En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla

Den tekniska utvecklingen är enorm, de senaste 20 åren har utvecklingen varit lika stor som från den dagen då den första människan uppfann sitt första redskap fram till för 20 år sedan. Fotografins utvecklingen har också varit stor de senaste 20 åren, och vi har gått från ett analogt till ett digitalt förfarande.

En del saknar den gamla goda tiden, personligen omfamnar jag den tekniska utvecklingen som ger mig möjlighet att fotografera på ett sätt som jag inte kunde på filmtiden. Precis som när jag började på 1980-talet tycker jag om att fotografera med mätsökarkameror. När jag köpte min första analoga mätsökarkamera en Olympus XA kunde jag inte ens drömma om att jag en dag skulle äga en Leica.

När Leica M8 kom ut i september 2006 kände jag instinktivt att den kameran vill jag ha, men det skulle dröja fem år innan prislappen gick ned till en för mig rimlig nivå, och jag kunde köpa en begagnad Leica M8. Trots att den är snudd på antik i digitalkamera-världen och har en del märkliga egenheter, har den en en av mina absoluta favoritsensorer. Vilket har lett till att M8:an har fått följa med på reportagejobb både i som utanför landets gränser.

M8:an har egentligen bara en nackdel och det är att den inte har småbildsformat. Det gjorde att jag till sist bestämde mig för att uppgradera till en digital mätsökarkamera med småbildsformat. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville ha en ”Kodachrome Leica” det vill säga Leica M9. Tyvärr har den problem med sensorn, och M9:or med nybytt sensor kostar oftast en bit över 20 000 kronor.

För ett par veckor sedan fick jag tag i en Leica M9 med nybytt sensor för ett bra pris. Jag har provkört kameran, och kan bara säga att jag är helnöjd. Att fota med en M9:a är som att fota med digital Kodachrome 64 med skillnad att jag kan ställa kameran ända upp till 1000 ASA och få likvärdigt resultat. Bilderna blir riktigt krispiga och med rätt objektiv levererar CCD-sensorn färgbilder med mellanformatskänsla av allra högsta klass.

De gångerna jag har slagit över bilderna till svartvitt i ACR:n blir resultatet nästan lika bra som med M8:an, som även kallas för ”Poor Man’s Monocrome”. Precis som med M8:an är det dynamiska omfånget litet och bilderna ”spricker” lätt om man bearbetar dem för mycket. I och med att sprattelutrymmet är litet pressar det mig att sätta bilderna rätt redan i fotograferingsögonblicket.

De svartvita bilderna har jag tagit på några vänner från Rumänien som jag mötte under en promenad i Jönköping. Det var ganska så skumt ute och jag fick vrida upp ASA till 1250, ställa tiden på 1/30 och bländaren på 1,4 alternativt 2. Det blev en skönt dokumentär känsla över bilderna vilket jag inte riktigt får fram med mina Fuji- eller Sonykameror. Det hade fungerat bra att köra bilderna i färg men som Robert Frank sa: ”Black and white are the colors of photography”.

1250 ASA är max för M9:an, efter det blir bruset fult och opersonligt. Det är lite i det knappaste laget för mig och jag hade gärna sett att kameran hade varit användbar upp till 6400 ASA. Jag har löst det problemet genom att köra M9:An ihop med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. Med den kombinationen får jag en hyfsad autofokus, bildstabilisering och kan fota med mina M-objektiv upp till 12800 ASA!

Någon kanske undrar om det fortfarande är värt att köpa en smått antik digital mätsökarkamera som den tekniska utvecklingen har sprungit om flera gånger, svarar jag tveklöst ja! Om du inte tycker om att förlora dig bort i menyer och inställningsalternativ, och föredrar att jobba med mätsökarkameror är det väl värt att satsa på någon av de begagnade ”lågbudgetleicorna”. Det går att hitta begagnade Leica M8 för 11 000 kronor, M9 för 20 000 kronor (se till att sensorn är bytt) och Leica M 240 för 25 000 kronor.

Men framförallt ska du välja en kamera som du trivs med och som inte står mellan dig och bildskapandet. Det går utmärkt att ta bra bilder med en mobiltelefon eller en digitalkamera för några hundralappar. Till syvende och sist handlar det inte om kameror och objektiv utan om vem som står bakom kameran.

Text och foto: Mikael Good

När ljuset inte riktigt räcker till

Den blå timmen hade precis passerat när jag kom till det romska samhället i mitten av Bulgarien. Jag ville ha lite miljöbilder och gick runt, hälsade på folk och tog bilder. Egentligen var det lite för mörkt, men jag chansade och vred upp ASA-talet och lät objektivets inbyggda stabilisering göra sitt arbete.



En del skulle nog påstå att den första bilden i artikeln är allt för brusig. Men mig stör det inte. Bilden har tagits på motsvarande 6400 ASA, och bruset påminner en hel del om kornet i den klassiska filmen Tri-X, en film som jag använde flitigt när det begav sig. Personligen är jag trött på alla perfekta och tillrättalagda bilder som svämmar över på Instagram och andra bildsidor. Jag vill se mer opolerade dokumentära bilder som är fyllda med känsla och närvaro.



Jag hann att få några fler bilder på människor och miljöer i samhället innan mörkret omöjliggjorde vidare fotografering. Bland annat träffade jag en äldre romsk man utanför ett hus. Han berättade att han varit boxare i sin ungdom. En stund senare var det såpass mörkt att gatlyktornas sken knappt räckte till för att lysa upp husfasaderna.



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm. X-T1 är en av de allra bästa digitalkamerorna för svartvitt och de går att hitta dem begagnat för ett par tusenlappar.

Text och foto: Mikael Good

Bilder på ettan och löpet är hett

För fotografer är det mest begärligt att hamna på ettan eller på löpet. På så vis når bilderna ut till en lite större publik än vanligt. Jag har kollegor som för statistik över hur många ettor och löp de haft.

Under 2018 har mina bilder hamnat på fler ettor och löpsedlar än något tidigare år. En av mina bilder är en av de mest publicerade i Sverige i år. Givetvis tycker jag att det är kul, men det är inget jag brinner för, och jag har inte fört någon statistik över hur många ettor och löp som jag haft med material på under förra året.

Jag brinner för att göra reportage. Att få berätta om människor och miljöer, både i min närhet och i andra länder. Personligen är jag mest stolt över de reportagen i text och bild som publicerats under året. Min förhoppning är att jag ska få möjlighet att göra ännu fler reportage i år. Balkan, Indien och Nepal står högt upp på önskelistan.

Bilden på den indiska kvinnan tog jag under en reportageresa i Indien i december 2017.

Text och foto: Mikael Good

Leica M väcker känslor

I stort sett alla fotografer har en åsikt om Leica. Ofta handlar diskussionerna om det höga priset, eller att kameran är mer av ett smycke för rika människor än ett redskap, och att vanligt folk inte har råd att köpa dem. För min egen del är Leica ett verktyg att ta bilder med och inget annat.



Jag föredrar att jobba med kameror som har tydliga rattar och är enkelt uppbyggda, fria från displayer och förvirrande undermenyer. Jag är speciellt förtjust i mätsökarkameror. I och med att jag föredrar att jobba med digitalkameror finns det inte så mycket mer än Leica att välja på om man som jag vill ha en digital mätsökarkamera. Fuji har en Leicaliknande kamera som heter Fujifilm X-Pro2. Jag har även en sådan, det är också ett utmärkt redskap, men den känns mer som en digital Contax G2 än en mätsökarkamera.

Kameran på den översta bilden är en Leica M8, och objektivet ett Voigtländer Ultron 35mm f1,7 ASPH. M8:an har över tio år på nacken men fortfarande duger bildkvaliteten, speciellt om man väljer att göra bilderna i svartvitt. I mitt tycke är bara Leica M Monochrom bättre på svartvitt, men i och med att jag behöver leverera bilder i färg ibland är M8:an en bra kompromiss. Leica M och dyr behöver inte ha ett likhetstecken mellan sig. M8:an kostar runt 10 000 kronor begagnad och Voigtländer objektivet kan man hitta för 3500 kronor, vilket är rena rama fyndpriset för en handtillverkad mätsökarkamera och ett excellent objektiv. 



Jag har använt M8:an till en del reportage. Bland annat hade jag med M8:an när jag besökte Sinai i Egypten för ett antal år sedan. En artikel och bilder från det besöket publicerades i webbtidningen Sinai Times. Alla svartvita bilderna i det här inlägget har jag tagit vid Sinaiberget.

Text och foto: Mikael Good

Snösmockebilden kom med i tidningen

Natten mellan den 8 och 9 januari slog en snösmocka till mot de södra delarna av landet. I en del städer och samhällen på småländska höglandet ställde snön till stora problem. Men i motorsågsstaden föll inte mer än en dryg decimeter under nattens småtimmar vilket gjorde att de befarade trafikproblemen uteblev.  



Under morgonpromenaden till jobbet stannade jag till och tog några bilder av snökaoset. Återigen satt Techart PRO-adaptern på kameran. Förutom 28/1,4 som har blivit något av ett standardobjektiv, hade jag med mig ett Summicron M 90/2. Fokuseringen var relativt snabb i det morgonskumma ljuset, och den här gången fick bilderna det tryck i färg och konstrast som mitt Canon 100/2 inte riktigt kan leverera.



Jag blir allt mer imponerad av Techart PRO-adaptern. Och kan varmt rekommendera den till dig som har gammal fin M-objektiv liggande. Det är faktiskt väl värt att köpa en begagnad Sony A7rII för att använda tillsammans med M-objektiv och en Techart PRO-adapter. Men kolla först upp att optiken är kompatibel med kameran och inte lider av smearing eller allt för oskarpa hörn. A7rII är inte gjord för M-objektiv, men den lämpar sig väl att använda ihop med en del M-objektiv. Om någon läsare har en bra länk till en kompabilitetslista får du gärna dela med dig av den.



Den översta bilden i inlägget tog jag från mitt kontor med ett 28/1,4 strax efter klockan 8 på morgonen. Den var förövrigt med i tidningen idag. De övriga bilderna i inlägget tog jag på min väg till jobbet, och de har bara publicerats i bloggen.

Text och foto: Mikael Good