EOS 5D Mark II en perfekt kamrat på resan!

Det är kul att läsa alla kritiska kommentarer från förväntansfulla fotografer som är grymt besvikna på Canons nya modell. Canons utvecklingsavdelning hade nog gjort bäst i att läsa forumen här på Fotosidan innan de började utveckla 5D Mark II :)

Jag tror att 5D Mark II kommer att attrahera många reportagefotografer. Att den har inbyggd filmning i HD-format är ett stort plus! När man är ute på fältet är det skönt att slippa alla extra axeltyngande apparater. För reportagefotografer så kan EOS 5D Mark II bli ett efterlängtat verktyg för både bildskapande och filmning! Den höga upplösningen är perfekt för dem som fotar åt magasin men är å andra sidan lite väl mycket overkill för tidningsfotografer.

EOS 5D Mark II kan mycket väl axla Leica-M's fallna mantel bland reportagefotografer. Särskilt som den nya Canonkameran är utrustad med två viskande tysta lägen. Det enda problemet är att Leica-M fotograferna alltid har varit bortskämda med utmärkt optik och på Canons vidvinkelsida finns det flera tomrum att fylla. Canon har två hyffsade ljusstarka vidvinklar, men de är enligt mig för stora och klumpiga att släpa med på resor. Om inte Canon kan fylla dessa tomrum i sitt optiksortiment med nya versioner av sina små, smidiga och lätta 24/2.8, 28/2.8 och 35/2.0 så kommer åtminstone Zeiss att fylla dem när de under nästa år släpper utmärkta och relativt lätta vidvinklar med EF-fattning, objektiv som säkert kommer att leta sig ned i många reportagefotografers kameraväskor och även tilltala kräsna Leicafotografer som vill fota digitalt i fullformat!

Med sina tysta lägen och live view kommer Mark II också att med bravur kunna extraknäcka som gatufotokamera, live view är faktiskt väldigt användbart vid gatufoto särskilt för mig som är lång!

Behövs då en EOS 5D Mark II? Mitt svar är ja, för min del skulle den ersätta två kamerahus och en DV-videokamera och göra min kameraväska två kilo lättare på resan, det skulle vara skönt att bara ha en Mark II, några fasta objektiv och en helmanuell mätsökarkamera för film i kameraväskan på nästa reportageresa!

Hade jag råd så skulle jag slå till på en EOS 5D Mark II (bra objektiv har jag redan gott om i mina kameraväskor). Nu har jag inte råd och om något företag skulle vilja sponsra en fattig reportagefotograf med en EOS 5D Mark II så är ni alltid välkomna att kontakta mig!



Latvian Boy with his father and baby brother

Eldery lady from Riga



Teacher, school no 1, for mentaly disabled children, Riga

Dagens låt: Take me back - Lightnin' Hopkins

//Chasid

Håll fast vid dina drömmar!

Jag har alltid beundrat Sebastio Salgados och Josef Koudelkas foton och jag närde en önskan om att någon gång få ge mig ut på en reportageresa. I december 2004 fick jag äntligen den möjligheten då jag fick ett erbjudande att följa med på en reportageresa till Mittens rike (Kina).

Fotona från reportageresan till Mittens rike blev mycket uppskattade av uppdragsgivarna och de bidrog till att insamlingsmålen uppfylldes med råge för de olika projekten och skolorna som besöktes runt om i Kina. Speciellt roligt är alla de mail som jag har fått från etablerade reportagefotografer runt om i världen som berömt mitt arbete, gett mig tips och sporrat mig att fortsätta, det är sånt som värmer i det regntunga höstmörkret!

Det här med reportageresor har gett mig blodad tand och jag skissar redan på planer för framtiden om vad jag ska ge mig ut och dokumentera när barnen är lite större och ekonomin tillåter. Än så länge drar jag in tillräckligt med pengar på mitt fotande för att finansiera all den utrustning som jag behöver, nästa steg blir att dra in pengar så att det täcker kostnaderna för resor, uppehälle och eventuella inkomstbortfall.

Jag tror att det är viktigt att hålla fast vid sina drömmar! Under tjugo års tid längtade jag ut på fältet och helt plötsligt så var jag där!



Bay Mir Bistu Sheyn.  De Yaku, QingHai december 2004. Analog kamera, filmkorn är snyggt!

Här finns några fler av mina reportagefoton för den som är intresserad:
http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=66783
http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=155515
http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=188148

Dagens låt: Hold On Thight To Your Dreams - ELO (Guilty pleasure)

//Chasid

Är du kommunist?

Jag fick frågan i ett mail för ett par veckor sedan appropå några av mina inlägg och kommentarer här på Fotosidan. Därför tänkte jag klargöra här och nu att jag inte är någon kommunist längre. Men jag var kommunist fram tills det att jag fyllde 31 år. Numera kallar jag kommunismen för den huvudlösa religionen, för kommunism likväl som socialism är enligt mig marxistiska religioner, de har avskaffat huvudet i religionen - Gud, men den huvudlösa kroppen finns kvar och snubblar fram och trampar skoningslöst ned det som kommer i dess väg.



Text och foto Jonas Adolfsson.
Intervjun i sin helhet var införd i tidningen Världen Idags påskbilaga Vilken Uppståndelse 2005.

Att en del tror att jag är kommunist kan ha att göra med att jag som kristen har ett stort engagemang för svaga och utslagna människorna och då framförallt för fattiga som bor i andra länder, för rättvisa, mot förtryck och miljöförstöring. Jag stöder fattiga barn i deras skolgång och inhemska missionärer som jobbar på hopplöst överbelamrade fängelser i tredje världen, jag låter mina foton användas fritt i biståndssammanhang och ställer upp som fotograf på resor runt om i världen utan att kräva betalning. Jag bojkottar aktivt multinationella företag som bedriver roffarkapitalistisk verksamhet i tredje världen, men ändå känner jag att jag skulle kunna göra så mycket, mycket mer...

Jeus ord: "Det som ni har gjort för någon av dessa mina minsta har ni också gjort för mig" är mycket viktiga för mig och jag tror att Jesu ord handlar om alla de fattiga och utslagna på vår jord. Jag har tagit åt mig Mästarens ord och försöker leva efter dem.

Jag bor i ett i-land, min lön ligger några tusen under snittet för män i min egen ålder, men min lön är ändå betydligt högre än den knappa dollar som ca: 3 miljarder människor har att leva på per dag och därför så vill jag av kärlek till min Gud och mina medmänniskor försöka hjälpa dem så gott jag kan även om jag ofta känner mig otillfreds med att jag inte kan göra mer för mina medmänniskor. Men någon kommunist är jag inte snarare en kristen filantrop.



Pojken som var 12 år vid fotograferingstillfället är föräldralös och bodde tillsammans med sin gammelmormor som var 93 år, de hade mindre än 1 dollar att leva på per dag och var helt beroende av andra människors givmildhet för att överleva. Foto: Mikael Good. 20041224

Dagens låt: Simmer Down - Bob Marley and the Wailers

//Chasid

<Edit> En del kanske undrar var jag står rent politiskt idag? Några kanske tror att jag är kristdemokrat, det är jag inte längre, jag tror helt enkelt inte att det går att kombinera Gud och politik utan att kohandla med sin tro eller sina ideal. Men en sak är säker jag kommer aldrig att rösta på ett socialistiskt eller kommunistiskt parti igen. Möjligtvis kan jag tänka mig att rösta på Miljöpartiet om de bara vågar bryta sig loss ur det socialistiska greppet. <Edit>

Vill du vara med och sprida lite ljus i mörkret?

Klockan börjar närma sig lunchtid när vi kör in i en liten by strax utanför staden Balvi i östra Lettland en kall dag i mitten av december. Vi skulle göra ett reportage om när Inga och hennes sex barn fick ett julpaket. Inga är några år över 40 men redan änka efter två män.

Byn är så långt ifrån en pittoresk liten lantlig idyll som man kan komma, det ser mer ut som om någon flyttat ut några fula hyreshus från en miljonprogramsförort utanför Stockholm och placerat dem mitt på en åker i östra Lettland. Husen har dessutom tappat det mesta av ursprungsfärgen, putsen har lossnat och här och där gapar stora hål i fönstren. Inte ens den vita snön som lagt sig som ett täcke runt husen förmår att lysa upp eller ge lite julstämning, det är ju trots allt ett julpaket som vi ska överlämna.



Den lilla byn utanför Balvi.

Inga, Arvids, Ingos och Jemela.

Vi går upp för ett par knirrande trappor i ett av husen och knackar på, innanför dörren hörs inte ett ljud. Vi knackar återigen på och så småningom kommer Ingos, äldste sonen i familjen, och öppnar lite sömndrucket förvånat. Trots att det snart är lunchdags ligger hela familjen fortfarande och sover. Ingos förklarar lite blygt att de inte hade någon frukost hemma så de tyckte det var bättre att sova så länge som möjligt. Vi bjuds in i den lilla lägenheten av Ingos och snart är hela familjen på benen, de mindre barnen Arvids, Raimonda  och Evie är lite nyvakna, hungriga och blyga, Arvids sätter sig på en sliten stol och tittar förundrat på mig när jag tar en bild på honom, barnen är inte vana vid att få besök, speciellt inte besök från utlandet.



Arvids.

I den lilla tvårummaren syns ingen rikedom, inte materiell i varje fall. Ett litet rum på ca 15 m2 fungerar som sovrum, vardagsrum, matsal, läxrum, lekrum - allt som görs i ett hem med tre tonåringar och tre yngre barn. Lägenhetens lilla kök får vi inte ens se och det respekterar vi. Inga skäms lite för hur de bor, tapeterna är fläckiga och hänger löst på väggarna, möblerna är slitna och lägenheten är oerhört smutsig, här och där ligger det högar av gamla cigarettfimpar, damm, brödsmulor och sand, som om någon börjat städa men aldrig orkat göra klart. I ett hörn av rummet har man murat upp en vedkamin, man byggde upp den när centralvärmen i huset slutade fungera för några år sedan. Fortfarande finns det stora hål i murbruket, både i väggen och i taket, efter att de installerade kaminen, det finns bara pengar för det som är livsnödvändigt och inte till något extra, som att snygga till och laga.

Lite avvaktande börjar familjen att plocka ur den stora lådan vi har med oss, men leendena blir allt bredare och bredare. Skrattande visar de upp sina fynd, skrivböcker för skolan, stearinljus, choklad, kaffe, cornflakes…
Plötsligt dyker Arvids långt ner i lådan, han kommer upp och ett stort leende syns på hans tidigare hungersura ansikte när han visar upp sitt fynd ett stort paket spaghetti och han utbrister skrattande:
- Mamma, nu kan vi äta spaghetti till frukost!
För Arvids och hans syskon är spaghetti festmat, pasta i alla former är dyrt och inget som en fattig familj äter till vardags, de få pengar de har räcker oftast bara till bröd och mjölk.



Raimonda, Arvids och Evie packar upp paketet.

Stämningen i lägenheten blir allt bättre och det svårmod som kändes när vi kom lättar efterhand. Inga berättar att familjen inte alltid haft det svårt, båda hennes män har arbetat med jordbruk och även om de inte levde i överflöd hade de alltid mat på bordet. Byn var tidigare ett ganska välmående kollektivjordbruk och husen beboddes av arbetare på jordbruket. Innan Lettland bröt sig loss från Sovjetunionen fanns det många fungerande kollektivjordbruk runt staden Balvi, idag är det dock inte många som fungerar och området är ett av de fattigaste i Lettland. Sedan Lettland blev självständigt har det mesta av jordbruksmarken återlämnats till de ursprungliga ägarna många av dem bor i andra länder och de flesta som tidigare bodde och jobbade på kollektivet är nu arbetslösa och mycket fattiga. De jordbrukare som fortfarande finns kvar har svårt att få sina produkter sålda, det är oftast billigare att köpa importerade varor från Litauen eller Ukraina, eller t.o.m. från andra EU länder, p.g.a. alla produkter som odlats med EU-stöd och därför kan säljas för långt under marknadsvärdet.

Idag ligger stora delar av den förut så bördiga jordbruksmarken i träda och många industrier och företag som var beroende av jordbruksprodukter har fått lägga ner. Det gör att arbetslösheten är hög, både ute på landsbygden och inne i staden. Inga arbetade tidigare på det lilla socialkontoret i byn men är nu arbetslös, hon har fortfarande ett par månader kvar av sitt arbetslöshetsunderstöd på 30 lat (ca 400 SEK) men när hennes nio månader är slut vet hon inte vad hon ska göra. Det är svårt att få pengarna att räcka redan nu. När vi ska gå rinner tårarna längs kinderna på Inga men det är inte tårar av sorg, det är tacksamhet.
- Tack för att ni kom! Det här var den bästa julklapp vi någonsin kunde få.

Vill du vara med och sprida lite ljus i mörkret?
Istället för att lägga ytterligare pengar på någon pryl till din dyra kamerautrustning i jul så skulle jag vilja utmana och uppmuntra dig och din familj att ge ett julpaket till en behövande medmänniska. Ett julpaket, fyllt med basvaror, lite julpynt och kärlek från en medmänniska i Sverige betyder så oerhört mycket mer än vad vi kanske förstår. För den som varje dag tvingas kämpa för att överhuvudtaget få ihop mat på bordet är lite extra mat på bordet till jul eller några klappar under granen en ouppnåelig dröm. Att då, mitt i vardagens bekymmer och tristess, få känna att det finns människor som bryr sig om och tänker på dig gör att man orkar lite till, du vågar lyfta blicken och se bortom problemen. Att få glädjas betyder så oerhört mycket, speciellt när vardagen är svår.

Du kan ge en familj en jul fylld av hopp och ljus, ett julpaket ger dem inte bara lite extra gott till julen, vetskapen om att någon tänker på dem gör det lättare att härda ut och se att det finns en framtid. Det är sann julglädje både för dig som ger och för den som får ta emot sitt paket!

Om du är intresserad av att ge ett julpaket så kan du läsa mer om detta på Hoppets Stjärnas webbsida
Du kan se bilderna ur bloggen i större format i detta album

Text: Marita & Mikael Good, Foto: Mikael Good

Veckans skiva: Sandinista - The Clash

//Chasid 

Med poliseskort i Cumming...

...När min fru och jag var på reportageresa i Kina i decembet 2004. Så besökte vi en hel del platser runt om i Kina. Det var mitt i vintern och på de första platserna så var det betydligt kallare än hemma i Sverige. Därför kändes det lite som en befrielse när vi den 23 december lämnade ett femton minuskallt Bejing bakom oss för att flyga till den eviga våren i Cumming. Vi landade efter en 3,5 timmar lång flygresa på flygplatsen i Cumming. Våra två värdar från China Foundation (CF) samt en chaufför hämtade oss på flygplatsen och innan vi skulle resa vidare till Joping, fick vi avnjuta en underbar 24 rätters plockmiddag med asiatiska läckerheter på en halalrestaurang i centrala Cumming. Resan till Joping (ligger sex mil från den Burmesiska gränsen) tog sex timmar på en väggropig hårdtraffikerad Burmaväg och när vi sent omsiders kom fram till Joping på kvällen så blev vi väl mottagna av viceguvenören med följe samt ett TV-team från Cumming. Den kvinnliga vice guvenören bjöd oss till en restaurang där ännu en middag med ett mångfald av asiatiska läckerheter avnöjts endast avbruten av ett och annat välkomsttal.

Efter middagens slut inkvarterades vi på ett pensionat där vi fick sova över. På morgonen väcktes vi vid 7-tiden. Strax efter frukosten skulle vi resa ut på landsbygden och hälsa på föräldralösa barn som hade eller var i behov av fadderstöd, barnen bodde hemma hos släktingar. Tre stycken jeepar och en polisbil stod parkerade på gården när jag kom ut, vän av ordningen så frågade jag varför en polisbil med två polismän skulle följa med. Jag fick till svar av tolken att lokalbefolkningen inte hade sett vita människor tidigare och de visste inte hur de skulle reagera när de såg min fru och mig. Nu blev det inte någon befarad negativ reaktion utan dagens besök avlöpte väl hos idel vänliga och glada människor.

Poliseskort har varken min fru eller jag fått tidigare, det kändes lite som om man var en celibritet med poliseskorten de politiska dignitärerna och TV-teamet som följe! Det blir helt klart något att berätta för både barn och barnbarn. Men folket på landsbygden måste undrat vad det var för viktiga personer som var på besök hos dem, nyfikenheten var i alla fall stor på följet!

Mer inlägg om min vistelse i Joping kommer framigenom, då ska jag bland annat berätta om några fattiga föräldralösa barns första julfirande, samt när min fru och jag var hedersgäster på yaufolkets nyårsfirande. 

En av poliserna (till höger i bild) samt en av medias representanter.

Landsbygden utanför Joping (6 mil från Burma).

Dagens skiva: Treasury Of Yiddish Theatre And Folk Songs - Theodore Bikel

//Chasid

Ps: Jag har tidigare lovat att skriva om objektiv som jag ägt, men det löftet lovar jag här och nu att svika.