Rockfoto - The Devils Feast

I höstas fotograferade jag metalbandet Cell 9. De blev så nöjda med resultatet att några av bilderna letade sig in i konvolutet på deras debutskiva The Devils Feast som släpptes i början av året. Cell 9 består av Torbjörn Weinesjö, sång och gitarr, Niklas Wilhelmsson, basgitarr och Thomas Weinesjö trummor. Torbjörn och Thomas har tidigare spelat i banden Veni Domine och Nubian Rose.
 
 
Bilderna tog jag med Sony A7s med 21mm och 70-200/2,8 och Sony A6000 med 50mm.

Text och foto: Mikael Good

  

Rockfoto - en bra show

Jag älskar när artister bjuder till och levererar en riktigt bra show och får med sig publiken på noterna. Ett band som är bra på att bjuda till är Twelve24 och det är alltid riktigt kul att fotografera dem och deras publik.



Bilderna på Twelve24 tog jag med en Canon EOS-1D MK IIn och ett 70-300mm samt en Sony A7 med 17-35mm. Bandet har använt sig av bilderna i sin marknadsföring. 



Text och foto: Mikael Good

  

Rockfoto - Mätsökarkamera när ljuset räcker till

En del förståsigpåare anser att en digital Leica är en kamera för hipsters och rika samlare och inte en kamera för seriös fotografering. Jag lyssnar inte på dem. Jag använder den utrustning som jag behöver för att fånga bilder oavsett vilka kommentarer som jag får.

Jag tycker om att fotografera konserter med min Leica tillsammans med ett 20 eller 50mm objektiv. Mätsökaren ger mig bra överblick och gör det lättare för mig att snabbt komponera och sätta en bild. Men det blir allt svårare att fota konserter med Leican på grund av att det har blivit ett par steg mörkare på inomhuskonserter  och min gamla Leica är i stort behov av ljus för att kunna leverera.

 
Bilden på Samuel Ljungblahd tog jag med en Leica M8 och ett 21mm objektiv. Publikbilden tog jag med en Leica M8 och ett 15mm objektiv.

Text och foto: Mikael Good

  

Topp nio på Instagram 2016

Det hör till att sammanställa listor i slutet eller början av året. Här kommer en lista över mina mest gillade och delade bilder på Instagram 2017.

Ni har säkert sett bilden på den vinkande lettiska pojken och hans syster tidigare. Bilden som jag tog på en reportageresa i Lettland 2009 är en av mina mest publicerade och den har varit med på flera utställningar. Jag la upp bilden på på mitt Instagramkonto i höstas och sedan dess har den fått mängder av gillamarkeringar och positiva kommentarer. Bilden toppar överlägset min topp 9 på Instagram 2016. Övriga bilder på listan har "bara" fått några tusen gilla markeringar och kommentarer var.

Jag har även skrivit ihop en nyårskrönika som jag publicerade i min andra blogg igår. Anledningen till att jag inte har lagt upp den på Fotosidan beror på att den inte riktigt håller sig inom det regelverk som finns för bloggar på Fotosidan. Om du vill kan du läsa den här: http://chasid68.blogspot.se/2016/12/slack-hatet-med-guds-karlek.html

Jag önskar dig en riktigt bra fortsättning på det nya året!

Text och foto: Mikael Good

Den första julfesten i den kinesiska staden Joping

Blyga och mycket tysta trippade de in, tio stycken barn i olika åldrar från kommunen Joping i södra Kina. De var både nervösa och osäkra på hur de skulle uppföra sig, det är ju inte var dag man är på fest tillsammans med borgmästaren och andra viktiga människor från kommunen, dessutom två vita personer från Sverige.

Julen 2004 lämnade min man Mikael och jag allt vad tomtar, julgranar, fet julmat, stress och jäkt heter, hemma. Istället besökte vi några av Hoppets Stjärnas fadderbarn i Kina, barn som inte ens är medvetna om att julen kommer och går. Eftersom Gud ”inte finns” i det kommunistiska Kina kan man ju knappast fira att hans son föddes för snart 2000 år sedan… Vet de något alls om julen, är det att jultomten bor i norra Europa, en plats som för dem lika gärna kunde ha legat på Mars. 



Mat på fulla fat
Den nervösa och spända stämningen lättade när barnen fick sätta sig till bords och fat efter fat med väldoftande mat ställdes fram på bordet. Som traditionen bjuder, skulle det inte snålas på något, här fanns allt du kan tänka dig (utom möjligtvis skinka och janssons frestelse…) Barnens ögon blev större och större - var all den här maten för dem? När de sedan började äta hördes glada skratt och fnitter fyllde rummet där vi satt. 

Som vid alla ”riktiga” middagar i Kina skulle det hållas tal. Först höll borgmästaren tal, både till barnen och till min man Mikael och mig. Efter borgmästaren var det barnens tur att hålla tal. Jag hade ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. Barnen berättade om hur det känns att inte ha föräldrar, om utanförskap och ensamhet. Men de berättade också om en enorm tacksamhet för hjälpen de fått.



Zhang 10 år hade skrivit ett tacktal till Mikael och mig som hon läste upp på borgmästarens mottagning:
- Jag har alltid drömt om att någon skulle vilja hjälpa mig. Nu har min dröm gått i uppfyllelse! TACK!
Mina föräldrar dog när jag var fem år, sedan dess har jag bott hos min farmor. Farmor är gammal och blir äldre varje dag, hon orkar inte så mycket längre och kan inte arbeta som förut. När jag såg andra barn i min ålder gå till skolan varje dag, kände jag mig väldigt ledsen och ensam. Men nu har jag fått hjälp från Hoppets Stjärna och kan gå i skola. Det känns nästan som om jag fått föräldrar, hela mitt liv är fyllt av ljus och glädje. Jag ska göra mitt allra bästa i skolan. När jag blir stor, vill jag göra som ni, hjälpa föräldralösa barn. Det är mitt sätt att ge tillbaka av det jag fått från er.

Zhang avslutade talet med att säga det enda som hon kunde på engelska - Happy birthday!



När talen var över och det mesta av maten var uppäten bestämde sig barnen för att sjunga en sång för oss. ”Happy birthday”, inte precis någon julsång men varför inte, är det Jesu födelsedag, så passar den ju alldeles utmärkt.



Fickor fulla med godis
När festen var slut fick barnen ta med sig så mycket godis och frukt de kunde från det som fanns kvar på faten. Det var några mycket lyckliga barn som gjorde allt de kunde för att få plats med så mycket godis som möjligt i fickorna. Allra gladast var nog lille Zuo, han hade fått låna sin kusins alltför stora kostym, i den fanns massor av stora fickor. Barnen fick dessutom var sin julklapp innan det var det dags för dem att åka hem igen, mätta, trötta och mycket nöjda med sin absolut första ”julfest”.



Text: Marita Good. Foto: Mikael Good