Det värsta året i mänsklighetens historia

Tycker du att 2020 är hemskt? Då skulle du levt år 536! Det året räknas av många historiker och arkeologer som det värsta i mänsklighetens historia, med pest, svält och krig. Katastrofer som ledde fram till ett mycket turbulent århundrade som kom att forma mycket av den världsordning som vi har idag.

Många människor som levde år 536 var övertygade om att apokalypsen kommit och att jordens och mänsklighetens undergång var nära förestående. Men jorden gick inte under och det har gått drygt 1500 år sedan dess. Även om vi har kommit ytterligare några steg närmare undergången så tror jag fortfarande att mänskligheten har många år kvar tills apokalypsen inträffar.

Följande länk leder till dokumentären ”Why Was 536 A.D The Worst Year In History?” som producerats av 3BM Television Limited. I programmet försöker arkeologen David Keys röna ut orsakerna till den världsvida hungersnöden som ledde till krig och elände över hela jorden. Se den gärna, då den sätter perspektiv på saker och ting, men precis som med allt annat måste man se den med ett litet kritiskt öga, och dubbelkolla en del information: https://youtu.be/0JBdedLx-GI

Text och foto: Mikael Good

Snart kommer vintern igen

Hösten har varit ovanligt varm och vi har fått uppleva temperaturer som varit lika höga (eller låga) som i början av juli. Men det varma vädret kommer snart att vara till ända, kylan kommer att svepa in och landet kommer att täckas av snö från norr till söder.

Men vi som bor i de södra delarna av landet kommer nog inte att få lika mycket snö som skolvaktmästaren på bilden skottat upp i en prydlig hög. Snödjupet var 130 cm när jag besökte skolan som ligger i en förort till St. Petersburg i Ryssland i början av mars 2011. Vårvärmen hade precis börjat komma och det var bara några minusgrader i luften. Ryssar är mer köldtåliga än oss svenskar och det fick räcka med en extra halsduk och ett par ordentliga kängor i vårvärmen.

Text och foto: Mikael Good

En glad skolsköterska i Ryssland

Det är drygt tio år sedan jag åkte på reportageresa till Ryssland. Många bilder från resan har publicerats i olika medier. Men trots det hittar jag fortfarande en och annan bild som jag inte visat upp tidigare. Som den här bilden på en strålande glad skolsköterska som jag träffade på en internatskola för barn med hörselnedsättning i mars 2011. 

Text och foto: Mikael Good

Varför fotograferar du och vad vill du berätta?

"Låt mig med en gång fastställa att kamera och förstoringsapparat är ARBETSVERKTYG, verktyg för att göra bilder, alltså MEDEL, inte MÅL." . "Bild skapas i huvudet på fotografen... Det är ofta en fråga om snabba beslut. Dessa beslut är en logisk följd av upplevda ERFARENHETER, egna KUNSKAPER och INSIKTER." 

Det tänkvärda citatet kommer från Christer Strömholm. Men orden är i allra högsta grad aktuella då kameror, objektiv och redigeringsprogram i många fall har skymt sikten för bildskapandet istället för att vara de arbetsverktyg som de är tänkta att vara. Förutom att tekniken kan skymma sikten, för den även med sig att bilderna blir för perfekta, när perfektion blir målet med bildskapandet har den en förmåga att kväva kreativiteten.

Dagligen utsätts jag för en veritabel störtflod av bilder som inte säger mig något eller som kittlar mitt intellekt. Det är allt för sällan som jag stöter på bilder som jag stannar upp inför. Bilderna är tekniskt perfekta, men bortom det första intrycket är ofta platta och intetsägande.

Det är egentligen inte så konstigt att det har blivit så, vi lever i de snabba klickens tid, och då det lätt att falla för frestelsen att göra tekniskt perfekta bilder som får betraktarna att trycka på gilla-knappen. Att många väljer den vägen är inte så konstigt. Gilla-markeringar och positiva kommentarer ökar det sociala välbefinnandet och är beroendeframkallande i och med att hjärnans belöningssystem utsöndrar hormoner som får oss att må bra. Nackdelen är att vi kan bli deprimerade om inte bilderna får så många kommentarer och gilla-markeringar som förväntat.

Jag tror att de flesta av oss (inklusive mig själv) skulle må bra av att ta ett eller ett par steg tillbaka och börja fundera på varför vi fotograferar och vad vi vill berätta med våra bilder. Och precis som Christer Strömholm är inne på börja väva in våra egna erfarenheter, kunskaper och insikter i bilderna, och börja göra de bilderna som vi egentligen vill utan att bry oss om vi får många gilla-markeringar eller inte.

Text och foto: Mikael Good

Darjeeling Himalayan Railway – bildreportage

Ett måste för Indienresenären är att åka tåg på världens vackraste järnväg som slingrar sig fram mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling, eller att ge sig ut på roadtrip med bil utmed världens vackraste väg som bitvis går parallellt med järnvägen.

För ett par veckor sedan publicerade jag en artikel med rubriken ”Världens vackraste väg”, där jag skrev om och visade några bilder från min road-trip mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling. Egentligen hade min familj och jag som besökte släktingar i Indien över julen, planerat att åka ånglok på Darjeeling Himalayan Railway som ringlar sig fram mellan de båda städerna. Men då vi nästkommande dag behövde åka vidare till en ort som inte låg utmed järnvägen bestämde vi oss för att ta det näst bästa alternativet – bilen.

Det går bara ett tåg mellan Siliguri och Darjeeling per dag och jag hade hoppats på att få möta det gamla ångloket utmed vägen. Men tyvärr var det inne för genomsyn den dagen som vi åkte, så vi mötte det inte utmed vägen vilket jag hade hoppats på. Men när vi väl kommit fram till Darjeeling såg vi två av ångloken, det ena höll på att testköras efter service. Att stanna på den vältrafikerade gatan var uteslutet. Därför vevade jag snabbt ned rutan och hann ta ett par bilder.









Det fanns även ett antal nyare diesellok som används för transporter och persontrafik mellan Darjeeling och Kurseong. Ångloken går främst mellan Siliguri och Darjeeling och är främst till för turisttrafik. Det går bara ett tåg mellan städerna per dag, och avgångstiden är 8.00 på morgonen. Tåget tar 6 timmar och 32 minuter på sig att åka den 80 km långa sträckan. Men utsikten är magnifik och Darjeeling Himalayan Railway lever upp till sitt rykte som världens vackraste järnväg.








De små loken ser ut som leksakståg som fraktar runt turister i en nöjespark. Men trots sin höga ålder är de urstarka. I sakta mak tuffar de upp för de drygt 2000 höjdmeterna som skiljer Siliguri och Darjeeling åt. Järnvägen är gammal. Engelsmännen började bygget av järnvägen år 1878 och sträckan mellan Siliguri och Darjeeling var klar den 4 juli 1881.  År 1999 utsågs järnvägen till ett världsarv av UNESCO.








Järnvägen byggdes för att förenkla transporterna av te till och från tedistrikten. Runt Darjeeling finns ett 80-tal anrika teplantager och staden är känd för sitt svarta te, sin nattmarknad och att den näst belägna järnvägsstationen i Indien ligger i staden. Den högst belägna finns i samhället Ghum sex kilometer söder om Darjeeling. Säkerhetstänket skiljer sig en hel del från Sverige. Järnvägen går rakt genom städer och samhällen, och på sina håll är det är bara några decimeter tillgodo till de närmaste byggnaderna. Det är vanligt att folk går på spåren, men tågen går inte speciellt fort och det finns gott om tid att flytta sig när de kommer.






Denna gången fick jag dokumentera järnvägen så gott det gick från bilen. Som tur var inte hastigheten så hög och jag satt oftast på rätt sida och kunde snabbt veva ned fönstret och ta bilder. Jag kommer att återvända till Indien flera gånger och någon av dessa gånger ska jag passa på att ta en tur med Darjeeling Himalayan Railway, även om det innebär att jag får gå upp i svinottan för att krångla mig igenom den indiska trafiken och hinna till stationen innan den morgontidiga avgången.

Text och foto: Mikael Good