En smidig reportagekamera från Fujifilm

När jag är ute på reportageresor vill jag inte bära runt på för mycket utrustning, jag föredrar att ha med mig smidiga kameror och objektiv som levererar bra bildkvalitet och som tål lite påfrestningar.



Min kravspecifikation är hög. Kamerorna ska vara tätade mot damm och väta, gå att använda på 6400 ASA, och det ska finnas ett bra vädertätat inte allt för stort superzoom som gör att jag slipper byta objektiv allt för ofta. Skakreducering i kamerahuset är önskvärd och riktiga rattar och reglage står högt på önskelistan. De får inte heller vara allt för dyra, att försäkra kamerautrustning kostar pengar och ju lägre värdet är desto billigare blir försäkringen.



De senaste åren har jag använt kameror från Fujifilm och Sony på reportageresor till Balkan och södra Asien, men de har fallerat på en punkt eller annan. Högst upp på önskelistan för en reportagekamera stod Fujifilm X-H1. Men jag tyckte att den kostade för mycket för att vara en ”andra” kamera till min Sony A9, så jag fick nöja mig med en Sony A6500 istället.  A6500 levererade både film och stilbilder av allra högsta klass. Men handhavandet var tyvärr inte det bästa, och jag retade mig hela tiden på att den bara hade en inmatningsratt. Till sist vägde bristerna över och jag sålde kameran. 



Härom veckan fick jag möjlighet att köpa en Fujifilm X-H1 till ett riktigt bra pris. Efter ytterligare ett par veckors väntan fick jag tag på ett Fujifilm 18-135. I dag är Fujifilm X-H1 ett riktigt begagnatkap. När den kom ut på marknaden 2018 kostade den 19 000 kronor. Idag har den sjunkit rejält i pris och går att hitta från 5000-7000 begagnad eller från 9000 kronor ny. 



Två reportageresor har redan blivit inställda på grund av corona-pandemin och det ser tyvärr inte ut som om det blir några resor till Balkan eller södra Asien i höst. Förhoppningsvis kommer jag att kunna resa dit nästa vår. Klimatet i södra Asien stället höga krav på kameror och objektiv men jag vet att X-H1:an och 18-135:an klarar höga temperaturer och damm med bravur.



Fram till att världen öppnar upp sig igen, får jag resa iväg i tanken. Ett bra sätt att göra det på är att gå igenom gamla bilder, och en sådan här dag då regnet öser ned är perfekt för både bildredigering och resor i tanken. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2 och ett 18-135 under en reportageresa till södra Serbien i september 2018.






Text och foto: Mikael Good

Bildredigering i hängmattan

Nu är äntligen semestern här. Men istället för att lägga mig i hängmattan med en god bok har jag lagt mig i ryggläge med min bärbara dator. När vädret inte är det bästa för husrenovering, trädgårdsskötsel eller utflykter passar jag på att gå igenom mina bilder från Balkan.



Tidigare har jag snabbt plockat ut några av dem till olika artiklar. Men nu var det dags för en mer grundlig genomgång. Jag har redan framkallat lite över tvåtusen bilder i ACR men flera tusen bilder återstår att gås igenom och framkallas. Alla bilderna som jag plockat fram skulle hålla för publicering, men jag kommer ändå att behöva göra en rejäl grovgallring bland dem och sortera ut ett par hundra bilder.



Jag vet inte hur det är för dig. Men för min egen del är bildredigering avkopplande. Jag tycker om att återuppleva det som jag varit med om och fått se och uppleva. Att få återknyta kontakten med människor som jag mött, och resa tillbaka i tanken till platser som jag besökt. 



Det händer att jag får frågan om vilken utrustning jag har för att redigera bilder. Jag använder en MacBook Pro Retina, 15 tum från 2015, den har 16 gb minne och en 256 gb stor SSD-disk. För bildredigering använder jag Adobe Bridge och Photoshop CC, samt egentillverkade macron i Efex Pro, enligt konceptet "less is more"!



Jag kör aldrig med extern kalibrerad skärm, och redigerar bara på den inbyggda skärmen. Sedan jag köpte min MacBook Pro har jag levererat tusentals bilder som jag redigerat på min laptop och hitintills är det ingen som klagat på bildkvaliteten.



Bilderna i inlägget tog jag i staden Pazardzjik i Bulgarien samt några byar och samhällen i närheten av staden i oktober 2017. Jag föredrar att resa lätt och hade bara med mig en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm.



Text och foto: Mikael Good

Den asfaltsstid nu kommer

På vintern är vädret inte gynnsamt för asfaltläggning. Därför sker asfaltering av vägar under vår, sommar och höst. På bilderna håller asfaltsläggarna på att asfaltera en gång- och cykelbana som går utmed Huskvarnaån i Huskvarna. Jag mötte dem på väg till jobbet. I och med att jag alltid har en riktig kamera med mig kunde jag föreviga deras arbete. 



Platsen där arbetet skedde är historisk. Uppe på kullen liger resterna av Garpe skans som byggdes på 1300-talet. Tillsammans med Varpa skans var den en viktig del av Rumlaborgs yttre försvar under medeltiden. Skansen byggdes av tyskar, ett medeltida öknamn för tyskar var garp, därav namnet Garpe skans.

Text och foto: Mikael Good

Samban sätter kroppen i gungning – stort bildreportage

Förra året bevakade jag A Bunda, Escola de samba de Gotemburg när de medverkade på Öxnehagadagen. De plockade fram den rätta karnevalsstämningen och bjöd på en färgsprakande tillställning, fylld med mycket glädje och rytmer precis som det ska vara vid en karneval.





Jag la upp ett bildreportage på Fotosidan och till dags dato har det haft lite mer än 10 000 visningar. A Bunda är slang för "rumpan" på portugisiska vilket kan ha drivit en del trafik till artikeln. Men det finns en förklaring till namnet. När sambaskolan deltog i Köpenhamnskarnevalen 1984, kom de som en liten svans efter danska A Banda i karnevalståget. Någon föreslog halvt som halvt på skämt att de skulle kalla sig "A Bunda" och så blev det.






Tanken var att jag skulle dokumenterat A Bunda även i år men coronaviruset satte tyvärr stopp för de planerna. I slutet av förra veckan gick jag igenom bilder från maj 2019 och då bestämde jag mig för att plocka fram några bilder från Öxnehagadagen och göra om dem till svartvitt, mest för att se hur färgsprakande bilder blir om man gör om dem till fotografins sanna färger – svartvitt. Jag tycker faktiskt att det funkar, men mycket beror på alla färgstarka personer som är med i A Bunda. De behöver ingen extra färg för att lysa. Några av bilderna i artikeln har aldrig tidigare publicerats.






Jag hoppas att 2021 ska bli ett normalt karnevalsår. Och då skulle jag vilja dokumentera Öxnehagadagen och Hammarkullekarnevalen. Jag använde en Sony A7rII med ett 70-200 och en Leica M 240 med ett 28mm till bilderna.










Text och foto: Mikael Good

Välkommen till förorten - stort bildreportage

De flesta känner mig säkert som en reporter som reser världen runt och berättar om människor och miljöer. Men lika viktigt är det för mig att berätta om människor i mitt närområde. Under några år har jag rört mig på Österängen och Öxnehaga två förortsområden som ligger på promenadavstånd från mitt hem.

Jag bodde på Österängen i elva år innan jag gifte mig och flyttade till Huskvarna för 16 år sedan. Trots att det fanns mycket spännande och färgstarka människor i mitt grannskap på den tiden valde jag tyvärr inte att dokumentera dem, vilket jag ångrar idag. Nu har åren gått och många av dem finns tyvärr inte kvar förutom i minnet. Under tiden som jag bodde där var jag själv en del av förorten, vilket gör att jag har lätt för att smälta in. Detta tillsammans med att jag är öppen med vad jag gör, och att många känner igen mig, gör att jag kan röra mig och fotografera ganska så fritt.




I många länder som jag rest i lever människorna sina liv på gatan i betydligt större utsträckning än i Sverige. I och med att förortsområdena ofta består av en blandning av människor från många olika kulturer och bakgrunder är det ett annat folkvimmel än i så kallade "svennegetton" där livet ofta kretsar runt det egna huset. I förortsområdena är barn ute och leker och spelar fotboll, äldre rör sig runt på områdena, eller träffas i centrum för att snacka eller ta en fika. Jag tycker om multikultur och trivs i förorten, där det finns liv och rörelse, och en möjlighet att möta människor och byta några ord.




Jag försöker inte romantisera förorten som en del politiker och kulturarbetare tenderar att göra. Det finns problem i förorten men jag tror att det går att göra något åt problemen. Under några år var jag själv en del av problemen och sedermera arbetade jag volontärt mot dem. Ska man nå en positiv förändring i förorten ska man hålla röstfiskande politiker så långt borta som möjligt och låta civilsamhället (församlingar, föreningar och privatpersoner) samverka tillsammans med bostadsbolag och kommun med uppbackning av områdespolis. Just områdespoliser är viktiga, då de bygger relationer med människorna på orten, och känner de flesta barnen och ungdomarna. Andra poliser ses ofta som fiender, och ibland utsätts de tyvärr för glåpord, raketbeskjutning och stenkastning vilket är helt förkastligt! 




Under de första åren i början av 2000-talet engagerade jag mig volontärt i Österängens gym tillsammans med några andra "gubbar" i 30-års åldern, vi kom från olika kulturer och bakgrunder och en del av oss hade vuxit upp på området. Vi var starka och bra på kampsport och vann snabbt förortsgrabbarnas respekt. Vi blev deras förebilder, de lyssnade på oss, och när vi behövde sätta gränser gjorde de som vi sa. De flesta grabbarna som vi lärde känna bröt med den våldsamma gängkulturen och är idag stadgade familjefäder.



Förorten är ett av projekten som jag jobbar med över tid, och det är inte helt omöjligt att projektet kommer att utmynna i en bok eller en utställning någon gång i framtiden. Bilderna i inlägget tog jag under våren och sommaren 2019 med en Sony A7rII och en Leica M 240.  I år är många rädda för coronaviruset, och det är inte alls samma folkvimmel på Öxnehaga och Österängen som tidigare år. Förhoppningsvis återkommer folklivet när faran för pandemin blåses av. 

Text och foto: Mikael Good