Mitt i händelsernas centrum

För att få med mig de bilderna som jag vill ha har jag valt att försöka umgås fram mina bilder. För att nå dit rör jag mig ofta i själva händelsen. Allt som oftast blir jag en del av den, och kan på så vis komma åt att ta de bilderna med närvaro och närhet som jag strävar efter.

För tjugo år sedan såg jag mig som gatufotograf, och jag var oftast en passiv åskådare som väntade in rätt ögonblick. Nu dokumenterar jag de ämnena som jag är en del av eller är intresserad av.  När jag var i Serbien i november träffade jag ett glatt sällskap som hade dukat upp till fest på en ödetomt. Jag blev nyfiken, hälsade glatt på dem och frågade om det var ok att jag tog några bilder. De blev glada over intresset och bjöd  in mig i gemenskapen. Det visade sig att ett medelålders romskt par precis köpt en tomt och bjudit sina grannar och vänner till en rejäl tomtköpsfest.

Romerna är glädjens folk och de hittar alltid en anledning till att fira. Tomtköpet firades med god mat och dryck samt traditionell dans till svängig romsk Trubaci-musik. Givetvis spelades musiken på allra högsta volym, på Balkan tycks det bara finnas ett läge på stereon och det är det högsta. Jag umgicks en stund med mina nyfunna vänner innan jag var tvungen att bjuda farväl, och gå vidare till ett möte som jag skulle tala på.

När jag åker till Serbien nästa gång ska jag hälsa på mina nya vänner, och se hur långt de har kommit med husbygget. Det är inte helt omöjligt att de kommer att ha en husbyggarfest! I så fall hoppas jag att de har bjudit in en hel Trubaci-orkester!



De senaste åren har jag rört mig en del på Balkan. Förutom att jag är intresserad av romernas kultur och traditioner vill jag dokumentera det starka andliga skeendet bland romerna på Balkan. För tidningen Världen idag har jag gjort tre reportage i text och bild om detta. Du kan läsa dem här om du är intresserad.

Text och foto: Mikael Good

SD-bilderna kom ut ur garderoben

 

För några dagar sedan publicerade jag ett reportage med rubriken ”Från rabiata högerextremister till landets största parti”. När jag skrev artikeln hade jag bara tillgång till sju gamla mörkrumskopior från SD:s demonstration i Jönköping i maj 1994. Jag hade försökt hitta negativen från det aktuella tillfället, men hur jag än vände ut och in på skåp och garderober kunde jag inte hitta dem, och fick ge upp mitt sökande.




I söndags fick jag en ingivelse att titta längst in i en klädgarderob, och där hittade jag en kartong där alla negativpärmar var prydligt nedpackade. Jag hittade och plockade fram pärmen med SD-bilderna och tog fram dem ur garderoben. Nästa steg var att scanna in bilderna, jag hittade scannern per omgående, men fick leta en stund efter scannerprogramvaran. När jag äntligen hittade den visade det sig att den bara var kompatibel med Mac OS 10.3-10.6. Som tur var hade jag inte gjort mig av med min gamla Mac Book Pro från 2008 som har 10.6, så det var bara att installera Silver Fast på den och börja scanna.





Jag valde att scanna in bilderna i 16 bitars HDR för att kunna vaska fram så många detaljer som möjligt ur dem. Nackdelen är att varende liten skavank på negativen syns tydligt. Men med hjälp av den excellenta funktionen för damm och repor, samt snabbmasken i Photoshop CC 2019 kunde jag effektivisera det tidsödande retuscharbetet. Den negativa påverkan på miljön och retuscharbetet är två faktorer som talar för att jag inte kommer att köra analogt igen.





När jag retuscherat färdigt bilderna började jag att sortera dem och valde ut bilderna som jag valt att lägga upp i den här bloggposten. Bilderna är 25 år gamla men är samtidigt ett viktigt tidsdokument från en tid som inte ligger allt för långt bort, men som samtidigt kom att påverka oss på ett sätt som vi kanske inte hade kunnat föreställa oss.



I min förra artikel missade jag att skriva varför det var så många poliser, hästar och hundar utkommenderade. Anledningen var att en tidigare SD demonstration i Växsjö ett par veckor tidigare hade slutat i kravaller, för att det inte fanns tillräckligt med poliser på plats. Ordningsmakten ville till varje pris undvika att samma sak hände i Jönköping. Jag vill inte ändra på den uppgiften i efterhand i den tidigare artiklen, men om den skulle leta sig in i en papperstidning kommer jag att ha med den.




Kravallerna i Växsjö ledde också till att mediebevakningen av demonstrationen i Jönköping var mycket stor, många heltidsanställda och frilansande pressfotografer följde med demonstrationståget med förhoppning att det skulle hetta till. Men som tur var blev det en förhållandevis lugn demonstration. 



I lördagens inlägg skrev jag att jag använt ett Canon EF 20-35/2.8L. Den uppgiften är felaktig, på negativfickorna stod det Canon EF 20-35/3.5-4.5 och Canon EF 80-200/2.8L



Text och foto: Mikael Good

SD – från rabiata högerextremister till landets största parti

I slutet av maj 1994 bevakade jag det högerextrema partiet Sverigedemokraternas marsch i Jönköping tillsammans med kollegor från både större och mindre tidningar runt om i landet. Inte ens i vår vildaste fantasi kunde vi då föreställa oss att SD skulle bli Sveriges största parti 25 år senare.



Den 28 maj firade Jönköping sitt 710-års jubileum och staden hade dukat upp till fest med karneval, marknadsknallar och tivoli. Men feststämningen skulle störas av drygt 100 högerextremister från Sverigedemokraterna, som hade fått tillstånd av polisen att demonstrera mitt i hjärtat av Jönköping. Många Jönköpingsbor ställde sig frågan varför polisen hade gett tillstånd till en demonstration mitt under festligheterna? Polisen hänvisade till den grundlagsstadgade demonstrationsfriheten. Men gav inget tydligt svar varför de gett tillstånd till SD:s demonstration just den dagen.



När drygt 100 Sverigedemokrater som skyddades av 200 kravallutrustade poliser, en del med hundar och drygt tio polishästar sent om sider startade sin march, rörde de flesta reportrarna och fotograferna åt deras håll. Jag valde att smyga in bakom avspärrningarna vid Gjuterigatan där jag väntande in demonstrationståget. Någon motdemonstration hade inte organiserats men flera tusen människor stod utmed marschvägen, en del var där av ren nyfikenhet medan andra ville visa sitt förakt mot nazisterna.



De flesta Sverigedemokraterna var boneheads (nynazistiska skinheads), men i leden fanns även en del äldre och yngre demonstranter som var med alldagligt klädda. Boneheadsen, hade rakade skallar, de var klädda i svarta bomberjackor, mörka byxor och kängor, många av dem hade naziemblem på sina jackor.  När demonstrationståget rörde sig framåt ropade de unisont ”ut med packet” så att de dånade ut över staden. Från folkhavet kastade en person ett föremål mot demonstrationståget, förövaren blev snabbt identifierad och brutalt nedbrottad av några bastanta kravallpoliser.



Demonstrationståget tågade ut på Hamngatan, och kom fram mot mig där jag stod beredd vid Gjuterigatan. När jag fotograferat i ett par minuter kom två bastanta kravallpoliser fram till mig, de krävde pressleg av mig. Då jag bara var frilansare hade jag inget pressleg, och var tvungen att avlägsna mig från platsen. Att jag var där på uppdrag av en vänstertidning räckte inte för dem. Demonstrationståget rörde sig fram mot en parkeringsplats, där Högskolan i Jönköping nu ligger. Där stannade de till och höll tal tryggt skyddade av kravallstaket, och hundratals poliser, med hästar och skällande hundar. Poliser var till och med utposterade på hustaken runt om parkeringsplatsen.



Tillsammans med några kollegor försökte jag ta mig fram till parkeringsplatsen för att ta bilder på den dåvarande partiledaren Anders Klarström som skrek ut sitt främlingsfientliga budskap från taket på en minibuss. Vi kom inte långt innan tre kravallpoliser på hästar motade bort oss. På avstånd hörde vi  Anders Klarström ropa om att sverigedemokraterna skulle verka för ”ett renrasigt Sverige fritt från svartskallar och att alla flyktingar skulle stoppas vid landets gränser”. När mötet var över fick Sverigedemokraterna kliva ombord på två chartrade bussar som förde bort dem från området och staden. Några av demonstranterna valde att stanna kvar och delta i stadens 710-års firande. Två av dem blev igenkända och jagades ned för Östra Storgatan av några Redskins (militanta vänsterskinheads som sedermera skulle bilda AFA).



Efteråt gick ett par kollegor och jag till Twin City där vi diskuterade dagens händelser över en kopp kaffe och en nybakad citronmuffins. Vi tröstade oss med att SD säkert skulle förgöras av interna konflikter och upplösas precis som så många andra högerextrema partier innan dem. På den tiden var SD ett högerextremt parti som öppet flörtade med nationalsocialismen. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. 2001 splittrades SD, och de mer hårdföra nationalisterna startade Nationaldemokraterna. 2005 blev Jimmie Åkesson partiledare för Sverigedemokraterna och 2010 kom de in i riksdagen.  2014 lades Nationaldemokraterna ned. I november 2019 blev Sverigedemokraterna Sveriges största parti i en Demoskopundersökning.

Detta är en betraktelse om en händelse som jag bevakade för 25 år sedan. I god journalistisk anda har jag valt att hålla politiken utanför artikeln, personligen har jag ingen politisk hemvist och röstar blankt. Men jag är medveten om att ämnet kan vara kontroversiellt, och vill uppmana er att hålla en god samtalston om ni väljer att kommentera.

Till bilderna använde jag en lånad Canon EOS 1, Canon EF 20-35/2.8, Canon EF 80-200/2.8 samt Kodak Tri-X. Jag var inte van att arbeta med 80-200/2.8, och den usla närgränsen gjorde att jag missade en hel del viktiga bilder.

Text och foto: Mikael Good

Bildreportagens tid är inte över

Du som har följt min blogg genom åren vet att jag brinner för bildreportage, och känner säkert till att jag har gjort mängder av reportageresor runt om i världen. Reportagen som jag gjort i text och bild har publicerats i tidningar och magasin både i som utanför landet.

För drygt tio år sedan såg bildreportagen ut att försvinna ut ur tidningarna. Men de senaste åren har de fått en renässans, mycket tack vare tidningarnas webbeditioner där bildreportagen har kunnat ber ut sig och ta den plats de behöver.

Nästa vecka är det dags för mig att publicera mitt senaste reportage. Återigen står Balkan och Serbien i fokus. Det händer mycket spännande saker i södra Serbien just nu, och jag är tacksam att jag har fått förmånen att dokumentera det som sker med min penna och min kamera.

Men jag jobbar inte bara på Balkan. I vinter kommer jag att åka till Indien och Nepal. I första hand är det en familjeresa där vi ska passa på att hälsa på släktingar, men jag har redan fått en beställning på ett reportage som antagligen kommer att publiceras någon gång i början av nästa år.

Text och foto: Mikael Good

Stefan Löfven ville bli en ny Johan Cruijff

Förra torsdagen hade statsminister Stefan Löfven ett öppet möte i Huskvarna. Stefan var ovanligt öppen, han bjöd på sig själv, och berättade vad han drömde om att bli som pojke. Men sången som ackompanjerade hans entré fick några i publiken att dra ordentligt på smilbanden.



Dörrarna öppnades klockan 17.15. Även om det var ett öppet möte dit alla var välkomna oavsett politisk tillhörighet var de flesta i lokalen övertygade Socialdemokrater. De flesta i publiken var män och många rutiga skjortor syntes i folkhavet. Med tanke på regeringens feministiska profil, och att Socialdemokraterna aktivt arbetat för ”varannan damernas” sedan 1994 var det lite märkligt att kvinnorna var i minoritet. 



Det öppna mötet inleddes med att trubaduren Alec Björedal sjöng några politiska sånger från 1970-talets socialistiska proggepok. Alec avslutade sitt framträdande med Cornelis Vreeswijks ”Somliga går i trasiga skor”. När han sjöng ”Jag är en tvivelaktig figur duger ej mycket till”, kom statsminister Stefan Löfven in i lokalen omringad av bistra säpomän. De flesta av de drygt 400 personerna i lokalen missade den komiska poängen, och det var i princip bara jag och min bänkgranne som skrattade gott åt den perfekta tajmingen.



Kvällens konferencier kommunalrådet Ilan De Basso tackade av trubaduren Alec Björedal med en applåd och en ros. Han hälsade sedan kvällens huvudtalare statsminister Stefan Löfven välkommen upp på scenen. Stefan äntrade scenen och ställde sig tryggt i talarstolen.



Stefan tycktes trivas i sällskapet. Han kopplade bort det statsmannamässiga för en stund, och delade en personlig berättelse från sin uppväxt om hur hans fostermor som arbetade som hemsamarit åkte runt till äldre i bygden på moped. För att kunna sköta sitt arbete under den smällkalla norrländska vintern köpte hon en skoteroverall för egna pengar. Stefan berättade att han fick lära sig praktiskt solidaritet och medmänsklighet av sin fostermor, något som han har fört med sig i livet.

Stefan log och skrattade mycket. Trots att åhörarna var ganska så stillasittande och tysta lyssnade de intresserat, när Stefan sa något som de gillade tycktes de vakna upp ur sin djupa koncentration och applåderade. Stefan la ofta pannan i djupa veck, och använde händerna för att förstärka det han sa, ibland var det nästan som om han inte behövde någon teckenspråkstolk. Stefan levde sig in i sina ord särskilt när han talade om den rådande situationen i landet.



Som fond hade han Socialdemokraternas devis från valet 2018: ”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige”. Vilket Socialdemokraterna vill uppnå genom att pensionärer ska få lägre skatter, fler poliser ska stävja brottsligheten, skolan ska förbättras och gängkulturen i förorterna ska bekämpas. Just den sista frågan verkade vara särskilt angelägen för Stefan, och han oroas över det ökade våldet och skjutningarna, han underströk att gängkriminaliteten måste stoppas för att Sverige åter ska bli tryggt. För att komma dit har han bjudit in andra partier för att diskutera vad som kan motverka gängkriminalitet och skjutningar.



Det märktes tydligt att även Stefan Löfven har en hotbild över sig. Säpomän stod på strategiska platser och hade lokalen och åhörarna under noggrann uppsikt, när jag smög fram för att ta några närbilder granskades jag från topp till tå av en bister säpoman som utvärderade den möjliga hotbilden. Utanför dörren patrullerade poliser.



Den avslutande frågestunden sköttes av två representanter från SSU. Frågorna hade samlats in innan frågestunden, vilket är ett bra sätt för att samla ihop likvärdiga frågor, men nackdelen är att besvärliga och känsliga frågor kan modereras bort. Mot slutet av frågestunden lästes en fråga från en liten kille upp, han frågade Stefan Löfven om vad han drömde om att bli när han var liten. Stefan lös upp, log extra brett och sa: "Fotbollsproffs, jag ville bli en ny Johan Cruijff".



Efter frågestunden ställdes frågan om hur många av de drygt 400 personerna i lokalen som var med i SSU? Ett fåtal händer räcktes upp, frågan förstärktes därför med hur många i lokalen som var under 35 år. Ett drygt tio-tal händer räcktes upp, med mina 51 år tillhörde jag de yngre i lokalen. De flesta i lokalen hade med råge passerat både 60 och 70 år. Sett till åhörarnas höga ålder verkar det som om Socialdemokraterna har svårt med återväxten.



Innan Stefan Löfven lämnade lokalen fick han ett stort fång rosor, och tillfälle gavs till dem som ville byta några ord eller ta en selfie med honom innan han lämnade lokaler tillsammans med sina livvakter.



Text och foto: Mikael Good

Fotnot: Jag har använt mig av en Sony A7rII, ett Sony A 70-400 samt ett 7Artisans 75mm f1.25 Speedmaster till bilderna. Ljuset var uselt och de flesta bilderna är tagna på 6400 ASA. Färgerna i RAW-bilderna är utmärkta och dynamiken är bra, men jag valde att presentera bilderna i svartvitt för att förstärka känslan av bildreportage. Några av bilderna har tidigare publicerats i färg.