Klass 2 varning över Huskvarna

Igår slog en kraftig snöstorm till över Sverige och meteorologerna hade utfärdat en klass 2 varning över södra vätterbygden. Jag tycker om att vara ute när det är snöstorm och jag klädde mig i regn- och vindtäta kläder och satte på mig ett par rejäla kängor och begav mig ut i stormen tillsammans med en vädertålig kamera och två objektiv.



De blåste ganska rejält på topparna runt Huskvarna men Bondberget stoppade upp det mesta av snöstormen i centrala Huskvarna. Trots en del hårda kastvindar och ymnigt snöande blev Huskvarna ganska så förskonat från stormen. Jag hade hoppats på betydligt vildare väder men samtidigt är jag glad över att stormen inte slog till med full kraft med tanke på alla de konsekvenserna som det kan medföra för människor och miljö.

Text och foto: Mikael Good

Topp nio på Instagram 2016

Det hör till att sammanställa listor i slutet eller början av året. Här kommer en lista över mina mest gillade och delade bilder på Instagram 2017.

Ni har säkert sett bilden på den vinkande lettiska pojken och hans syster tidigare. Bilden som jag tog på en reportageresa i Lettland 2009 är en av mina mest publicerade och den har varit med på flera utställningar. Jag la upp bilden på på mitt Instagramkonto i höstas och sedan dess har den fått mängder av gillamarkeringar och positiva kommentarer. Bilden toppar överlägset min topp 9 på Instagram 2016. Övriga bilder på listan har "bara" fått några tusen gilla markeringar och kommentarer var.

Jag har även skrivit ihop en nyårskrönika som jag publicerade i min andra blogg igår. Anledningen till att jag inte har lagt upp den på Fotosidan beror på att den inte riktigt håller sig inom det regelverk som finns för bloggar på Fotosidan. Om du vill kan du läsa den här: http://chasid68.blogspot.se/2016/12/slack-hatet-med-guds-karlek.html

Jag önskar dig en riktigt bra fortsättning på det nya året!

Text och foto: Mikael Good

Den första julfesten i den kinesiska staden Joping

Blyga och mycket tysta trippade de in, tio stycken barn i olika åldrar från kommunen Joping i södra Kina. De var både nervösa och osäkra på hur de skulle uppföra sig, det är ju inte var dag man är på fest tillsammans med borgmästaren och andra viktiga människor från kommunen, dessutom två vita personer från Sverige.

Julen 2004 lämnade min man Mikael och jag allt vad tomtar, julgranar, fet julmat, stress och jäkt heter, hemma. Istället besökte vi några av Hoppets Stjärnas fadderbarn i Kina, barn som inte ens är medvetna om att julen kommer och går. Eftersom Gud ”inte finns” i det kommunistiska Kina kan man ju knappast fira att hans son föddes för snart 2000 år sedan… Vet de något alls om julen, är det att jultomten bor i norra Europa, en plats som för dem lika gärna kunde ha legat på Mars. 



Mat på fulla fat
Den nervösa och spända stämningen lättade när barnen fick sätta sig till bords och fat efter fat med väldoftande mat ställdes fram på bordet. Som traditionen bjuder, skulle det inte snålas på något, här fanns allt du kan tänka dig (utom möjligtvis skinka och janssons frestelse…) Barnens ögon blev större och större - var all den här maten för dem? När de sedan började äta hördes glada skratt och fnitter fyllde rummet där vi satt. 

Som vid alla ”riktiga” middagar i Kina skulle det hållas tal. Först höll borgmästaren tal, både till barnen och till min man Mikael och mig. Efter borgmästaren var det barnens tur att hålla tal. Jag hade ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. Barnen berättade om hur det känns att inte ha föräldrar, om utanförskap och ensamhet. Men de berättade också om en enorm tacksamhet för hjälpen de fått.



Zhang 10 år hade skrivit ett tacktal till Mikael och mig som hon läste upp på borgmästarens mottagning:
- Jag har alltid drömt om att någon skulle vilja hjälpa mig. Nu har min dröm gått i uppfyllelse! TACK!
Mina föräldrar dog när jag var fem år, sedan dess har jag bott hos min farmor. Farmor är gammal och blir äldre varje dag, hon orkar inte så mycket längre och kan inte arbeta som förut. När jag såg andra barn i min ålder gå till skolan varje dag, kände jag mig väldigt ledsen och ensam. Men nu har jag fått hjälp från Hoppets Stjärna och kan gå i skola. Det känns nästan som om jag fått föräldrar, hela mitt liv är fyllt av ljus och glädje. Jag ska göra mitt allra bästa i skolan. När jag blir stor, vill jag göra som ni, hjälpa föräldralösa barn. Det är mitt sätt att ge tillbaka av det jag fått från er.

Zhang avslutade talet med att säga det enda som hon kunde på engelska - Happy birthday!



När talen var över och det mesta av maten var uppäten bestämde sig barnen för att sjunga en sång för oss. ”Happy birthday”, inte precis någon julsång men varför inte, är det Jesu födelsedag, så passar den ju alldeles utmärkt.



Fickor fulla med godis
När festen var slut fick barnen ta med sig så mycket godis och frukt de kunde från det som fanns kvar på faten. Det var några mycket lyckliga barn som gjorde allt de kunde för att få plats med så mycket godis som möjligt i fickorna. Allra gladast var nog lille Zuo, han hade fått låna sin kusins alltför stora kostym, i den fanns massor av stora fickor. Barnen fick dessutom var sin julklapp innan det var det dags för dem att åka hem igen, mätta, trötta och mycket nöjda med sin absolut första ”julfest”.



Text: Marita Good. Foto: Mikael Good

I fought the flu and the flu won...

Jag har försökt att stoppa influensan med febernedsättande tabletter och hostmedicin. Igår såg det ut som om jag skulle lyckas och jag blev stadigt bättre. Men i natt slog influensan tillbaka med full kraft och efter en rejäl hostattack och stigande feber insåg jag att slaget om min hälsa var förlorat för denna gången och jag drog mig tillbaka för att försöka samla krafterna och tillfriskna.

Text och foto: Mikael Good 

Leica - Das Werkzeug für Kenner und Könner

The first Leica M-camera was introduced in 1954 and the first models M3 and M2 soon became the primary tool for legendary photographers who also gave the camera it's nickname Das Werkzeug which is German for The Tool. 


A Leica M is a tool that requires it's photographer. To put the camera in automatic mode and hope that the picture will be good is a little bit risky and will certainly give you photos that are unusable. To make good use a Leica M you first have to understand the relationship between aperture and shutter speed and know how to read the light. 


There's a certain amount of mythos surrounding the Leica M. And that is not surprising since the hand-made German rangefinder camera has been the first hand choice of many legendary documentary photographers. Many famous photographies has been taken with a Leica. That's because a Leica is a excellent tool that can deliver photographs of the highest class in the hands of the right photographer. Even if a brand new Leica M is quite expensive tool today it still a tool for professionals since it demands expertise and knowledge of a keen photographer to master it. 


Previously I have been working with big and bulky professional cameras from Canon and Nikon, they are also excellent tools for professional photographers. But no other camera says that I'm serious about photography like a Leica. But I didn't choose Leica because of it's mythos. I choosed it because I prefer to work with rangefinder cameras. And I also prefer cameras with a minimalistic feel that are not filled with buttons, levers and knobs that confuses me.


I have used my good old Leica M8 on many assignments, in desert conditions in Egypt, festivals with high humidity and at high risk demonstrations. I have used it as my every day camera in winter conditions and in summertime at the beach. The good old Leica always delivers good images and I know that I always can count on it. Even if there's never models around I prefer my M8 and I will make good use of it as long as it last.





Last but not least, remember that a camera is only a tool, it's your ability to see and catch the fast moving moments of times that matters. You can even use a cell-phone or a hefty Canikon for that purpose, but according to me it's far more fun to catch the moments with a good old range-finder camera.

Text and Photo: Mikael Good