Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att djuplodanden reportage i text och bild tillhör en svunnen tid och inte är något som vare sig tidningarna eller deras läsare längre är intresserade av. I det första fallet är jag benägen att till viss del hålla med olyckskorparna men när det gäller läsarnas intresse tycker jag av egen erfarenhet annorlunda.

En av anledningarna till att jag tycker annorlunda är att de reportagen som jag tidigare har fått publicerade i olika tidningar både inom som utom landet har rönt stor till mycket stor respons bland läsarna. Min senaste artikelserie om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé med nästan 20.000 inklick i mina båda bloggar och nästan 6.000 besökare på mitt Flickr-konto. Framförallt var det kul att se att antalet besökare från både Ryssland och USA ökade ganska så rejält i min blogg på blogger. I vissa av inläggen kom majoriteten av läsarna från de båda länderna En klar majoritet av läsarna till de engelska artiklarna kom från de länderna. Jag vet även att ryska beslutsfattare har läst artiklarna då jag har kunnat spåra en del av besöken till den ryska duman via Google Analytics. Men trots succén väljer jag nu att avsluta min artikelserie om de glömda barnen i Ryssland för denna gången. Istället kommer jag att blicka vidare mot mer närliggande områden.

Därmed inte sagt att mitt engagemang för Ryssland och familjecentret Grace är över. Jag kommer att fortsätta att publicera en del reportage i text och bild om människor som jag mött i Ryssland. Jag måste säga att jag är väldigt tacksam över all den positiva respons och det beröm som jag har fått från både vanligt folk som yrkesverksamma författare, fotografer och reportrar! Men jag väljer att inte låta allt berömmet stiga mig över öronen. Jag vill hellre peka på situationen för dem som jag har umgåtts med i mina reportage, det är de som förtjänar att uppmärksammas och inte jag. Jag har arbetat med artikelserien på min fritid och jag har inte tjänat några pengar på den. Min belöning är att de människorna som jag skrivit om förhoppningsvis ska få den hjälp och det stöd som de behöver för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. Men jag när ändå en liten förhoppning om att artikelserien ska leda fram till att jag ska få full lön för den tid som jag lagt ned genom att jag åter ska belönas med ett fast arbete.

Jag har fått en del frågor om jag kommer att göra en uppföljning på Jayer - dödens hus. Det kommer sannolikt att bli en uppföljning men jag kommer inte själv att göra den. Jag har tipsat en rysk fotojournalist om Jayer och han är mycket intresserad av att ta upp stafettpinnen och göra ett mer djupgående reportage om människorna på Jayer över tid. Han arbetar på ungefär samma sätt som mig och han har fördel av att han bor i nära anslutning till Jayer och kan språket vilket krävs för att kunna tränga in på djupet i ämnet. Själv kommer jag att ta en liten paus från Ryssland och koncentrera mig på lite mer närliggande områden.

Ett sådant område är den svenska förorten som var ordentligt på tapeten för en månad sedan. Jag tror att det finns en väg ut ur problemen i förorten. Faktum är att det pågår en hel del spännande arbeten runt om i landet som skulle kunna vända utvecklingen åt rätt håll men det talas tyvärr ganska så tyst om det i media. Anledningen är att det inte är riktigt politiskt korrekt att lyfta fram dem. Men jag bryr mig inte om vad som är politiskt korrekt eller inte och jag kommer snart att publicera ett reportage som min fru och jag har gjort om en nysvensk pastor som arbetar långt utanför kyrkans väggar och som har lyckats med bedriften att i mångt och mycket göra det omöjliga möjligt.

Här följer en länklista över alla artiklarna som ingår i serien de glömda barnen i Ryssland, en del av dem är skrivna på engelska och andra på svenska:

JAYER - dödens hus
De glömda barnen i Ryssland
The Miracle baby from St. Petersburg
Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
There was a girl named Lisa
En trygg famn för Lisa
Klockan klämtar för de föräldralösa barnen
A Oasis Of Grace In The Darkness
Grace is a thought that can change the world
Saving Grace - How to make a good investment

Text och Foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Det finns många sätt att blogga på, en del för dagbok över sitt liv, en del gör bloggen till ett stort offentligt fotoalbum. Det finns många fler sätt att blogga på men en svensk blogg är i mångt och mycket ett rop efter uppmärksamhet, ett stort se mig för här är jag! Men i andra länder förs en desperat kamp för frihet och demokrati i bloggarna.

Förutom att blogga om sig själva är det många som skriver om teknik. Det kanska beror på att det inte kräver något djupare engagemang att skriva om teknik, det är bara att ta några bilder på en kamera, ladda in ett par bilder i bloggen och skriva några lösryckta meningar och sedan trycka på publicera. I vart fall så gnuggar säkert marknadsavdelningarna på de stora kameratillverkarna händerna över all den gratisreklam som de får genom exempelvis bloggarna på Fotosidan. Det vore intressant att få reda på hur mycket Fotosidan har varit med och påverkat kameraförsäljningen i Sverige sedan starten 2001. I vilket fall som helst borde de som driver Fotosidan ha provision :)

I många länder fungerar bloggar som frihetens röster och de drivs av människor som drömmer om demokrati och frihet. De avslöjar envist korrupta politiker och maktens män. Det är inte allt för ovanligt att bloggare har fått vara med och avsätta maktens män och kvinnor efter att de har avslöjat dem med handen i kakburken. Media i de länderna ägs allt som oftast av makten och de ger bara sin rentvättade och politiskt korrekta bild av vad som händer. I bloggar kan läsarna få ta del av den otvättade sanningen av människor som för en envis kamp för demokrati och yttrandefrihet mot förtryck, censur och orättvisor. Bloggare som kämpar för sanningen får ofta betala ett högt pris genom trakasserier, misshandel, fängelse och till och med ond bråd död. Men så snart en bloggare har tystats av maktens män träder en annan fram. Det går inte att tysta frihetens röst.

Ni som har följt min blogg över tid vet att den kan handla om precis vad som helst men att tyngdpunkten allt som oftast har legat på mitt stora engagemang för människor i nöd. För min del har det varit ganska så framgångsrikt att föra det samtalet i min blogg. Det är många som har fått upp ögonen för de problem och orättvisor som finns i vår omedelbara närhet genom bloggen och förhoppningsvis eller rättare sagt vet jag att många människor som jag har skrivit om har fått hjälp och stöd genom personer som läst min blogg.

I december 2010 publicerade jag ett stort antal artiklar i min blogg om lettiska familjer som jag hade träffat och delat ut julpaket till. Ni kan läsa de artiklarna här om ni vill:  Ett kallt land med många varma människor. Som ni säkert såg har 5829 personer klickat in till det blogginlägget till dags dato. Det manliga givandet ökade i vart fall kraftigt den månaden och det kom in mycket pengar till lettiska familjer i nöd via mina läsare. En del gav en hundring eller två och andra tiotusentals kronor. Jag vet tyvärr inte riktigt hur mycket pengar det rörde sig om  men uppskattningsvis tror jag att det kom in en bit över 100.000 kronor.

Trots att biståndsorganisationen som jag arbetade för fick ordentlig valuta för sina pengar har jag inte fått åka tillbaka till Lettland och göra fler reportage för dem. Märk väl att jag inte är bitter. Jag är faktiskt glad och tacksam för att jag fick chansen att vara med och göra skillnad för människor som jag bryr mig om. Men jag erkänner att jag är frustrerad över att de inte samlar in så mycket pengar som behövs idag. Det betyder att färre personer får den hjälp som de behöver och samtidigt vet jag att jag lätt skulle kunna dra in de pengarna som behövs för att inte verksamheten ska behöva bli lidande…



Text och foto:  © Mikael Good, 2013