Orsakerna bakom tiggeriet

De senaste åren har tiggeridebatten böljat fram och tillbaka i landet. Många har åsikter i frågan men det är få som har försökt hitta de egentliga orsakerna bakom, och ställt frågan varför de som tigger kommer hit? Några som har försökt skapa sig en bild är Bayerischer Rundfunk, som träffade några av dem som tigger på gatorna i München och bestämde sig för att följa med dem hem till Rumänien.



I en dokumentär av Anna Tillack som visades på Bayerischer Rundfunk (BR) den 29 november 2019, följer en reporter med en romsk kvinna som tigger för sitt uppehälle på gatorna i München till hennes hemby Tufanu i Pauleascadalen i Rumänien. Det visar sig snart att kvinnan inte är del av något organiserat gäng, hon tigger för att hon inte har något annat val. I hennes hemby Tufanu är arbetslösheten hög , män och kvinnor åker till andra EU-länder med hopp om jobb eller för att tigga och på så sätt försörja sina familjer, medan de äldre i samhället tar hand om barnen.

Dokumentären är på tyska. Men om du behärskar språket är den väl värd att se, då den rätar ut en del frågetecken om orsakerna varför människor tigger: https://youtu.be/iLB1ji4WrDk

Det kändes lite märkligt för mig att se dokumentären. När jag var i Tufanu 2014, träffade och pratade jag med många av dem som är med i BR:s dokumentär. Några av dem som är med var barn när jag var där, nu är de vuxna, och som så många andra vuxna från byn tigger de i andra europeiska länder. När jag var där tiggde de flesta från Tufanu i Österrikiska Salzburg, sedan ett par år tillbaka har de precis som människorna i grann byarna, börjat resa till München, Stockholm, Jönköping, Linköping med flera städer.

Sedan mitt besök har det hänt en del positivt i Tufanu. 2015 byggdes byskolan ut med medel från Norge. Och lärarna får hjälp med transport till och från skolan av den rumänsk missionsorganisationen Somebody Cares Romania som arbetar i området. Tidigare kunde lärarna inte ta sig till skolan när det regnade, då den enda vägen dit är en uttorkad flodbädd som svämmas över när det regnar. Missionsorganisationen har även byggt ett missionshus, där de har söndagsskola och aktiviteter för barn och ungdomar. De har även dragit en vattenledning över berget så att byinvånarna har tillgång till rent vatten. Men fortfarande är arbetslösheten hög, och så länge den är det kommer de vuxna Tufanuborna precis som så många andra rumäner, att fortsätta att resa till andra EU-länder med hopp om jobb och inkomst. Orsakerna bakom tiggeriet är allt som oftast arbetslöshet, i kombination med fattigdom, diskriminering och utanförskap.








Text och foto: Mikael Good

Snösmockan slår till mot Huskvarna

När de allra flesta hade sänkt garden och börjat omfamna den kommande våren, valde naturen att gå på knock, och slog till med full kraft med en snösmocka som ställde till med problem i trafiken, och ledde till en del inställda tåg. Allt tyngre snöflingor faller utanför fönstret på mitt kontor, men jag sitter tryggt inne i värmen, och kan beskåda skådespelet. Om en liten stund är rasten över, och då ska morgondagens tidning färdigställas och lämnas till tryck. Kanske kommer någon av bilderna att leta sig in i den.






Text och foto: Mikael Good.

I Indien har många kvinnor tunga arbeten

En stor orsak till att det inte är så många som dokumenterar arbetare i Sverige är att det är svårt att få tillträde till byggarbetsplatser och industrier i landet, oftast beror det på säkerheten. Men i andra länder är det lättare. När jag nyligen var i Indien fick jag tillträde att dokumentera arbetsplatser som jag inte hade fått vistas på i Sverige.



Säkerhetstänket i Indien skiljer sig radikalt från Sverige. Skydds- och säkerhetsutrustning saknas på de flesta arbetsplatserna. En annan skillnad mot Sverige är att många av dem som jobbat på byggarbetsplatserna som jag besökt är kvinnor. Tunga kroppsarbeten räknas som klassiska mansjobb i Sverige, men i Indien är det inte ovanligt att kvinnor har tunga arbeten. I Sverige tjänar byggnadsarbetare ganska så bra. I Indien är det ett låglöneyrke, och arbetarna tjänar bara ett par tior per dag.



Jag kommer att skriva mer om de arbetsplatserna som jag besökt i ett kommande reportage. Materialet är ganska omfattande, och arbetet med repet kommer att ske på min fritid när jag har tid och lust att jobba med det. När det är klart är det inte omöjligt att det dyker upp i någon tidning.



Text och foto: Mikael Good

Tummen upp för Fotosidans läsningsstatistik

Tack vare Fotosidans nya funktion med tydligare läsningsstatistik har jag kunnat se att 2019 totalt sett var ett bra bloggår för mig,  även om  jag inte publicerade mer än 48 inlägg. Det minst lästa inlägget hade 1643 inklick och det mest lästa 16854. 

Mellan tummen och pekfingret ligger snittet på 5000-6000 inklick. Det är ett ganska bra resultat med tanke på att en webbad tidningsartikel i en lokal- eller mindre rikstäckande tidning brukar ha ungefär lika många inklick. Men jag skriver inte för att få många inklick, utan för att jag tycker att det är roligt. Under 2019 skrev jag även ett 50-tal artiklar som jag fick betalt för. Några av artiklarna passerade 50000 inklick på webben och hade 10000-tals läsare i tryckt form.

Mina tre mest lästa inlägg på Fotosidan 2019 var:
”När ljuset inte riktigt räcker till”, som hade 16854 inklick
”En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla”, som hade 15582 inklick
”Kinesiska M-objektiv för kräsna fotografer”, som hade 15408 inklick

Text och foto: Mikael Good

Indien i mitt hjärta

Det finns platser som jag gärna återkommer till. Platser som har satt ett lite djupare avtryck i mitt hjärta och i mitt sinne. Ett sådan plats är Indien. Jag har varit på två längre reportageresor i landet de senaste åren, och de kommer snart att följas av fler.



Det är viktigt att ta av sig sina västerländska glasögon när man åker till Indien, och läsa in sig på landet och dess historia. Nyckeln till ett land ligger alltid i dess historia. Den beskriver hur ett land och dess invånare är. Att kunna ett lands historia visar att du har respekt för det, och om du har respekt för ett land är det lättare för dig att få dess invånares förtroende. Vilket är a och o när du jobbar med reportage i bild och text. 

Intrycken av Indien är många. Landet är som en smältdegel av färger, former, ljud, ljus, lukter, kaos och upplevelser. Kulturskillnaderna mellan Indien och Sverige är så stora att det är lätt att drunkna i alla intryck, och många drabbas av en kulturchock. Indien är ett land där det är svårt att planera något. Hela landet har något av en ”go with the flow” mentalitet som det kan vara svårt för oss svenskar att sätta sig in i. Lunken är betydligt lugnare än i Sverige, och det där med att passa tider är inte så viktigt. Vi måste åka innan klockan åtta betyder allt som oftast att man åker strax innan lunch.



Indierna är trevliga och öppna, och söker gärna kontakt. Att smyga omkring med en kamera skapar misstänksamhet, men om du är öppen med vad du gör får du många trevliga samtal och bilder. Du får också räkna med att ställa upp på en hel del gruppfoton. Indier vill gärna synas på bild tillsammans med västerlänningar. Jag vet inte hur många hundra bilder som jag är med på! Men jag säger alltid ja! En del fotografer flyr uppmärksamheten och försöker gömma sig bakom sina kameror, men lika självklart som jag tar bilder på andra, lika självklart ställer jag själv upp på bild när någon frågar. Men jag kan också bli putt om någon smyger omkring och försöker fotografera mig i smyg.



Som i så många länder är det bra att ha med sig någon som är bekant med landet, kulturen och människorna. Det öppnar upp situationer och gör det lättare att komma människor inpå livet. I Indien är engelska ett officiellt andraspråk, och det finns alltid någon till hands som kan tolka om det behövs.



Det är viktigt att tänka på vad man äter. Bakteriekulturen skiljer sig en hel del från Sverige. Jag älskar indisk mat, speciellt när den är på gränsen till att vara för stark. För att slippa att få matförgiftning eller "Delhi belly" som det kallas i Indien undviker jag att köpa mat i gatustånd, och när jag äter kött är det från nyslaktade djur, eller färsk fisk. Grönsaker och frukt undviker jag också såvida de inte är färska och kan plockas direkt från grönsaksland eller från träden. Det finns fantastiskt goda mandariner i bergsbygden, som man kan plocka direkt från träden, men man ska undvika allt som är sköljt i annat än dricksvatten.



Jag tycker om att möta nya människor och miljöer. I Indien får jag mitt lystmäte. Och jag har lärt känna många människor under mina resor i landet, en del av dem har jag kontakt med via Facebook. De senaste åren är faktiskt Indien det land som jag har spenderat mest tid i efter Sverige, tätt följt av Serbien och Norge.



När jag åkte hem efter det senaste besöket frågade mannen i passkontrollen mig vad jag tyckte om Indien? Mitt svar kom snabbt:
– I love India, for it's people, it's nature and it's food, and I will return as soon as possible!
Passkontrollanten sprang upp i ett stor leende och sa:
– You're most welcome back sir!



Nu håller jag som bäst på att förbereder mig för nästa resa till landet, det jag längtar mest efter är människorna, miljöerna och maten. Att åka på reportageresor är en välkommen färgklick i den gråa vardagslunken. Bilderna i inlägget tog jag under mitt senaste besök i nordöstra Indien i december 2019, de är ett litet axplock av alla bilderna som jag tog. Personerna som är med på bilderna var fullt medvetna om att jag fotograferade, och gav sitt medgivande.

Text och foto: Mikael Good