på skolan. Barnen som växer upp i fattiga familjer. Deras kläder är trasiga och för små. De saknar värmande strumpor i sina alltför slitna och icke fotriktiga skor.

Jag har sett barn i samma situation allt för många gånger tidigare under mina många resor i Östeuropa. Men jag trodde inte att jag skulle få se barn i samma situation här i Huskvarna. Fattigdomen kryper tyvärr närmare och närmare vårt trygga och ombonade folkhem. Om du öppnar dina ögon lite grann kommer du också att se den.

Många som jobbar för församlingar och olika bistånds- och hjälporganisationer läser min blogg. Till er vill jag säga att nu är det hög tid att samla in och börja dela ut kläder och skor till behövande barn i Sverige. Precis som i Östeuropa blir barn mobbade för att de har slitna och otidsenliga kläder och skor. Kontakta dem som jobbar med och känner barnen så att de diskret kan hjälpa till att förse dem med kläder och skor. 

Oavsett er politiska färg vill jag säga till alla politiker som läser min blogg. Hur kunde ni låta det här ske? Barn ska inte behöva lida för att deras föräldrar är arbetslösa, långtidssjukskrivna eller ensamstående. Tanken är väl att alla barn i Sverige ska ha samma grundförutsättningar och möjligheter. Jag skäms faktiskt för att jag är svensk idag och det är mycket på grund av er som styr och ställer...

Här kan ni läsa mer om Barnfattigdom i Sverige



Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Julreportaget - Ängeln i Riga

Med ett stort leende möter hon alla hon träffar, vare sig det är höga politiker eller ett barn med funktionsnedsättning. Det är ett leende som kommer från hjärtat, ett leende som gör att man blir både glad och varm inombords. För Liana Velks i Riga existerar inga omöjliga problem eller hinder. ALLT går att ordna, bara man har rätt inställning, lite god vilja och ett stort leende.

Liana Velka © Mikael Good

Vi befinner oss i Lettland, det är bara några dagar kvar till jul och vi är där för att vara med vid utdelningen av några av de närmare 5000 julpaket som ska delas ut. Jag stjäler till mig några minuter då och då i bussen när vi åker från den ena familjen till den andra. För Liana är det bråda dagar och de korta stunderna i bussen blir nästan den enda vila hon får. Ändå sitter hon där med ett stort leende på läpparna, jag har svårt att förstå hur hon mitt i stressen kan förmedla sådant lugn och värme, det riktigt lyser om henne.

Tron måste få konsekvens
Även om hon idag känns självklar i sin roll som ansvarig för Hoppets Stjärnas och Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland gled hon in i verksamheten lite på ett bananskal. Det var inte något som hon hade planerat eller tänkt. Det började med en förfrågan från en lärare på dottern Elinas skola, hon undrade om Liana kunde tänka sig att hjälpa till att organisera en resa till Sverige för sju barnhemsbarn. Trots att hon egentligen tänkt säga nej, blev svaret ja. Året var 1991 och Lettland hade precis återfått sin frihet efter att i många år varit en del av Sovjetunionen. Allt kändes annorlunda, människor vågade uttrycka sina åsikter, de fick resa fritt; nu skulle de börja bygga upp sitt land igen. 

Med den ökade friheten kom även tidningar som vågade utmana sina läsare att tänka annorlunda. En sådan tidning var den kristna tidningen Pakapieni ”Gå”. Den talade bland annat om att den kristna tron inte bara fick stanna vid ord, det måste vara handling också. Det var en artikel i den tidningen som tog upp barnhemsbarnen som behövde åka på sommarlov till Sverige. Arrangör var organisationen Hjärta till Hjärta i Sverige och i Lettland blev det Liana som fick ordna med pass, visum och alla papper som behövdes för resan. Utan att kunna ett ord svenska eller engelska fick hon även följa med barnen till Sverige, en ganska bortkommen följeslagare tycker hon själv, men med hjälp av pictogram, en ordbok och händer blev det tre oerhört spännande veckor, inte minst för Liana som aldrig besökt ett västland tidigare.

Liana och Ivars vid lagret strax utanför Riga. Så här bara ett par dagar innan jul är de flesta paketen utdelade men några paket har de sparat för att dela ut till ryskortodoxa familjer, de firar sin jul den sjunde januari © Mikael Good

Ett arbete bland de ”outbildbara” tar form
Efter den där första kontakten med Sverige rullade arbetet på ganska snabbt. Hoppets Stjärna skulle samma år besöka Lettland i tanke att starta ett arbete bland funktionsnedsatta barn. De kontaktade tidningen Pakapiena för att höra vem som kunde hjälpa dem tillrätta i Lettland. 13 december 1991 när Hoppets Stjärna för första gången besökte Lettland fanns Liana där som värd. På min fråga om hur Liana reagerade när hon fick veta att det främst var funktionsnedsatta som Hoppets Stjärna ville arbeta med, utbrister hon;
– Det kändes oerhört bra. Jag visste hur hemskt de funktionsnedsatta barnen hade det, speciellt de som bodde på barnhem, de hade inget liv. Gravt funktionsnedsatta var outbildbara, de hade inget värde. Institutionerna var främst en förvaringsplats, där fanns inga aktiviteter och det var kallt, speciellt då mitt i vintern.

När Hoppets Stjärna några månader senare började sitt arbete i Lettland var den kapabla Liana en självklar medarbetare. Hon sa upp sig från sitt arbete som tysklärare och tillsammans med sin man Ivars bildade hon en lettisk organisation som fungerade som Hoppets Stjärnas förlängda arm i Lettland. Till en början handlade arbetet mycket om att ta hand om alla de hjälptransporter som skulle delas ut på de olika barnhemmen och institutionerna. Lianas man Ivars arbetade till en början mest som volontär på kvällar och helger;
– Men allt mer behövdes en stark karl som kunde köra lastbil, speciellt när vi började renovera institutionerna, så även Ivars jobbade ganska snart heltid.

Liana Velka utanför en kär väns hus © Mikael Good

Kunskap – en väg till förändring
Huvudmålet för arbetet har alltid varit att förändra attityden till de funktionsnedsatta. I den gamla sovjetrepubliken sågs funktionsnedsatta knappt som människor. Att förändra den attityden till att funktionsnedsatta är människor med precis samma rätt och värde som alla andra var och är fortfarande en utmaning. Till en början innebar det att se till att de funktionsnedsatta fick ett drägligt boende men redan efter något år började man även med att utbilda personal på institutioner och barnhem. Kunskap om att arbeta med funktionsnedsatta - om man bortser från den rent medicinska aspekten - fanns inte i Lettland. I början anordnade man därför seminarium med specialister från Sverige; barnläkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, psykologer, logopeder med flera. Snart fanns även föräldrar till funktionsnedsatta barn med på utbildningarna, främst föräldrar som valt att ha kvar sina funktionsnedsatta barn hemma men även många av dem som tidigare lämnat sina barn till barnhem kom och vågade nu ta hem sina funktionsnedsatta barn. En helt ny värld började öppnas. 

   
Liana på hembesök hos en av sina vänner. Liana som vi är vana att se henne med ett stort leende på läpparna och med ett julpaket i famnen © Mikael Good

Föräldraföreningar
Med allt fler funktionsnedsatta barn hemma, behövdes speciella förskolor och dagcentraler. Barnen och ungdomarna behövde även hjälp att ta sig till skola och dagcentral. 
– Men fortfarande var det många föräldrar som klagade och vi insåg att vårt arbete måste innefatta hela familjer. Att ha en familjemedlem med en funktionsnedsättning i familjen innebär på sätt och vis att hela familjen är handikappad, speciellt i vårt samhälle som fortfarande ser de funktionsnedsatta som mindre värda.
– Därför började vi arbeta med föräldraföreningar, mindre grupper - främst mammor -som samlas ett par gånger i månaden, ibland för att få utbildning, men oftast ”bara” för att få träffa andra vuxna, få samtala med varandra, byta erfarenheter och lära sig mer om vilka rättigheter de och deras barn har. Varje sommar ordnar vi dessutom flera läger för både barn och mammor. Vi kommer att ha ett sådant läger nu i januari, vi har fått pengar från EU, egentligen var det tänkt att vara ett sommarläger men de utlovade pengarna dröjde så nu ska vi ha sommarläger mitt i vintern, Liana skrattar när hon tänker på hur dumt det måste låta. (Lägret hölls i januari 2007).

– Det är otroligt roligt att arbeta med dessa mammor även om det är mycket jobb. De behöver kunskap om vilken hjälp som finns för deras barn och att de inte bara kan sitta och vänta på att ett mirakel ska ske. Vi måste hela tiden uppmuntra dem att våga släppa taget, barnen behöver komma hemifrån, de behöver komma till skolan och lära sig stå på egna ben. Många mammor har sina funktionsnedsatta barn hemma, oavsett vilken form av funktionsnedsättning som de har, ända upp i 10 – 11 årsåldern, då först får de börja skolan…
– Det roligaste är att se dessa mammor leva upp, när de kommer till gruppen de första gångerna kan de inte prata om något annat än sina barn, själva har de inga behov. Efter att ha träffats ett tag börjar de istället prata med varandra, det är som att de vågar börja leva själva. De har blivit så vackra, raka i ryggen, stolta och med otroligt mycket vilja. Vi sätter nu in många av mammorna som ansvariga för olika EU projekt, de får ta ansvar för projektansökningar, planering och genomförande.

Julklappsutdelning på 5:e skolan in Riga © Mikael Good

Mer kunskap
En del av arbetet med utbildning är även att ta fram böcker. I Lettland finns nästan inget material om funktionsnedsatta på lettiska. Med stöd från bland annat Sida har böcker av Tomas Sjödin och flera andra svenska författare översatts.
– Just nu arbetar vi med Berit Lagerheims ”Att utvecklas med handikapp”. Men många fler böcker behövs, kunskap är jätteviktigt och universiteten i Lettland ringer ständigt och frågar efter våra böcker. Idag finns vård av funktionsnedsatta med i universitetsprogrammen och nyutbildade speciallärare arbetar på våra skolor och dagcentraler. Det är egentligen först nu som vi börjar se en verklig förändring i politiken för funktionshindrade i landet. 

Lina Velka på hembesök hos en lettisk familj i kris © Mikael Good

Kraft från ovan
– Var får du din energi från? inflikar jag. 
Liana har precis lagt på luren efter att ha pratat med en av alla de mammor hon har kontakt med. Hennes telefon ringer flera gånger under vårt samtal; det är organisationer och kyrkor som ska hämta sin del av julpaketen, särskolor som vill bjuda in henne och Ivars till sina julfiranden men oftast är det mammor som behöver någon att prata med en stund. Jag inser mer och mer hur mycket arbete som ligger bakom Lianas till synes ganska lugna fasad. Liana tittar uppåt;
– Energin får jag uppifrån, det är det enda svar jag kan ge.

PS 34:5 De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av blygsel.

Lina Velka på hembesök hos en lettisk familj i kris © Mikael Good

– Vi har en dröm, eller egentligen är det nog mest jag, säger Liana och skrattar, Ivars drömmer om något annat. Jag skulle vilja öppna ett korttidsboende, där jag får arbeta mer direkt med barnen. Ett hem där jag kan ta emot fyra fem barn i taget och ge deras familjer en möjlighet att vila några dagar. I Lettland existerar inget sånt.

Vi vill i vårt arbete visa hur man kan arbeta rätt med funktionsnedsatta. Idag finns till exempel inte ens en plats där mammorna kan komma och prata med en socialarbetare eller kurator, det vill jag att de ska få möjlighet att göra på mitt korttidsboende, de kan ju knappast sitta och prata om sina personliga problem och behov på ett kafé.

Liana och rektorn på 5:e skolan i Riga, spexar framför kameran © Mikael Good

Drömmen var en docka med riktigt hår
– Där har vi fängelset, utbrister Liana plötsligt när vi åker förbi en stor smutsvit byggnad omgärdad av en hög betongmur. 
– Det är alltid fullt; I Lettland är det ofta lättare att begå brott och hamna i fängelse än att försöka leva ett ärligt liv utanför murarna. Det är svårt att hitta arbete och lönen är så låg att den knappt räcker till ens det mest nödvändiga. Ibland undrar jag om inte de fattiga har det svårare idag än 1991. Priserna har ökat till det dubbla på bara ett par år. Idag kan du köpa allt om du har pengar, innan hade vi pengar men det fanns nästan inget att köpa. 
Kan ni tänka er att jag, när jag var liten, drömde om att få en östtysk docka. För mig var en docka från Östtyskland det bästa man kunde tänka sig, de gick att kamma håret på. Våra sovjetisktillverkade dockor hade bara klistrat hår. 

Även lägenheter var svåra att få tag på, man var tvungen att ha en arbetsgivare som hade tillgång till lägenheter och jobba bra. När vi gifte oss, Ivars och jag, fick vi bo hos mina föräldrar. Vår första lägenhet fick vi tack vare att Ivars började arbeta som tekniker på ett kollektivjordbruk i utkanten av Riga. Bil var också svårt att köpa, de få bilar som fanns var reserverade för pampar inom kommunistpartiet, eller som belöningar till den som arbetat bra. Alla arbetsplatser hade speciella kösystem för ”lyxprylar” som t ex bilar. Bara de som arbetade bra kvalificerade sig för att få hamna i kön. Men Ivars lyckades få tag på en bil i Moskva, en Lada. Det var 1983 och vi var så stolta över vår lilla bil, den gav oss en fantastisk frihet att resa, visserligen bara inom Sovjetunionen, men ändå.

   
Liana och Ivars på sitt lilla kontor i Riga. Marita Good, Liana Velka och Ivars Velks vid julpaketslagret utanför Riga. © Mikael Good

Förändring tar tid
– Man blev lite paranoid, för bara ett par år sedan rensade jag bort flera lådor med tvål som jag hamstrat. Tvål fick man bara köpa för kuponger och även om vi inte behövde hela vår ranson vågade jag inte låta bli att ta ut hela ransonen. Jag vågade heller inte ge bort den av rädsla för att en dag stå utan. Behövde man gå till läkaren var man mer eller mindre tvungen att muta till sig en undersökning, jag gick aldrig till läkaren utan att ha med en blomma eller en chokladask.
Jag tror att korruptionen idag, mycket beror på det system vi hade innan, vi är så vana vid att muta oss fram. Det gör det ännu svårare för dem som är fattiga, de som har fallit ur systemet, de har ingen möjlighet att ta sig upp igen. Missförstå mig inte, allt är bättre idag, jag vill definitivt inte tillbaka till Sovjettiden, men vi har fortfarande mycket kvar att arbeta med. Det är trots allt bara 20 år sedan vi blev fria och att i djupet förändra människor tar tid.

Ivars har precis stannat bilen utanför något som för mig ser ut som ett fallfärdigt skjul, Liana tittar i sina anteckningar, vi ska överlämna två stora familjepaket. Med ett stort leende greppar hon ett av paketen och stiger in i det lilla huset. 
– Vet du, det här är något av det roligaste jag vet!

Det här är något av det roligast som jag vet © Mikael Good

Du kan stödja Ivars och Lianas viktiga arbete i Lettland genom att ge en gåva direkt till Velki Association: www.velki.lv/mums.htm eller biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta: www.hearttoheart.se/stod_oss.html eller biståndsorganisationen Hoppets Stjärna: www.hoppetsstjarna.se

If you want to read this article in English, please click on this link: http://www.chasid68.blogspot.com/2011/12/angel-in-riga.html

Text: Marita Good, foto: Mikael Good. All rights reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Junia.